Psaltaren får direkt bonuspoäng för att vara den troligen enda Bibelbok att inspirera en av världens mest kända disco-låtar, men tappar den igen genom att vara en samling repetitiva försök till böner, som mest tycks säga »Herre, jag är omringad av fiender. Låt inte din högst rättfärdige tjänare gå under, utan bistå mig och ge dem i min hand på det att jag må döda dem.« Sådant kan väl måhända vara intressant i smärre doser, men utsmetat över nästan 90 sidor, satt tvåspaltigt i litet typsnitt blir det snart tröttande.
Det finns förvisso andra godbitar: en del poetiska vändningar, som pelikanen som ropar i öknen, eller måltid av galla till vilken serveras ättika som dryck, men detta är sanning ädelstenar gömda i gyttja: det mesta är obarmhärtiga upprepningar av gamla teman; förutom böner om förlossning från fiender så lovsånger eller veklagan över att Gud övergett det folk Han lovat stödja.
Högeligen intressant är dock psalm 82, vilken inleds med att »Gud står i gudaförsamlingen, mitt bland gudarna håller han dom«, vilket ju onekligen går emot en hel del etablerade tankemönster.
