Det är nog bara att inse faktum: de flesta av de böcker som av andra försetts med epitetet »humor« finner jag bara tråkiga. Jag har haft misstankar i denna riktning ett tag, men nu är det nog bekräftat, av Arto Paasilinnas Domedagen gryr: jag ser att det är meningen att det skall vara roligt, men jag tycker mest att det är dumt och platt. Den sätter förvisso huvudpersonerna i dråpliga situationer, men gör det med ett så jämngrått språk att det förtar all komik. När dessutom grunden för själva handlingen är imbecillt fånig blir det inte mycket kvar av boken.
Handlingen är i korthet: Skogshuggaren Hermanni Heiskari räddar den förmögna Lena Lundmark, som kraschlandat med ballong fem mil från närmsta samhälle och fått höften ur led. Det tar ett par dagar, och de blir tydligen förälskade. Lena tycker tydligen att Hermanni behöver hyfsas till, och sänder ut sin farbror Ragnar att ordna saken.
Det hade kunnat bli bra. Det hade kunnat bli en hygglig skröna, men något saknas, till exempel en normalt funtad person som kan reagera på fnoskigheterna. Som det är är ingen av huvudpersonerna tillräckligt förryckt eller tillräckligt normal för att de skall bli roligt. De är bara onaturliga, reagerar småkonstigt men utan konsekvens, utvecklar aldrig situationen bortom det uppenbara. Sedan är långa stycken vad det verkar inte alls menade att vara roliga; många stycken räknar bara upp den vällagade mat de äter och det vin de dricker, eller hur man knyter en fluga, eller vilket fint hotell de bor på. Det enda som egentligen är någotsånär kul är de skrönor om Fagre Jussi som Hermanni ibland bjuder på. Annars är det som sagt bara platt, ibland bara plumpt och osmakligt.
Nej, det här var inte roligt, ej heller läsbart av andra anledningar. Undvik.
