Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Drama’ Category

Att läsa Ibsen bjuder på överraskningar. Min syn på Ett dockhem är fortfarande färgad av en seg TV-teater vi tvingades se i gymnasiet, och det var ungefär vad han stod för även i övrigt. Borgerliga norska artonhundratalshem, torrt snus i gyllene dosor, välgörande utrensning av garderober fyllda med lik. Så Vildanden – en pjäs som verkar gå på tvärs med allt detta.

Fotograf Hjalmar Ekdal bor kringskuret tillsammans med sin fru Gina, som är den som verkligen sköter allt praktiskt, dottern och ögonstenen Hedvig, samt farfar, före detta löjtnant och skogsmästare, numer försupen och hånad efter en skandal. En dag kommer barndomsvännen Gregers Werle tillbaka till staden, hemkallad av fadern, grosshandlaren och Ekdal den äldres före detta kompanjon. Gregers bestämmer sig för att det Ekdals behöver är någon som rör i gamla affärer som sedan länge fått sjunka ned i dyn.

Gregers motpol är cynikern doktor Relling, som hellre matar människorna med en lögn som gör att de kan hanka sig fram än en sanning som de inte klarar av. För att stå ut med sådant kan man inte vara en drömmare som Ekdal och den yngre Werle, utan en mer robust typ som grosshandlaren, som tar vad han behagar, och sedan beredvilligt betalar.

Det hela får ett något emblem i form av en av grosshandlaren skadeskjuten vildand, som får bo hos Ekdals, alltmer tam, totalt oskälig. Är sanningen förlösningen, eller förbannelsen?

Read Full Post »

Doktor Stockman har lyckats skapa sig ett bra liv: ett tag var det knapert, men tack vare den nya badanläggningen så blomstrar småstadens ekonomi. Bror Peter, borgmästaren, är en förfärlig bracka, men vad gör det när det även finns mer frisinnade personer, som journalisterna på Folkbladet, att umgås med.

Men så en dag kommer ett provsvar: vattnet i badet är otjänligt, fyllt med bakterier från de garverier som ligger kring täkten. Och så börjar utvecklingen mot att Stockman blir det titeln på Ibsens drama skvallrar om: En folkfiende. För låt gå att hälsorisker skall åtgärdas, men det får inte kosta något, och samhället måste fungera. När folk får höra kostnaderna stegrar de, och folk som tidigare velat stödja doktorn vänder honom ryggen.

Inte bara är det enkelt att dra paralleller till frågan om hur coronavirus bäst skall bekämpas, det görs dessutom försök att ta ifrån doktorn alla plattformar han kan tänkas få för att framföra sin åsikt. Som svar drivs han in i allt mer radikala åsikter. Och dessutom debatt om det är experter eller massan som är mest lämpad att styra. Det verkar vara en pjäs nästan skriven för idag. Fast om doktorn är menad som en inte helt fläckfri men ändå hjältefigur, så gör vissa av hans nietzscheanska utfall idag nästan ännu sämre intryck än vad de gjorde när pjäsen skrevs. Den brottas med frågor som ännu är aktuella, och svaren den ger är knappast mer lättsmälta nu.

Read Full Post »

Tredje pjäsen ut av Ibsen är Gengångare (om ni undrar var nummer två blev av så var det Ett dockhem, som jag recenserade för flera år sedan). Dramatiskt känns det nästan som ett steg tillbaka, som att det är ett par olika berättelser som har gemensam början men ofärdigt slut. Kanske mer som livet, men mindre som teater.

Mitt i pjäsen står fru Alving, änka efter en kapten som hon ägnat livet åt att städa upp bilden av: han var en rumlare, suput och kvinnokarl, men med gott rykte. Pengarna efter honom skall gå till ett barnhem, deras son Osvald har sluppit växa upp i samma hus, och hans utomäktenskapliga dotter Regine har fått gå som tjännarinna i huset. Fru Alvings motpart är pastor Manders, en högoskariansk moralist, feg inför folkhopen och oförsonlig inför allt det han anser vara osedligt. Sist ut är snickare Engstrand, föregiven far till Regine och med förstånd att sätta tummen i ögat på andra.

Det är mycket elände som kommer av lögnerna, och inte mycket blir bättre av sanningen. Materialet spretar dock, och även om frågor om äktenskaplig frihet, kärlek och livlögn finns där så är det mycket få svar eller ens fördjupningar man får.

Read Full Post »

I förordet till den första av de två samlingarna med Ibsens Samtidsdramatik omnämns han som en av de som i slutet av 1800-talet skapade den moderna teatern. Må så vara, men i alla fall i den första pjäsen, Samhällets stöttor, tycks man snarare hamnat i en grekisk tragedi som bara råkat förirra sig till en norsk kuststad under förrförra seklet. Stadens främste man, konsul Bernick, har bidragit till att nöjen förjagats och ersatts med tråkborgelighet, med all den förljugenhet som förknippas med den oscarianska tiden.

Bernicks ställning vilar på lösan sand: han har en gång fått sin svåger att ta fallet när han själv setts fly från en cirkusprimadonnas lägenhet, för att sedan lämna sin trolovade för hennes halvsyster som satt på pengarna. Efter det är det snarast en fråga om man tror på liberalismen om han varit samhället till gagn: vid pjäsens början tycks han i varje fall vara i färd med att ersätta arbetare med maskiner, och är dessutom ute i skumraskaffärer kring en järnväg som är på väg att dras genom landet.

Men så reser sig det förflutna: svågern och halvsystern återvänder, hans moraliska auktoritet hotas. Lögner hotar att läcka ut, och nya, små, alltför lätta lögner, och möjligen någon underlåtelsesynd, lockar.

Inte är detta någon av de mest klassiska Ibsenpjäserna, men den är likafullt ordentligt hopsnickrad. Någonting måste någon gång brista, och frågan är bara vad som blir kvar efteråt, eller om det går att släppa på trycket på annat sätt. Förutom Oidipus går tankarna till Markurells i Wadköping: skillnaden mot dessa är dock att huvudpersonen här är den som sitter på all information, och det är ingen liten skillnad, utan en allt avgörande: det är skillnaden mellan en skurk och en hjälte.

Read Full Post »

Den sista pjäsen av John Webster i min samling, A cure for a cuckold, skrevs med William Rowley, och är väl något åt det farsartade hållet. Det finns två handlingar, en om Lessingham som är kär i Clara som är kär i Bonville, som firar bröllop med Annabel, och en om sjömannen Compass, hans fru Urse, och köpmannen Franckford som gjort henne med barn.

Lessingham uppvaktar Clara, som kärlekskrank ger honom ordern att döda sin bästa vän: han tror att hon menar Bonville, och lockar med honom över till Calais, där dueller är lagliga. De kommer dock överens om att döda vänskapen istället och vänder hem. Under tiden har Compass återvänt hem efter att ha trots vara förlorad till havs i flera år, och när han förstår att hans hustru har en nyfödd son bestämmer han sig för att barnet är hans: efter juridiskt bondfångeri lyckas han, men för att slippa kallas hanrej (å, så lustigt dessa engelska pjäsförfattare fann detta ord och alla anspelningar på horn), så bestämmer han sig för att han och hans hustru skall låtsas att den andra har dött och sedan gifta sig på nytt.

Och så, i sista akten, försöker författarna dra igång en svartsjuke- och förväxlingsdrama bland de mer högborna aktörerna, tämligen onödigt av andra skäl än att förlänga en annars ganska kort pjäs.

Humor finns där förvisso, såväl ordvitsande som absurda situationer, men mycket lite annars: Compass rättframma sätt och vägran att acceptera annat än att barnet är hans gör honom till den mest intressanta, även om han egentligen inte är mer rundad än någon annan så är hans enkelspårighet charmerande och gör honom till den ende som framstår som vid alla sunda vätskor, undantaget Annabel, vars godhjärtade list när hon hjälper sin misslyckade rånare Rochfield gör att henne till pjäsens blott andra riktigt sympatiska viktigare roll. Det går säkert att sätta upp detta och göra lycka, men något omistligt storverk är det knappast.

Read Full Post »

Den tredje av John Websters bevarade pjäser, The devil’s lawcase, är en märklig pjäs: strikt talat en komedi, men det roliga i den kan ifrågasättas; handlingen tycks huvudsakligen ha satts samman för att få till ett ordentligt underligt rättsfall, som dessutom leder till en lika underlig rättslig prövning medelst svärd. I centrum står Romelio, en cynisk köpman som av pekuniära skäl försöker få sin syster Jolenta att gifta sig med Ercole istället för sin älskade Contarino.

Det hela slutar med duell, två till synes dödligt sårade kontrahenter, ett mordförsök, och diverse lögner om moderskap, skengraviditeter för att dölja verkliga, förklädnader, domare som konspirerar. Titelns rättsfall är en stämningar i faderskapsmål: Romelios mor Leonora vill få honom förklarad oäkta, huvudsakligen som hämnd för att han försökte mörda Contarino som även hon älskar. Synd bara att den påstådde egentlige fadern visar sig vara domare i målet.

Komedi, ja, och formellt så. Egentligen kan nog ingen finna slutet så värst roligt, för inga förtjänta tu får varandra, och de oförtjänta straffas knappast. En viss försonande gest tycks inte nog för att Romelio skall få klara sig på det sätt han gör, och även om Jolenta inte framstått som någon skär jungfru tycks det ändå märkligt att Contarino plötsligt skall finna sig nöjd med Leonora. Viss poesi och roliga passager väger inte upp för sådant.

Read Full Post »

Den andra pjäsen i samlingen med John Websters verk är den mest kända: The Duchess of Malfi, en högst gotisk historia om galenskap, död och hämnd. Titelns hertiginna är nybliven änka, och hennes bröder hertigen och kardinalen konspirerar för att se till att hon förblir detta: de tubbar den annars ärlige Bosola att övervaka henne och mörda henne om hon skulle gifta sig. Hon gör naturligtvis just detta, ickekyrkligt, med sin hederlige förman Antonio.

Graviditeter gör äktenskap svåra att dölja: Bosola har snart listat ut att hon inte är ensam, men ej vem fadern är. Skrämsel från bröderna jagar dock snart hararna ur boet, och makarna separerar för att någon skall kunna överleva. Efter mord och grymhet slutar det hela illa för stort sett alla, och snart återstår bara tystnaden.

Webster är mycket tydligt inte någon Shakespeare: det är inte någon dålig pjäs han åstadkommit, men man kan se att trots goda vändningar och en intrig lika god som någon, så fattas ändå förmågan att väva samman flera handlingar på ett sätt som fördjupar och nyanserar. Fokus är hämnd och att blod skall sonas med blod.

Read Full Post »

John Webster var en av alla engelska pjäsförfattare som verkade vid sextonhundratalets början: något yngre än Shakespeare, och en klart mindre begåvning, men likväl levande och fortfarande spelad, även på svenska. Det finns en handfull pjäser bevarade, medan nästan lika många förlorats. Han samarbetade flera gånger med andra, men den äldsta bevarade pjäsen, The white devil, ska han författat själv.

Det är en hämndhistoria, i Kyd’s stil: hertig Bracciano låter mörda både sin egen hustru Isabella och sin älskarinna Vittorias make för att kunna gifta om sig med henne. Isabella var dock syster till Fransisco de Medici, som leder en sammansvärjning som till slut förgiftar även Bracciano. Pjäsens center är dock snarast Vittorias bror Flamineo, som är den som fört samman älskarna och som framstår som den mest komplexa figuren, roande i sin skamlöshet och med sin manipulativa intelligens.

Titelns djävul syftar tydligen på Vittoria, som dock snarast framstår som en av de minst klandervärda personerna: förvisso utan Isabellas självuppoffrande kärlek till sin make, men till skillnad från männen inte direkt brottslig, vilket gör att den scen i vilken hon ställs inför rätta av kardinal Monticelso, formellt för mord, men i praktiken för äktenskapsbrott, till ett ännu större övergrepp än vad de faktiskt framställdes som: Monticelso agerar som såväl hätsk åklagare som domare, och Vittorias formellt oklanderliga försvar hjälper föga.

Det är en djupt korrumperad värld som skildras, inte bara på grund av mord och hämnd; en viktig händelse i bakgrunden är när den alltigenom otrevlige Monticelso som håller sig med ett svartbok fylld med angivare, lösfolk och tvivelaktiga existenser väljs till ny påve. Ej heller känns de mord som utgör klimax som tillfredsställande: de leder inte till någon försoning, eller egentlig rättvisa. Man anar att allt de kommer föranleda är ännu en runda våld.

Read Full Post »

Själva titeln till Ett drömspel antyder att detta inte är en helt normalt pjäs: det är snarast ett surrealt experiment långt innan surrealismen, en pjäs uppbyggd på drömlogik men med tydligt idéinnehåll. Som huvudpersonen Indras dotter själv säger: det är synd om människorna. Hon har hamnat på jorden, och springer in i olika människor: en officer som varje dag försöker passera en dörr till en älskad han aldrig sett, en advokat som dottern själv bestämmer sig för att gifta sig med, akademiker, arbetare, portvakterskor, älskande, oälskade, en poet: ingen är lycklig, och de som en kort tid verkar vara det bestämmer sig för att dränka sig för att lyckan ej skall passera.

Pessimism, ja, och underliga övergångar, men aldrig något osammanhängande: detta är en pjäs att hänga tolkningnar på likt en klädhängare (eller är det en kandelaber? eller ett träd?). Njutning, plikt, kärlek, familj: inget leder till lyckan. Poesin kan möjligen få en att skudda av sig stoftet, men det verkar vara något högst tillfälligt, och sedan är man åter i jämmerdalen. Vissa har det kanske mindre illa än andra, men även om de kolbärare som talar om revolution och att ta hämnd på de rika verkar ha det sämre än andra och var förtjänta av mer, så verkar ingen kunna prisas.

Lite av Strindbergs idéer om könens kamp och vetenskapens onytta finns här, men inget så att det helt tar över. Troligen det han skrivit med lite tydligare idéinnehåll som gör allra minst motstånd.

Read Full Post »

Av de antika tragedier som bevarats till våra dagar sätts Sofokles Kung Oidipus som den kanske främsta; det är nästan säkert den mest skickligt komponerade, där den sanning som åskådarna kände till från början och snart även tvingas ur siaren Teiresias snart blir omöjlig att hålla undan även för Oidipus: trots att han är en älskad kung, som befriat Thebe från den farliga sfinxen, så är det han som är anledningen till att gudarna nu straffar staden med pest: de vill att den gamle kungen Laios baneman skall straffas.

Teiresias berättar att han är skyldig, men Oidipus vägrar tro på det: på samma sätt har han, gåtlösaren, sanningssökaren, försökt hålla undan profetian om att han skall döda sin far och äkta sin mor, och just därför uppfyllt den: Laios och Iokaste hade ju mottagit en motsvarande förutsägelse och därför låtit sätta ut sin enfödde son, men den slav som fick uppgiften kunde inte uppfylla den och därför hamnade han med sju dvär… f’låt, hos Polybos och Merope i Korint.

Pjäsen driver raskt och obönhörligt mot det grymma slutet: oavsiktlig ironi, fragment av meningar, allt pekar dit, mot Iokastes självmord och Oidipus självförblindelse och exil, och sedan de olyckor som skall hemsöka kommande generationer; arvsynd utan avsiktlig förbrytelse.

Jan Stolpe och Lars-Håkan Svenssons översättning är vad som får kallas modern: språket är mycket avslappnat, utan arkaismer, lite informellt (huruvida detta motsvaras av kvaliteter i originalet vet jag ej). Detta är en snabbläst men likafullt konstnärligt mycket verkningsfull pjäs, en klassiker i alla betydelser.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »