Feeds:
Posts
Comments

Archive for februari, 2010

För den som vill hävda att historien går i cirklar är Sveriges 1300-tal möjligen ett intressant objekt: när man väl var klart med alla lekar och gästabud, dammet hunnit lägga sig och blodet tvättats bort följde nämligen några år under vilka hela det nuvarande Sverige bevisligen lydde under samme monark: kung Magnus Eriksson var både svensk och norsk kung, och förutom dessa länders traditionella territorium hade han också kunnat köpa Halland, Skåne och Blekinge från danske kungens fordringsägare.  Sedan tog allt en ände med förskräckelse: digerdöden kom, äldste sonen Erik gjorde uppror och lyckades roffa åt sig större delen av Sverige men visade sig inkapabel att styra det, Valdemar Atterdag erövrade de södra landskapen, Erik dog och Magnus återinsattes, Valdemar erövrade Gotland, Magnus avsattes och ersattes med Albrekt av Mecklenburg och fick fly till sin andre son Håkan, som var kung i Norge. Och som grädde på moset hade han lyckats göra sig till fiende med Heliga Birgitta, vars hätska syn på honom kom att prägla historieskrivningen i många århundraden.

Michael Nordbergs I kung Magnus tid skildrar allt detta och lite till, och det är tämligen uppenbart att han beundrar Magnus: den skenheliga Birgittas för henne politiskt väldigt passande uppenbarelser har han inte mycket för, och han ser i stället med sympati på en kung som verkar ha gjort mycket för att skipa lag och rätt och försökt regera rättvist och måttligt, även om han till slut inte kunde hantera ekonomin och fick allt större problem med sina fordringsägare.

Källäget för 1300-talet är tämligen dåligt: ibland har man tur och kan via krönikor eller bevarade dokument rekonstruera händelseförlopp med viss säkerhet, men lika ofta står man där med ett par fragment och vet varken ut eller in – man är i den irriterande positionen att man vet tillräckligt för att ana vissa konturer och ställa några frågor, men långt ifrån tillräckligt för att ge några som helst svar. Nordberg verkar noggrann med att förklara exakt vad vi faktiskt vet, vad som är spekulationer och vad som utan större ansträngning går att avfärda, och lyckas på det hela taget hålla balansen mellan vad som är lättillgängligt och vad som är mer för fantasterna. Stilen är på det hela taget redig och klar, även om han har en viss tendens att upprepa sig och kanske kunde valt ett smidigare sätt att komma med vissa personliga kommentarer.

I kung Magnus tid är inte en historiebok som bländar en med stilistik eller får en att häpna över vilken möda som lagts ned. Det är däremot en välskriven, nykter och vad det verkar pålitlig skildring av den svenska statens första riktiga storhetstid, skriven av en författare med påtagligt intresse för sitt ämne. Är man intresserad av medeltida svensk historia är det en bok man snarast bör söka upp på närmsta välsorterade antikvariat.

Read Full Post »

Förutom Arthurcykeln är troligen Tristan och Isolde den mest kända medeltida riddarromansen, möjligen beroendes på den prosaframställning Joseph Bédiers publicerade i början av förra seklet. Motivet med den ädle riddaren som drar ut för att vinna en hustru åt sin konung men själv förälskar sig i henne återkommer även i andra sammanhang såsom Nibelungencykeln, men är här det det allt överskuggande temat: förvisso ger sig Tristan även ut på en del andra smärre äventyr, men för det mesta är det då fråga om hinder som en avundsjuk omgivning lägger i hans väg som skall övervinnas.

Olyckan stammar från hemresan med den nyvunna Isolde, varpå även medföres en trolldryck avsedd för drottningen och kung Marc. Naturligtvis blir det Tristan och Isolde som delar den, och sedan gör de allt för att få vara i varandras närhet. Ett gott tag narrar de kungen, men till slut brister det och de flyr till skogs, innan de till slut blir förlåtna och Isolde kan återvända till hovet medan Tristan måste lämna landet. Han hamnar så i ett nytt kungadöme, och gifter sig där omsider med en annan prinsessa Isolde  (»med de vita händerna«; den andra kallas alltför ofta Isolde den blonda, ett epitet med föga poetisk lyster) men kan inte fullborda äktenskapet. Isolde förtrytes, och det blir dags för den tragiska slutakten: Tristan såras, skickar efter den Isolde han fortfarande älskar, och sedan kommer den gamla historien med de svarta och de vita seglen (en liknande episod har faktiskt redan ägt rum i hans liv, då utan sådant resultat): här hissas förvisso rätt segel, men hans hustru ljuger om deras färg, Tristan orkar inte hålla ut, och när hans älskade når honom är allt för sent, varefter även hon dör av hjärtesorg.

Eftersom det hela berättas på prosa så har det redan från början tappat mycket av den patina som skulle gjort berättelsen uthärdlig: för en nutida människa är detta med trolldrycker och riddarheder (för att vara föreställa höviska personer har både Tristan och Isolde oväntat lätt att ljuga och bedra) ganska främmande ting, och det behöver ingå i en riktig helhet för att vara njutbart. När man dessutom försökt ersätta åldrig form med pseudoarkaiskt språk blir det bara värre: artighetsniande med tillhörande verbformer gör läsningen tungrodd och misslyckas helt med att ge den högtidlighet som söktes. Dessutom förekommer ymnigt med kommentarer från författaren om hur illa det kommer gå för dem som ställer sig i de älskandes väg, så valhänt hanterade att man mest vill tröttna: enstaka förespeglingar om ond bråd död kan förhöja tragik, men lika gärna få en att helt tappa intresset.

Jämför jag Bédiers Tristan och Isolde med vad jag läst av texter som översatts från medeltida folkspråk till modern svenska utan att transmogrifieras till prosatext blir det uppenbart att det senare bara är ett sätt att fördärva gott material: medeltida kärleksromaner är just detta och inte moderna berättelser, och bör därför inte halvhjärtat omtolkas i den riktningen. De kan gott stå på egna ben.

Read Full Post »

Dixe Wills, resereporter på The Guardian, tycks vara en märklig man. Bara idén bakom The Z to Z of Great Britain borde ge omgivning anledning nog till sneda ögonkast: ett resereportage för varje plats i Storbritannien som finns med på Ordnance Surveys – brittiska motsvarigheten till Lantmäteriverket – kartor och som börjar med bokstaven Z. Eller resereportage och resereportage: även om han tycks ha besökt alla platser så är det snarast parodier på resereportage och resehandböcker med fixa rubriker och bilder på allsköns bråte man kan se. Antalet platser är inte så många man skulle kunna tro, och även om små skär och enskilda bondgårdar inkluderats så är platserna in summa inte fler än 41, varav den största är byn Zeals med 643 innevånare. Orterna ligger främst i Englands sydvästra hörn – i synnerhet i Cornwall – men en finns så långt norrut som på Shetlandsöarna.

Om dessa småplatser, vilkas existens man som utlänning troligen aldrig ens skulle höra talas om såvida man inte snubblade över dem, får man här veta saker som varför de heter som de gör (mestadels för att någon förvandlat ett s till ett z, någon gång för att de döpts efter något annat, och i ett enda fall eftersom den väg som går uppför kullen ifråga var så krokig), hur många som bor där (medianvärdet ligger väl någonstans runt 2), vad man kan göra där (oftast inget man varken behöver eller skulle vilja åka dit för att göra), »sevärdheter« (till vilka räknas skyltar, stenar, och gamla lador), samt – kanske viktigast av allt – var närmsta pub finns. För de mesta är dessa beskrivningar totalt utflippade och skulle troligen få Wills chefer att tala om betald ledighet och besök hos psykiatriker om de skickats in för publikation i tidningen.

Men bara för att något är vanvettigt innebär det inte att det inte kan vara tråkigt. Tack och lov har dock Wills tillräckligt med humor för att boken skall vara uthärdlig och till och med rätt rolig, även om boken kanske gör sig bäst om man bara tar ett par platser i taget: i stora mängder blir det trots allt lite tröttsamt med denna sorts formaliserade humor, hur skicklig än författaren är på att komma upp med nya variationer. En trevlig bok för den som har ett behov av att då och då slå ihjäl en tio-femton minuter, men som knappast kommer framkalla några katarakter av skratt.

Read Full Post »

Shakespeares lätt vimsiga As you like it är en sorts mellanting mellan En midsommarnattsdröm och Trettondagsaftton: samma grundhistoria med en massa människor som flytt in i en skog som i den förra och samma förvecklingar kring pojke-spelar-kvinna-utklädd-till-man som i den senare (här dock ytterligare tillkrånglade).  Det är också likt de båda en komedi, med alla de förväntningar på alla pjäsens delar som vi idag hyser uppfyllda: det finns förvisso ett par skurkaktiga personer i med i syfte att få alla huvudpersoner att verkligen hamna i skogen, men lagom till sista akten reformeras de och blir så dygdiga och vill inget hellre än att hjälpa de vars liv de tidigare traktat efter – psykologisk realism får man söka efter annorstädes.

Däremot finns det här till skillnad från i En midsommarnattsdröm en klar yttre realism: skogen är en högst rejäl sådan, hemvist för hjortar, men inga alvkungar och oknytt med intresse av att lägga i de dödligas små bekymmer. Däremot tar dessa dödliga med sig en del tankegods ut i skogen: dels håller vänninorna Rosalind och Celie på och leker arkadiskt herdepar – Rosalind är den till man utklädda kvinna jag tidigare nämnde, driven från sitt tidigare hem med sin farbror och dennes dotter Celie, som dock hellre gick med Rosalind i exilen –, dels finns en grupp män kring Rosalinds far som även han en gång fördrevs av sin bror, varibland man bland annat finner den dystre Jaques, som med någon form av tidigt, rudimentärt miljömedvetande vid ett tillfälle anklagar de övriga för att de dragit in i skogen och stört och dödat de djur som har hemortsrätt där. Till slut finns där även den olycklige Orlando, även han driven från sin broders hus, och förälskad i Rosalind, som han möter i skogen utan att känna igen henne, varpå hon retas med honom och säger åt honom att han skall låtsas att hon är hans älskade.

Sedan finns det naturligtvis en hel del annat att roa sig med, såsom en annan av Shakespeares favoritgestalter – den sanningssägande dåren –, hans favoritskämt – att sätta horn på folk (från den Elizabetanska föreställningen att horn växte ut i pannan på bedragna äkta män) samt hans favoritliknelse –, här extra framfört med extra lyrisk kvalitet:

All the world’s a stage
And all the men and women are merely players;
They have their exits and entrances,
And one man in his time plays many parts

Passande för en pjäs där mycket bygger just på en förklädnad, i synnerhet en som det inte tycks finnas mycket anledning att hålla fast vid. Nåväl, As you like it är kanske inte den mest helgjutna av Shakespeares pjäser, men den är förtjusande rolig.

Read Full Post »

Karel Čapek är en mycket sympatisk författare, kapabel att skriva litteratur av diverse arter: pessimistisk science fiction, deckare, noveller, trädgårdsböcker och reseskildringar. Här är det fråga om den senare sorten, i form av Resan till norden, vari upplevelserna under en rundresa i Danmark, Sverige och Norge mot slutet av trettiotalet skildras.

Čapek är uppenbart imponerad: här tycker han sig finna den sortens enkla, förnuftiga, hederliga människor som möjligen hade kunnat hantera de scenarier han målade upp i sina spekulativa böcker: istället för att upptas av själviska småttigheter tycks nordborna ha förstånd att inrätta ett samhälle där alla kan leva ett drägligt och värdigt liv. Detta kan kanhända verka en smula överdrivet för en nutida läsare, men den nordiska föreställningen om den mänskliga staten lever trots allt kvar.

Det är inte bara människorna som fascinerar Čapek: han är minst lika förtjust i den natur han möter, från Danmarks slätter över den svenska djupa skogen till det norska havsbandet, och han fördjupar sig i långa beskrivningar i diverse saker han finner förtjusande, stödd inte bara på sin kapabla prosa utan även på sin förmåga som någorlunda duktig amatörtecknare. Visst, ingendera förmågan räcker riktigt ända fram, men han lyckas ändå ganska väl i skildringen av Nordnorge och hans färd på en liten, idag väl knappast som sjövärdig betraktad, båt mot midnattssolens land.

Som reseskildring betraktat är det väl ingen lysande bok, men det är ändå en rätt trevlig bagatell av en författare, som trots sin pessimism ändå håller uppe hoppet om en bättre människa: inte genom storstilade projekt eller ideologier, utan genom sin tro på att vanlig anständighet kan göra tillvaron bättre.

Read Full Post »

« Newer Posts