Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2020

Det var med viss bävan jag öppnade Ms Marvel: Destined. Ny författare (Saladin Ahmed), och ny numrering. Dags att nollställa saker? Mja: i alla fall att ge en introduktion för nytillkomna läsare (det görs lite övertydligt, men OK). Sedan, nytt äventyr: först konstiga djuriska krigare, sedan ut i rymden för att rädda en annan planet från dessa krigare. Med på resan är även Kamalas föräldrar.

Detta innebär naturligtvis vissa komplikationer: inte bara vill de som goda föräldrar skydda sin dotter (låt vara att hon ofta får skydda dem), både genom att försöka stoppa henne från att springa rakt in i faran, och från stilig, ung, lila, halvnaken man. De lyckas någorlunda med det senare (det var kanske inte väldigt svårt), det förra inte alls med: Kamala är fostrad och lagd för att hjälpa andra, och ser att hon gör det bäst genom att använda sina krafter.

Ett sådant äventyr blir naturligtvis lite begränsat: mycket skall förklaras om var de hamnat, vad konflikten de hamnat i går ut på och vem som utkämpar den, och det begränsar hur mycket plats det finns för Ahmed att visa oroliga läsare att han behärskar bifigurer, vilket han dock vinner tillbaka genom att låta olika personer berätta olika delar av historien: Bruno, fru Khan, Kamala, en framtida sagoberättare. Tyvärr är själva historien aningen generisk och leder i slutändan inte till mycket mer än en ny superhjältedräkt och en selektiv minnesförlust. Ahmed kommer få fler chanser, men han har inte övertygat än.

Read Full Post »

Egentligen finns inte mycket anledning att skaffa den nya upplagan av Svenska skrivregler om man redan äger en äldre: det har tillkommit vissa områden (som transkribering av arabiska, hur man bör utforma elektronisk text och ett kort kapitel om att skriva på engelska), men vad gäller sådant som interpunktion, styckeindelning, behandling av personnamn eller versalisering har inte mycket ändrats sedan sist.

Det kan dock finnas ett värde i att påminna sig om vad reglerna faktiskt säger, och arbetar man någorlunda storskaligt med text är det naturligtvis alltid bra att ha en så uppdaterad version som möjligt, för ibland finns trots allt små skillnader (nu anges till exempel även »hen« som ett bättre alternativ än »han/hon«). Många av de tidigare kapitlen har också utökats med nya råd.

De flesta av råden är handfasta och användbara, och egentligen är det bara ett  av dem jag direkt kommer ignorera: att kongruensböja adjektiv för utrum när det syftar på människor även när det grammatiska subjektet råkar vara neutrum: »statsrådet var intresserad«. Någon jävla ordning får det vara i ett språk. Ej heller kommer jag gladeligen använda plurala former när ett kollektiv omtalas, då får det skrivas om istället.

Annars är boken som sagt en mycket användbar, om än ingen större läsupplevelse.

Read Full Post »

Ibland märker man sannerligen av att det förlutna var en väldigt märklig plats. De legender som sammanfogats till det iriska eposet Táin bó cúailnge liknar inte det man är van vid från andra åldriga berättelser: det märks att inte någon Homeros eller Lönnroth tagit sig an råmaterialet och utarbetat en sammanhållen saga, även om översättaren Thomas Kinsella i  The Táin försökt städa undan inkonsekvenser när material tycks infogats på fel plats samt en del longörer.

Materialet är satt i en god heroisk ålder, med hjältar som åker runt i stridsvagn och utmanar varandra på envig i bästa episka stil. Huvudhandlingen handlar om försöken av övriga Irlands män, enade under kung Ailill och drottning Medb, att stjäla en fantastisk ko från Ulster, vilket bör låta sig göras ganska lätt då ulstermännen ligger utslagna av en förbannelse. Kvar finns endast den unge hjälten Cúchulainn, dotterson till kung Conchobor av Ulster och undantagen förbannelsen. Tjuren ifråga skall Medb ha för att vinna ett gräl med Ailill om vem av dem som är rikast, och hon framstår som den som driver på med tjuvknep för att få undan den svårrubbade Cúchulainn, gärna med dottern Finnabair som lockbete (och ibland också sina egna vänliga lår). Det blir överfall, strider vid vadställen, svek, fosterbröder som tubbas till strid och oväntat svårt för tjuvarna att klara sitt uppdrag.

Det som verkligen får en att ana avståndet är dock inte striderna, det underliga ärebegreppet, underlig stridskonst eller hur svagt handlingen hänger samman, utan att det hela närmast framstår som något en etymolog diktat upp för att hålla intresset uppe för sitt fält: snart sagt varje strid eller händelse gör att någon flod, vik eller kulle, något berg, vadställe eller fält, får ett namn. Detta förstärks av att när historien närmar sig slutet och Cúchulainn kan lösas av: när förbannelsen släpper greppet om ulstermännen, så blir det förvisso en stor strid, men en som snart är avklarad och skildras betydelse mindre inlevelsefullt än några av de tidigare envigen. Underligt, men läsvärt.

Read Full Post »

Thomas De Quincey stod i alla fall en tid på vänskaplig fot med Coleridge, och de båda har på olika sätt fört in opiumruset i litteraturens finrum: Coleridge genom att låta sin diktning påverkas av det, och De Quincey genom att tolka det på prosa: hans största framgång, som tyvärr inte gav honom några större intäkter förrän mot slutet av hans oväntat långa liv, var En engelsk opieätares bekännelser, vilken inför utgivandet av hans samlade verk kompletterades med den endast till en dryg fjärdedel avslutade Suspira de profundis; dessa har samlats tillsammans med diverse utkast och ett väl tilltaget förord i en volym från Alastors förlag. Till den samlade utgåvan utökades bekännelserna kraftigt, men det är den ursprungliga versionen som här upptagits, liksom de delar av suckarna ut djupen som publicerades på andra håll.

För den som av diverse florerande sammanfattningar väntar sig en skildring av rusets fröjder och ruelse väntar en överraskning: De Quincey ägnar minst lika mycket möda åt att skildra sin barndom och ungdom, förlusten av en älskad syster, tiden på olika internat, rymningen och vandrandet i Wales innan han flydde till London och gav sig i lag med en gatflicka som han tappade kontakten med. Allt detta skedde innan han första gången lät opiet döva smärtorna. När han så gör det läggs större retorisk möda på att hylla drogens sinnesförändrande egenskaper, hur den skärper intellektet och låter bekymren fly utan att göra en förryckt likt alkoholen. När han senare kommer in på dess biverkningar, hur han drabbades av mardrömmar och vanföreställningar, så ger dessa ett långt ifrån lika starkt intryck, även om man förstår att han verkligen önskat ge upp missbruket men flera gånger misslyckats.

Delar av texterna verkar ha föga med missbruk att göra: låt gå för att De Quincey själv ansåg att hans uppväxt på något sätt kunde användas för att bättre förstå hur han drabbats, men andra delar verkar snarare lämpad för predikan på snart sagt vilket tema som helst, kletigt sentimentalt prosa om olycksdrabbade kvinnor eller en beskrivning av en sorts sorgens furier. Även om stilen oftast är utmärkt, så undrar man ändå vad syftet är med sådana passager, och undrar om inte författaren helt förlorat syftet med texten ur sikte till förmån för skrivprocessen.

Read Full Post »

Fru riddare

Det finns vissa saker jag försöker undvika: modern skönlitteratur, i alla fall sådan som »alla« läser eller som läses enbart av kulturarbetare. Böcker om andra världskriget. Böcker som försöker få en att ändra sig själv för att bli mer gångbar i olika sammanhang. Om man vill kan detta i stort sett sammanfattas under rubriken »böcker man hittar på flygplatser«. Därtill kommer även manliga huvudpersoner med våldskapital i spel; sådana finns det för många av, och historierna blir ofta mer intressanta genom att istället spel någon som inte har alla traditionella attribut. Således blev jag intresserad av Dames, en bok där olika illustratörer skapat en eller två bilder av kvinnliga riddare.

Även detta är en genre med konventioner av fånigare art, men det var skönt att notera att ingen av de avbildade damerna hade fått den typ av harnesk med dubbla utbuktningar för bysten som i verkligheten skulle vara en utmärkt hjälp för fienden att med sitt vapen hitta en känslig punkt i såväl rustning som kropp. För att markera kvinnlighet har å andra sidan flera av artisterna istället valt böljande hår, vilket knappast heller är vad en praktiskt lagd krigare skulle välja.

Stilarna skiftar naturligtvis väldeliga, det finns dramatiska stridsscener, lugna, romantiska ögonblick, förtvivlan, glädje, beslutsamhet. Ibland är det realism, ibland högt stiliserat. Det mesta är god brukskonst som skulle kunna tjäna som omslag på någon bok eller serietidning, men ett litet antal lyckas gå bortom konventionen och hitta en form eller en framställning som känns eget och väcker undringar om vad som skett innan eller ska ske efter scenen.

Read Full Post »

Dick Harrison har med Folkvandringstid föresatt sig själv en stor uppgift: att undersöka hur och varför folk har genomfört längre, permanenta förflyttningar, vanligen i grupp. I efterordet berättar han hur boken tillkom efter att han publicerat en debattartikel där han berättade att fredlig invandring var något positivt, med direkt resultat att hans mejlkorg fylldes med mer eller mindre välformulerade skällebrev.

Huruvida denna bok gett liknande resultat vet jag ej. Harrison är i alla fall inte någon fegis, ty bland de många stycken som han plockat upp ur sina tidigare böcker och putsat till finns ett om hur även afrikaner bidrog till den transatlantiska slavhandeln; en tidigare omgång kritik, fast troligen från andra människor, kom för att han inte lade hela skulden för detta på européerna.

Upputsning är annars en flitigt brukad arbetsmetod; bokens mest utförliga kapitel, om de migrationsvågor som orsakades av och bidrog till Västroms sammanbrott är i huvudsak en komprimerad version av Krigarnas och helgonens tid, andra kapitel är som sagt från böckerna om slaveri, något är från böckerna om Englands historia. Sammantaget ger de ganska flyhänta enskilda kapitel, men man förstår ganska snart att boken är uppbyggd kring ett tema snarare än en idé. Även om Harrison försöker anknyta till den där debattartikelns tanke om den goda vandringen så finns ju där också de mindre trevliga sidorna – slaveri, flykt, erövring –, vilka gör bilden mer grumlig.

Till slut vill jag påpeka att den kartong som Ordfront bundit in boken i gör den till den förmodligen tråkigaste jag sett. Vad som händer om den kommer i kontakt med den allra minsta fukt vill jag inte fundera över.

Read Full Post »

Jaja, det var mest för att få läsa mer om Ms Marvel jag plockade upp Champions: Change the world, vilket är ett försök av Marvel att sätta ihop en ny grupp superhjältar som är lite yngre, och som inte är medlemmar i Avengers – tre av dem går ur gruppen när historien börjar, och vill skapa en ny grupp som bryr sig lite mer om vanligt folk. Internt må detta förklaras hur som helst, poängen för Marvel är snarare att folk kommer få ännu en serie att läsa, och dessutom kanske börja läsa om nya hjältar som de stöter på och gillar.

Förutom att dessa hjältar som sagt är bland de yngre, så har de allihop någon form av mer känd företrädare: vi har förutom yngre Ms Marvel, Spindelmannen och Hulken även Nova och Viv Vision, vilkas äldre föregångare troligen inte är lika kända. Snart ansluter också en yngre version av Cyclops, egentligen i X-men. Exakt vad som hänt där är lite oklart, men det verkar ha haft något med tidsresor att göra (snarare än parallella världar, båda tyvärr vanliga åkommor). Man får kanske ingen jättedjup känsla för någon av dem, även om Hulken framstår som lite omogen, Ms Marvel har sitt vanliga stora hjärta och Viv har en klar vibb av att syntetiska personer är stela och hantera känslor väldigt kliniskt.

Dessa hjältar verkar i alla fall vara ämnade att ta sig an ganska tunga ämnen: först en billig joker-kopia som sysslar med trafficking, sedan islamistiska fundamentalister som vill hindra flickor från att gå i skolan, och i ett i albumet inte helt rent avslutat äventyr, en rasistisk, korrupt sheriff i USA. Ämnena hanteras med tillräcklig säkerhet för att det inte skall kännas alltför pinsamt, även om fokus är på aktion snarare än analys och moralisk vånda.

Stilen känns lite som den hade varit väldigt häftig för en tjugo år sedan, med mycket saturerade färger, detaljer och dynamik, med rutor som varierar position och storlek. Väldigt glansigt, men också ganska rörigt ibland.

Allt som allt: tillräckligt bra för att läsa vidare, inte tillräckligt djupt än för att jag skall vilja läsa mer om de nya bekantskaperna.

Read Full Post »

Jorge Luis Borges produktion är omfattande och bred, nästintill oöverskådlig, reviderad, omdisponerad och omarbetad. När Lasse Söderberg och Oscar Hemer för Tranans förlag gett sig på att samla delar ur produktionen i tre volymer (två redan utgivna; den tredje planeras komma i augusti) är det alltså ett stort arbete enbart att sovra och välja hur materialet skall arrangeras. Första delen täcker åren 1923-1944, från debuten med maskulin poesi dränkt i argentinsk lokalfärg, till mästerverket Fiktioner (den enda samling i denna volym som finns med i sin helhet).

Poesin var tämligen förglömlig (möjligen drabbad av översättningars slätstrykning), och fiktionerna har jag läst tidigare, varför det stora intresset låg i de mellanliggande texterna. För den som gillar att läsa med facit i hand går det att se dem som ett närmande till hans senare essäistiska fiktion, hoppandes mellan traditionella genrer som han senare skulle förena: det finns litteraturhistoriska essäer som skulle ses som nog så originella om de kom från någon annan, liksom korta, påhittade biografier över kända brottslingar. Han ger sig på att bedöma olika översättningar av Tusen och en natt, främst utifrån estetiska kvaliteter, inte  hur pass trogna de är originalet. Han ger svar på tal när han anklagats för att ha judiskt påbrå och försökt dölja det. Han ger sig på självrefererande fiktion, på Ramon Llulls »tankemaskin«, som av anhängarna ansågs fungera på ett sätt som väsentligen är detsamma som tillämpas i dagens kvantdatorer. Inget är nytt under solen.

Borges är, som alltid, lärd, lite torr i tonen men samtidigt full i fan vad gäller innehållet, mödosamt konstruerande de mest fantastiska skildringar, med verklighetsförankring eller utan. Denna utgåva ger oss en fullständigare bild på svenska, och förtjänar vår tacksamhet.

Read Full Post »

Hiram Percy Maxims far, Hiram Stevens Maxim, är såsom han framställs i sonens memoarer A genius in the family en figur som hade passat i någon bättre barnbok. Han har drag av såväl Kalles pappa (alltså den Kalle vars bäste vän heter Hobbe) som Karlsson på taket: hans främsta nöje tycks ha varit att lura i sin son lätt opassande dumheter, som att bibelordet var att »tänk på vilodagen och gå och fiska«, han är underbart teatraliskt självisk, och en fena på ångmaskiner (detta var i 1800-talets New York, så både bibeln och ångmaskiner var viktiga saker).

Hiram påstår att hans far aldrig lärde sig att bli en pappa, men idag framstår han som en tämligen god sådan, som trots förkärlek för skojeri ändå tog sin son på allvar, ansträngde sig för att roa honom, lyckades rädda honom ur att få smisk när modern tyckte han förtjänat det (och samtidigt fick honom att lugna ned sig med sina lekar så att inga fler spelkulor skulle träffa speglar), och hade tillräcklig psykologisk insikt för att få med hjälp av sonen få lillasyster att bli ordentligt intresserad av aritmetik.

Det är en kolossalt rolig bok, med den ena dråpliga scenen efter den andra: fadern lurar i sonen att det är en fladdermus i schaktet för mathissen, och den måste fångas, sonen undrar om fadern kan få samma sjukdom som mamma har och hur det då skall gå, nu när lillasyster är på väg, de motionerar genom att löpa fram på stadens gator i kostym, de träffar på en religiös och svagsint tiggare och försöker utröna om hans böner har någon verkan.

Någon gång kanske skrattet dock fastnar i halsen, som när man betraktar omslaget och påminns om att Hiram Stevens inte bara uppfann nyttigheter som glödlampor (han förlorade patentstriden mot Edison) och inhalatorer, utan även det sena artonhundratalets och tidiga nittonhundratalets främsta vapen för masslakt av människor, maximkulsprutan. Den mesta tiden är det dock förmodligen de roligaste memoarer som tänkas kan.

Read Full Post »

Det är inte alla som vågar låta en parodi på sin egen skapelse springa runt i den, men Marvel gör det. Inte enbart med Deadpool, utan nu också med Gwenpool (egentligen Gwen Poole; ursprungligen från en tankelek där Gwen Stacey skulle vara Deadpool), en serieälskande ung kvinna från vår värld som en dag finner sig i serievärlden och bestämmer sig för att bli legokrigare. Hon gillar vapen, rosa, pengar och att intala sig själv att hon är en hjälte(i början är hon ganska mordisk, sedan skruvas det ner något).

Hon har inga superkrafter, mer än encyklopedisk kunskap och en förlitan på serievärldens lagar (t.ex. om vad som händer om man hoppar ner från en hög höjd). Detta fungerar någorlunda i Believe it, tills hon tvingas jobba för Modok (kanske den underligaste av Marvels konstiga storskurkar), tillsammans med en B-liste-skurk och ett par konstiga typer.

Det hela går fort (historierna publicerades först i sex tidningar, och Gwen träffar på lika många viktigare gestalter i Marvels universum), gör inga större anspråk på djup, och absolut inte på att hänga ihop särskilt väl. Gwen är där för att irritera andra och strunta i fjärde väggen, och hon gör det med viss stil, om än inte speciellt mycket erfarenhet (speciellt i de delar Gurihiru tecknat, där den den högre graden av stilisering jämför med Daniel Beyruths mer realistiska, som används i resten, ger större möjligheter för att flippa ut). Det är mycket fluffigt men underhållande.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »