Jag har tidigare beklagat att John Ajvide Lindqvist visat sina kort lite väl snabbt och att det bara är läskigt så länge man inte riktigt vet vad som pågår. Människohamn understryker denne tes med råge (författaren erkänner det till och med själv vid ett tillfälle): de första 350 eller så sidorna sitter man där och undrar vad tusan det är som pågår, och när man sedan får reda på det är det inte alls lika roligt längre.
Men för att nu börja någonstans som kan kallas en begynnelse (vilket inte är den riktiga begynnelsen; boken blickar ofta bakåt och tidsperspektivet är långt) så är det första man får möta en familj på skidutflykt från sitt lanthus på Domarö till fyren på Gåvasten; mamma Cecilia, pappa Anders, dottern Maja. Dagen slutar dock i bedrövelse: Maja försvinner, och ingen har den blekaste aning om hur det gått till: en unge i röd overall skall bara inte kunna gömma sig på ett hav belagd med ett par decimeter is och någon decimeter snö.
Nästan tre år går, Anders har gått ner sig; han röker och dricker för mycket , och Cecilia har skiljt sig från honom. Där, på botten, fattar han beslutet att åka tillbaka till Domarö för att komma ur sina destruktiva vanor. Snart börjar fler märkliga saker att tilldra sig. Kan det vara så att Maja går igen? Och varför beter sig öborna så underligt? Det är inte bara Anders som undrar, utan även hans fosterfarfar, den gamle magikern Simon som i många år varit särbo med Anders farmor, och som har egna krafter att ta till när havet är vrett.
Till skillnad från de tidigare böckerna är det alltså inte från början klart vilken sorts väsen eller kraft det är frågan om: det är någonting som har med havet att göra, och som kräver människoliv, så mycket står klart, men exakt vad och varför förblir höljt i dunkel. Tyvärr förblir det så i viss mån boken igenom; även om man förstår några samband så är andra långt ifrån klarlagda när allt är över. Möjligen beror detta på att Lindqvist gapat över lite för mycket; det är många olika aktörer och myter som skall vävas samman och det blir inte helt vattentätt. Å andra sidan gör det att det mystiska tonats ner att plats blir över för annat: skärgårdsskildring i Strindbergs anda, smuggelhistorier, urgamla pakter och modern tonårsmobbning.
Dessutom har jag en annan stor invändning mot slutet, som inte låter sig diskuteras ordentligt utan risk för att avslöja för mycket (varning utfärdas alltså härmed; den som inte vill få slutet avslöjat bör hoppa till nästa stycke): det är lite väl banalt. Anders får överta magiskt föremål, Anders gör slut på de hemska Smiths-citerande gastarna, Anders stiger ner i underjorden och räddar Maja. Alla glada, lyckligt slut, och, trots att havet reser sig och förstör Domarö, inget mer att oroa sig för. Frid och gamman, all sorg obehövlig, all oro onödig. Han verkar nästan vara på väg att få tillbaka Cecilia också…
Nej, även om Lindqvist är en mycket begåvad berättare, och även om han egentligen inte behöver skräckinslagen, så är detta troligen den svagaste av hans tre romaner. Fast det är ändå än riktigt, riktigt bra bok.
Lämna ett svar