Feeds:
Posts
Comments

Archive for juli, 2012

I Apostlagärningarna berättas inte främst, som man kanske kunde vänta sig, vad de tolv uträttade efter att Jesus återuppstått, utan snarare om hur deras lärjungar, enkannerligen Paulus, spred läran vidare och förföljdes: ett typiskt kapitel berättar hur han kom till en stad, predikade, fick proselyter, och sedan kastades ut av renläriga judar. Däremellan avgörs några spörsmål kring riter, föranledda av att förkunnelsen spreds även till icke-judar och hur dessa skulle ställa sig till renhetslagarna (följ bara de riktigt viktiga och bry er inte om vilket sorts kött är orent, så länge det inte ingått i offer till någon annan gudom eller djuret strypts).

Man får även se den tidiga kyrkans kommunism, speciellt belyst i fallet med Anaias och Sapfeira, som sålt ett stycke land och försökt undanhålla ett stycke pengar: liksom i senare tiders kommunism bestraffas sådant med döden, här från Guds hand.

Men som sagt: huvuddelen handlar om Paulus omvändelseresor, på Cypern, i Mindre Asien, i Makedonien och till Rom, med hans skeppsbrott på Malta som avslutande effekt. Mycket är rättegångar syftande att tysta predikaren, men då han också är romersk medborgare är detta svårare än i fallet Jesus.

Det är inte den främsta av berättelser, men tillräckligt egenartad efter evangelierna för att man inte skall tröttna.

Read Full Post »

Tove Janssons första vuxenbok, Sommarboken, är en bok om hur två generationer på en liten ö i den nyländska skärgården: Sophia, sisådär fem-sex år, och farmor, alldeles för gammal. På ön finns också pappa, men han sitter mest och arbetar och har inte de andras två oändliga förråd av tid. Mamma finns inte, och det är endast i en bisats vi får reda på att hon nyss dött.

Sophia är ett ganska oroligt barn, och farmor är inte alltid världsbäst på att ta hänsyn till detta, och som hon dessutom är lite irritabel så är det inte alltid de kommer helt överens. Farmor lyckas dock nästan alltid att rätta saker och ting innan de går för långt.

Det är korta episoder som skildras, oberoende, möjligen från fler år än ett. På ön håller man sig för sig själv; de flesta utomstående är bara irriterande när de tror att de vet bäst och kommer och skall ordna det som redan är som det skall vara – även om det inte är en bok om mumintrollen känner man igen mycket från dem, det lätta vemodet från farmor som vet att varje sommar kan vara den sista goda, livsglädjen och skyggheten hos Sophia som tror och vill att varje sommar skall vara likadan.

Read Full Post »

Om Walter Scotts Ivanhoe kan man säga mycket: om handling, om den »medeltida« världs som skapats, om de (halv)historiska gestalter som förekommer, om antisemtismen. Låt det först vara sagt att det är en njutbar berättelse, ehuru något splittrad och med ett slut som känns något futtigt.

Det var på den tiden när den gode Kung Rikard hade begett sig på stort korståg till Heliga landet. I hans frånvaro har hans förrädiske bror Prins John usurperat tronen. För att göra ont värre, så har Rikard på vägen hem tillfångatagits av hertigen av Österrike. Före honom till England kommer dock den unge riddaren Ivanhoe, som gjorts arvlös av sin far då denne vill att hans älskade skall gifta sig med en annan. Väl hemma stöter de på gamla ovänner, bland annat tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert, och det första Ivanhoe gör är att (anonymt) besegra denne i en turnering. Anonymitet är på det hela taget vanligt: förutom Ivanhoe dyker även Svarte riddaren upp, samt en bågskytt kallad Locksley.

Det är knappast svårt att lista ut vem som döljer sig bakom de olika hjälmarna och namnen; delvis på grund av berättandet (och ett tag verkar det som Scott glömmer att han avslöjat identiteten), men också delvis då romanen fallit offer för sin egen framgång: den är en betydande komponent i myterna kring Rikard Lejonhjärta och Robin Hood. Dessa halvmyter är lustigt nog de mest historiska komponenterna i handlingen; det har trots allt troligen funnits en riktig Robin Hood någon gång, men det mesta, inklusive konflikten mellan normander och saxare, som mest luktar 1800-talsnationalism, är mer eller mindre ahistoriskt. Ibland  får man nästan känslan av Monty Python: det är häxbränningar och otäta, otäcka hus, skrock och mörker, nästan så man väntar sig få läsa hur några saxiska trälar hålla på och bökar i lera.

Någorlunda medeltida är åtminstone antisemitismen, både den handlingsinterna, där alla tycks hysa ovilja mot såväl den rike Isaac som hans vackra dotter Rebecca (även vår hjälte Ivanhoe samt Bois-Guilbert som förälskar sig i henne och med sin våldsamma kurtis driver mycket av handlingen i bokens senare del), samt den som Scott använt när han skapat Isaac, som alltid tycks ha minst en halv tanke på sin penningpung, även när han annars är fylld av tacksamhet mot Ivanhoe eller underdånighet mot makten. Rebecca är en betydligt trevligare skapelse, och hade väl om det inte vore för bokens namn kunnat ses som huvudperson, med sin helt okuvbara karaktär.

Idag skulle Ivanhoe knappast kunna skrivas, men den låter sig mycket väl läsas, för trots sina många problem så är det fortsatt spännande med stolta riddare, falska präster, godhjärtade stigmän, förrädiska kungabröder, vackra arvtagerskor och förklädda kungar.

Read Full Post »

Andra boken om Viktor Kasparsson, Skräckens ängel, innehåller bara ett äventyr, tydligen herr Kasparssons första. Han är fotografassistent, skickas ut att flygfota med aviatrisen Emma Rygel, och ramlar över ett inferno: en herrgård i skogen där det står brinnande bilar på gårdsplanen, en enögd, yxbeväpnad galning mitt ibland dem och en samling lemlästade kroppar inomhus. Tydligen har någon sorts afrikansk skräckande sluppit ut, och kommer inte försvinna förrän någon har mod nog att motstå den.

Samtidigt pågår något med Emmas adoptivfar, det tyska flygarässet Heinrich Rygel, som hålls på sitt rum men tycks vara beredd med en örfil så fort något går hans vilja emot. Och att Viktor och Emma dras allt mer till varandra är inte något han ser på med glädje.

Tyvärr är det inte riktigt lika bra som första boken: det är inte teckningarnas fel, de är snarast bättre, särskilt bilderna från flygturen. Nej, det är historien som är lite väl klichéfylld: förutom ondskan i form av fetish från mörkaste Afrika, tagen till Sverige av missionär, så är det som sagt den våldsamme tysken, och värst av allt, en zigenarkvinna som vulgärspår i tarotkort, och en präst som skyddar henne från en lynchmobb när ondskan sluppit lös. Det blir lite för mycket på en gång. Fortfarande bra, men inte lika bra.

Read Full Post »

Att Johannes inte alltid håller med de övriga evangelisterna står snabbt klart: de övriga har inte valt att upprepad skapelseberättelsen (detta är alltså stället där man får veta att i begynnelsen var ordet). Johannes berättelse tycks betydligt mer dunkel: Jesus pratar i liknelser och symboler, händelser skiljer sig ofta och verkar manipulerade för att få en djupare innebörd.

Ett exempel: Jesus framställs tydligare som Guds (offer)lamm, så korsfästningen sker på första dagen i påsken, inte dagen efter som i de övriga evangelierna, när lammen slaktas, och när han på korset ges surt vin för med en svamp sitter den här på en stav av isop.

Här finns också tillsägelsen att den som är utan synd må kasta första stenen – eller? Noterna anger att den är ett sent tillägg till texten, så om den är äkta går att betvivla. Här är det heller inte bara Petrus som får makt att lösa och binda på jorden, utan alla lärjungar. Här omtalas också den lärjunge som Jesus älskade mest, frustrerande nog omväxlande kallad »han« och »hon« – och vid ett tillfälle tycks denna person vara Maria från Magdala.

Nåväl, det är skönt att inte behöva läsa en ny variant av samma grundtext igen.

Read Full Post »

Jag läste Hemsöborna första gången för fem år sedan, och då gillade jag uppenbarligen den mer än jag gör idag. Det kan vara för att jag var mer fokuserad, eller så framstår tragiken bakom humorn som tydligare idag. När Carlsson idag kommer som ett yrväder en aprilafton så vet jag hur illa det kommer sluta för honom och madam Flod, och när jag läser om hans kärleksplaner framstår han mer som lysten och girig, än som bara överdrivet självsäker.

Historien med den unge lycksökaren (-erskan) och den äldre, rika änkan (-emannen) är ju inte ny, men skärgårdsmiljön och det strindbergska språkmästerskapet gör mycket till för att det skall framstå i nytt ljus. Blanda in dråpligheter som den under-bordet-druckne prästen på bröllopet, Carlssons försök till kärleksbrev – det är svårt att tänka sig något mer befängt i genren –och det blir mycket riktigt en slags fars, trots att det enligt de klassiska definitionerna är en tragedi.

Det enda som framstår som något underligt är den korta historien om gruvföretaget som köper en kobbe för en sommar, och hur de lurar Carlsson på pengar: förvisso välskrivet, men det känns som intryckt utan att tillföra något till helheten. Annars är det en mycket välskriven bok, med Strindberg på ovanligt gott humör, utan det mesta av den vanliga ilskan.

Read Full Post »

« Newer Posts