Jag ser med viss förvåning att jag inte uppskattade Karin Boyes Samlade dikter över hövan förra gången jag läste den: att jag inte kunde förstå vad som avsågs med en stor del av dikterna, och att de vara av annan karaktär än jag väntade mig.
Jag kan alltså nått en högre mognad (ha!) på fyra år, eller så var det bara en bakomliggande vetskap om att det snarare var fråga om gestaltningar av känslolägen, uppblandat med lätt överspända dikter om kamp. Några dikter var fortfarande överdunkla, men det mesta tycktes gå tämligen lätt in.
Det är inte mycket som nått status av allmängods, men det gör kanske inte så mycket – man får istället möta det mesta utan att det färgas av tidigare möten. Det är mest ren lyrik, men när det någon gång slår över i epik blir det nästan än mer njutbart – »Torkel Tyre« verkar nästan börja som något av Fröding, men slutar någon helt annanstans:
Öster om Bjura by
är vild och öde trakt,
där lavraggiga granar
står vresiga på vakt.
Där bodde Torkel Tyre,
För dråp lyst i akt.
Bäst är väl också samlingen den kommer från, Härdarna, när rimmen och rytm satt sig där de ska och budskapet fortfarande är någorlunda klart. Senare blir det aningen mer dunkel. De postuma dikterna är som vanligt en samling av det trevliga och det som borde stannat i byrålådorna.
Lämna ett svar