Om Walter Scotts Ivanhoe kan man säga mycket: om handling, om den »medeltida« världs som skapats, om de (halv)historiska gestalter som förekommer, om antisemtismen. Låt det först vara sagt att det är en njutbar berättelse, ehuru något splittrad och med ett slut som känns något futtigt.
Det var på den tiden när den gode Kung Rikard hade begett sig på stort korståg till Heliga landet. I hans frånvaro har hans förrädiske bror Prins John usurperat tronen. För att göra ont värre, så har Rikard på vägen hem tillfångatagits av hertigen av Österrike. Före honom till England kommer dock den unge riddaren Ivanhoe, som gjorts arvlös av sin far då denne vill att hans älskade skall gifta sig med en annan. Väl hemma stöter de på gamla ovänner, bland annat tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert, och det första Ivanhoe gör är att (anonymt) besegra denne i en turnering. Anonymitet är på det hela taget vanligt: förutom Ivanhoe dyker även Svarte riddaren upp, samt en bågskytt kallad Locksley.
Det är knappast svårt att lista ut vem som döljer sig bakom de olika hjälmarna och namnen; delvis på grund av berättandet (och ett tag verkar det som Scott glömmer att han avslöjat identiteten), men också delvis då romanen fallit offer för sin egen framgång: den är en betydande komponent i myterna kring Rikard Lejonhjärta och Robin Hood. Dessa halvmyter är lustigt nog de mest historiska komponenterna i handlingen; det har trots allt troligen funnits en riktig Robin Hood någon gång, men det mesta, inklusive konflikten mellan normander och saxare, som mest luktar 1800-talsnationalism, är mer eller mindre ahistoriskt. Ibland får man nästan känslan av Monty Python: det är häxbränningar och otäta, otäcka hus, skrock och mörker, nästan så man väntar sig få läsa hur några saxiska trälar hålla på och bökar i lera.
Någorlunda medeltida är åtminstone antisemitismen, både den handlingsinterna, där alla tycks hysa ovilja mot såväl den rike Isaac som hans vackra dotter Rebecca (även vår hjälte Ivanhoe samt Bois-Guilbert som förälskar sig i henne och med sin våldsamma kurtis driver mycket av handlingen i bokens senare del), samt den som Scott använt när han skapat Isaac, som alltid tycks ha minst en halv tanke på sin penningpung, även när han annars är fylld av tacksamhet mot Ivanhoe eller underdånighet mot makten. Rebecca är en betydligt trevligare skapelse, och hade väl om det inte vore för bokens namn kunnat ses som huvudperson, med sin helt okuvbara karaktär.
Idag skulle Ivanhoe knappast kunna skrivas, men den låter sig mycket väl läsas, för trots sina många problem så är det fortsatt spännande med stolta riddare, falska präster, godhjärtade stigmän, förrädiska kungabröder, vackra arvtagerskor och förklädda kungar.
Read Full Post »
