Sverige är ett av de få länder i världen för vilket det går att sätta ut en rimligt exakt tidpunkt för begynnelsen av dess forntid: när isen först hade dragit sig tillbaka från delar av Skåne och människor för första gången satte sin fot på land som i runda slängar femton tusen år senare skulle komma att ingå i Sverige. Femton tusen år. Det är en lång tid, men bara en bråkdel av den förhistoria som finns att utläsa i fynd på andra plaster på jordklotet. Inte desto mindre är det mer än tio gånger längre än vad det är möjligt att skriva historia utifrån skriftliga källor, och den största delen av Sveriges historia – om nu begreppet ens är meningsfullt – sorterar därför under arkeologin. Därför har också arkeologen Stig Welinder fått skriva första delen av det nya standardverket Sveriges historia, om perioden 13000 f.Kr.–600 e.Kr.
På det hela taget har han gjort det med äran i behåll; även om jag knappast är rätt person att bedöma sakinnehållet var det i alla fall bara någon bisak jag direkt reagerade över: som det att han vid ett tillfälle retoriskt frågar om bärsärkarna möjligen knaprade flugsvamp för att gå in i raseriet, och underlåter att sedan påpeka att detta är ett påhitt från 1700-talet, och att flugsvamp knappast har den effekten.
Mer besvärande är då vissa konstigheter i dispositionen. Exempelvis tas de båda sorgeligen nedsmälta gallehushornen, daterade till 500-talet e.Kr., liksom inristningen som Lägast från Holt satte på det ena, upp i kapitlet om bronsåldern (även om Welinder undviker att använda alla epoknamn eftersom man till exempel tillverkat och använt flintyxor långt in i det som annars kallas »järnålder«). På liknande sätt är han en stundom förvirrad och förvirrande stilist: för det mesta håller han sig till klar normalprosa, men helt plötsligt kan han börja ställa retoriska frågor som kan lämna en något ställd, och meningar som »Från och med slutet av 500-talet kom alla glas från merovingernas Frankrike, och framför allt från brittiska öarna« bönar och ber ju om att bli vantolkade.
För att avsluta med lite mer positiva tongångar uppskattar jag försöken att täcka in även Norrlands förhistoria – vinterbyar för icke-jordbrukare, minsann! och tidiga skillnader mellan folk som influerades söderifrån och som även tog influenser från öster –, liksom att han hela tiden tydliggör att även om vi vet att en hel del saker skedde, så vet vi inget om hur detta förhåller sig till hur allt vad som skedde; vi må hitta mest ben från stora djur, men det kan lika gärna bero på att de mindre benen förstörts som på ett ensidigt kosthåll (troligast det förra). Det var också trevligt att se hur han blandade in en del populärkulturella skildringar av tiden, enkannerligen Familjen Hedenhös.
Sammanfattningsvis var väl detta kanske inte den mest lättlästa volym jag någonsin tagit mig igenom, och den skulle ha mått bra av en tydligare disposition, men vill man gå på strövtåg i forntiden är den utmärkt.
Lämna ett svar