Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2012

Psaltaren

Psaltaren får direkt bonuspoäng för att vara den troligen enda Bibelbok att inspirera en av världens mest kända disco-låtar, men tappar den igen genom att vara en samling repetitiva försök till böner, som mest tycks säga »Herre, jag är omringad av fiender. Låt inte din högst rättfärdige tjänare gå under, utan bistå mig och ge dem i min hand på det att jag må döda dem.« Sådant kan väl måhända vara intressant i smärre doser, men utsmetat över nästan 90 sidor, satt tvåspaltigt i litet typsnitt blir det snart tröttande.

Det finns förvisso andra godbitar: en del poetiska vändningar, som pelikanen som ropar i öknen, eller måltid av galla till vilken serveras ättika som dryck, men detta är sanning ädelstenar gömda i gyttja: det mesta är obarmhärtiga upprepningar av gamla teman; förutom böner om förlossning från fiender så lovsånger eller veklagan över att Gud övergett det folk Han lovat stödja.

Högeligen intressant är dock psalm 82, vilken inleds med att »Gud står i gudaförsamlingen, mitt bland gudarna håller han dom«, vilket ju onekligen går emot en hel del etablerade tankemönster.

Read Full Post »

Inanna: Skymningens drottning är en samling texter från nysumerisk tid, vilka på olika sätt behandlar gudinnan Inanna (även känd under sitt akkadiska namn Ishtar, från vilket för övrigt etymologer velat härleda det indoeuropeiska grundordet för stjärna), översatta av Lennart Warring och Taina Kantola, vilka även tidigare förtjänstfullt överfört Gilgamesheposet till svenska.

Även här är resultatet lyckat. Särskilt förtjust är jag i det inledande stycket, i vilket Inanna presenterar sig själv på ett underbart självsäkert sätt:

Han [Enlil] gav mig krigandet
och han gav mig striden.
Han gav mig stormvinden
och han gav mig sandmolnet.
Han satte himlarna på mitt huvud som en krona.
Han lade jorden vid mina fötter som sandaler.

Annars är det dikter som skildrar Inannas bröllop med herden Dumuzi, eller dennes onda dröm innan han dör, eller Inannas nedstigning i dödsriket (av oklara skäl), varifrån hon endast kan hämtas genom att Dumuzi och hans syster tar hennes plats ett halvår var i taget. Det finns även en skildring av hur Inanna lyckas supa guden Enki full och stjäla hans gudomliga värdigheter, men sedan tvingas lämna tillbaka dem.

Poesin är vacker och kommer till sin rätt: de många uppreningarna och omtagningar gör att man känner textens ålder, men språket är lagom hållet: stramt, men inte sökt. Den som gillar mytologi, eller riktigt gammal poesi, lär här få ett lystmäte.

Read Full Post »

Have his carcase är precis den Peter Wimsey-roman jag hoppades på: både ett tillfredsställande mysterium och en fördjupning i personerna. Här råkar Harriet Vane hitta ett lik när hon är ute på fotvandring, och snart formas ett av de mer invecklade fall Peter råkat ut för, med alibin, möjliga ryska tronarvingar, verkliga engelska arvingar, kringvandrande barberare, hotelldansare, saboterade bilar och kodade brev.

Den unge man Harriet hittar visar sig vara anställd för att dansa med damer på ett hotell i närheten, förlovad med en äldre, rik dam, samt troende sig vara en avkomling till tsar Nikolaj I. På scenen uppträder dessutom damens penningbrydde son, en timid vandrare, och en mindre drös andra märkliga personer. Märkligast av alla är dock Lord Peter själv, som knappt kan hålla en hel diskussion med Harriet Vane utan att fria, och som vid ett tillfälle bekänner hur förbannat svårt det är att uppvakta någon han vet står i tacksamhetsskuld till honom.

Mysteriet är som sagt invecklat, byggandes på alibin som tycks gripa in i varandra perfekt för mordtillfället, och därvid antyda antingen en stor konspiration eller åtminstone att något är fel: till slut lyckas naturligtvis Wimsey komma fram till den felaktiga premiss som gjort att allt verkat så förvirrat och kan således förklara det hela. Det är förbaskat bra, även om lösningen kanske inte är vad man skulle vänta sig, och det är bara att hoppas att Sayers kunde fortsätta i den här stilen.

Read Full Post »

Carina Burmans andra bok om Euthanasia Bondeson, romanförfattare och detektiv på lediga stunder, Vit som marmor, är tack och lov bättre än den första: här finns åtminstone ett vettigt skäl till att kretsen misstänkta till brotten – stölden av en antik marmorstaty från en utgrävning mitt i Rom och mordet på en ung, vacker jesuit som dumpades på samma plats – är begränsad (att den inkluderar en massa halvkända svenska konstnärer som vid tidpunkten bodde i staden är pikant, men det görs inte speciellt mycket med dem).

Å andra sidan är de motiv som huvuddelen av de misstänkta möjligen tillskrivs närmast löjliga – lutheransk nit och avsky för antiken är ett par av de som luftas – och när de väl lyckas lista ut mördaren (långt efter att den uppmärksamme läsaren noterat de små ledtrådar som placerats ut med vad författaren hoppas är diskretion) så är det ett jäkla velande innan de tvingas göra något åt saken. Vid de laget har man nästan börjat tro och hoppas på en oväntad vändning, men nej: allt är nästan precis som man förstod i kapitlet innan. Att huvudpersonen dessutom på det mest oklädsamma sätt skrutit med hur smart hon är fungerar snarast som lök på laxen.

De poänger som finns med läsning är återigen miljön: Rom, ett Rom för halvtannat sekel sedan men inte så annorlunda mot idag. Det, och så skildringen av en arkeologi som idag skulle ses som förstörelse, som bryr sig om vackra statyer och mosaiker men inte stort mer, och föremål som idag skulle ses som fina fynd kastas på sophögen. Det är inte någon god deckare, men det är en hyfsad historisk roman.

Read Full Post »

Job

Job har det sannerligen inte lätt. Där sitter han i all välmåga, med sju söner och tre döttrar; kameler, får, oxar och åsnor och tjänare, oförvitlig och gudfruktig, en Herrens man. Så kommer Åklagaren och säger till Gud att denne inte kan vara säker på att Job egentligen är så trosviss: allt går ju honom i händerna, så hur skall Gud då kunna veta om Job bara är en medgångstroende? »Tänkte inte på det«, säger Gud, och låter Åklagaren ta allt vad ovan står, samt hälsan, från Job, som istället för att ha det fett med hustru, barn och åsnor får sitta på en dynghög, frånstötande och begapad, ett ordspråk för de som tidigare såg missunnsamt på honom.

Undra på att Job blir upprörd och börjar förbanna den dag han föddes.

Så kommer hans tre kompisar förbi, och försöker trösta honom med att han nog trots allt syndat något inför Herren: varför skulle han annars drabbas av olycka. »Nej!« säger Job »jag är gudfruktig som ingen annan. Gud måste förklara för mig vad jag gjort för fel.« Och så grälar de, inbegripet en hel del poetiska beskrivningar av hur Herren kan jävlas med de som inte fruktar honom.

Till slut dyker Herren själv upp, förklarar för Job att han skapat allt, inklusive Behemot och Leviathan (och tro inte att du kan rå på dessa monster!), och att eftersom han är så mäktig så måste Job ha fel. »OK« säger Job då »Förlåt?«. Och så förlåter Herren honom och hans kompisar, och låter Job få nya kameler, får, oxar, åsnor och ungar (tjänare får han tydligen städsla själv).

Även obeaktat poesin är det en svårgenomtränglig text: skall man egentligen hålla med Job, som visserligen sägs ha rätt, men vars resonemang kan lika gärna kan utnyttjas av de orättfärdiga, eller hans vänner som, om man nu accepterar existensen av Gud, man måste hoppas har rätt i sin tro på dennes godhet, men som genom denna sin tro tar sig rätten att döma andra och förklara deras olyckor som Guds rättvisa straffdom? Texten ger inget helt klart svar, men jag sympatiserar i alla fall mest med Jobs anklagelser, ehuru han talar i egen sak.

Read Full Post »

« Newer Posts