Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Drama’ Category

I Epicene har Ben Jonsson valt att skriva en komedi med ett mycket blekt lyckligt slut: istället för giftermål är det åstundade en annulering av ett äktenskap. Äktenskapet som skall lösas upp är titelkaraktärens med herr Morose, en man som är i besittning av en god förmögenhet och en stor aversion mot oljud. Hans nevö Dauphine Eugenie ser fram emot arvet, men Morose vill hellre försöka hindra det genom att hitta en kvinna som kan hålla mun och förse honom med en ättling (ett något udda val för någon som önskar lugn och ro, men nåja). Den Morose fäster sig vid är Epicene, föga anande att hon är i maskopi med Dauphine och inte alls kommer visa sig vara så stilla och timid som önskat.

För att göra saker mer roliga på vägen mot upplösningen förekommer även ett par uppblåsta riddare, tre löjliga preciöser, en toffelhjälte, förvecklingar, latinsksprutande barberare och en ständigt rått skrattande trio bestående av Dauphine samt dennes vänner Clerimont och Truewit, som är de som ständigt rör kring i grytan och har roligt åt hur fåniga de andra är. Enda anledningen till att man inte tröttnar på dem är att farsen håller god fart och att de faktiskt nöjer sig med privat förnedring, inte publik. Förutom att retas med övriga är de ute efter att störa Morose ro, och lyckas ganska väl med det.

Slutet är överraskande, men sista akten är så fylld av juristlatin att man nästan storknar innan man hinner dit.

Read Full Post »

Fabliskt

Bland alla kompetenta dramatiker i London runt år 1600 var Ben Jonson otvivelaktigt nummer två – speciellt som Christopher Marlowe dött 1593. Jonsons liv var knappast mindre dramatiskt än Marlowes, med flera fängelsevistelser och misstanke om att han deltog i Guy Fawkes krutkonspiration. Han var lärd och hade god hand med såväl komedier som maskspel, men hans romerska dramer floppade. I likhet med andra ur den flyhänta skara som till både lyses upp av och står i skuggan bakom Shakespeare har några av hans mest uthålliga verk samlats i en volym av Oxford world’s classics.

Först ut är den mörka satiren Volpone, or the fox: en mörk historia från Venedig om hur girigheten korrumperar. Det finns ett tunt lager fabel ovanpå: de drivande är räven Volpone och hans tjänare Mosca (flugan), de som korrumperas är den gamle Corbaccio, köpmannen Corvino (båda korpar), advokaten Voltore (gamen), samt fru Would-Be, en engelska vars pratsamme, lite korkade man sir Would-Be drivs med i en sidohandling. Volpone är en åldrande, ganska elak skojare som låtsas vara sjuk så att de övriga ger honom gåvor i hopp om att han skall testamentera sin kvarlåtenskap till dem. Corbaccio planerar göra sin son Bonario arvlös för att på så sätt få Volpones gunst, den tidigare våldsamt svartsjuke Corvino vill förmå sin dygdiga hustru Celia att ge sig till Volpone, och Voltore vränger lagen när allt verkar uppdagas.

Till slut slingrar sig dock även räven en gång för mycket och trillar i fällan: även om han förstår lura andra ser han inte sig själv fångas av sin egen grymhet och vilja att retas. Ett tema som i många andra händer hade blivit en platt moralitet, eller kanske rå underhållning om ohejdbara skojare blir istället en effektiv kommentar om att inte gapa över för mycket. För även om straff till slut delas ut, så är Celias dygd och Bonarios ärlighet egentligen inte dem till något som helst skydd, och det kunde nästan lika gärna varit de som slutat pjäsen i bojor.

Read Full Post »

Den sista pjäsen av Ibsen i min samling är När vi döda vaknar, om skulptören som lever gott på ryktet han skaffat sig med skulpturgruppen Uppståndelsens dag, gift sig och nu dragit runt ett par år med hustrun Maja. En dag träffar han så på sin tidigare musa Irene, som säger sig ha återkommit till livet efter att ha dött ungefär när verket fullbordades och därför flytt Rubek.

Rubeks och Majas äktenskap verkar knaka i fogarna, och när så Maja får en inbjudan att följa med jägaren Ulfhejm upp på fjället, och Irene på liknande sätt vill ha upp Rubek dit, så hamnar de till slut på sanatorium, och beger sig sedan en vindpiskad, dimmig natt upp på kalfjället.

Det hela är i delar övertydligt symboliskt: Ulfhejm är närmast parodi på viril urman, Rubek en på en sofistikerad konstnär. Allt slutar lite som man kan vänta, och det är vägen mot katastrofen och de minnen av en enklare ungdom som snarast väcker intresse.

Read Full Post »

John Gabriel Borkman är en bruten man: dömd för ekonomiska oegentligheter, numer levande på nåder på den gård svägerksan ropade in på exekutiv auktion. Hans hustru bor på nedervåningen; de talar inte. Fru Borkman drömmer om att sonen Erhart skall bli så lysande att faderns skandal glöms. Hennes syster Ella verkar mest vilja bli älskad: av John Gabriel eller Erhart, bara någon vill minnas henne med glädje och sorg. John Gabriel verkar helst vilja börja om sin klättring från fattig till rik och mäktig på nytt.

Vad Erhart vill tycks ingen riktigt fråga efter. Mer än möjligen fru Wilson, skild från sin tidigare man. Men hon figurerar mycket lite, och skådespelet är snarare en långsam lossning av gamla knutar hos den äldre generationen, som nu när Ella är döende och Erhart snart är vuxen till slut tvingas se varandra i ögonen igen.

Vad som kommer ske med Erhart till slut är från början mer eller mindre uppenbart. Hur de övriga reagerar bestämmer mindre hans öde än deras egna. Inte en särskilt subtil pjäs, och en som kanske inte åldrats med mycket värdighet: synen på avkomma är idag en annan, och att en misslyckad bankdirektör skulle hamna i fängelse verkar nästan som en saga.

Read Full Post »

Lille Eyolf är dödsmärkt. Han är titelkaraktär i ett Ibsendrama, men hans främsta syfte är att en tid ha varit den matta som samlat på sig problem som sedan också sopats under den: fadern Allmers är någon slags ateistisk intellektuell, modern Rita, med tidens terminologi, hysterika och sensuell, svartsjuk på allt och alla. Allmers syster Asta uppvaktas av ingenjör Borghejm, men har svårt att slita sig från brodern.

Eyolf är svag och sjuklig, skadat av ett tidigt fall och aldrig rätt ihopläkt. Fadern kommer hem från fjällvandring, och har fått nya perspektiv: istället för sitt stora moralisk-filosofiska verk skall han ägna all tid åt sonen och dana denne till förnöjd man. Hustrun Rita vill mest ha Allmers för sig själv. Men så går Eyjolf i sjön, och allt spricker och gammalt var läcker ut lite varstans. Psykologin känns på flera sätt modern, som skräcken när fadern kommer på sig själv med att för en stund ha glömt att sörja, eller Rita som inte bara vill gå in i en modersroll.

Detta är tätare än annat Ibsen skrivit, ett drama med tre huvudparter och endast en biroll som finns med genom större delen av pjäsen: det är intensivt i familjen, det finns osäkrade hemligheter. Det är lite av en tillbakagång till tidigare maner, men känns samtidigt som något eget.

Read Full Post »

Det har gått väl i livet för huvudpersonen i Byggmästare Solness, i alla fall arbetslivet: äldre, aktad, ensam på orten, med en tidigare konkurrent som underordnad anställd. Det privata är kanske inte lika harmoniskt, ett olyckligt äktenskap med barn som avled medan de fortfarande ammades. Nu håller han på och kröner karriären med ett nytt hus åt sig och hustrun, en andra ersättare för hennes föräldrahem, det som brann och ledde till såväl barnförlusten som hans yrkesframgångar: tomten kunde styckas upp och bebyggas med småhus åt andra.

In i hans liv kommer då Hilde Wangel, som en gång såg honom sätta krans på nybyggd kyrkspira, och beundrat honom sedan. Då börjar det röra på sig: hans tidigare konkurrent Knut Brovik går snabbt mot döden, dennes son Ragnar vill få chansen att själv bli arkitekt, medan Ragnars fästmö Kaja Fosli mest verkar fästad vid Solness själv. Det är en hel del som känns igen från tidigare Ibsen, men samtidigt finns här en symbolism som aldrig riktigt får blomma upp: det handlar inte längre uttalat om lögn eller makt genom manipulation, utan om någon slags mystisk kraft som får andra att göra som man vill. Jag skulle vilja kalla det Strindbergskt, men Strindberg en dålig dag: inte riktigt framme i det rent mystiska. Det känns sladdrigt utan att det vägs upp av någon intressant mångtydighet.

Read Full Post »

Huvudpersonen i Hedda Gabler heter inte ens så: hon har gift sig med Jörgen Tesman, en snäll men naiv historiker, så naiv att man vill skrika. Hedda är i mycket hans motsats: hennes far var general, hon har alltid varit rik och upphöjd, har aldrig hittat något hon kunnat gå upp i och roar sig därför med att manipulera andra utan att ha något riktigt mål med det, en elakhet nästan lika aningslös som mankens snällhet.

Värst drabbas Eljert Lövborg, Tesmans gamle kollega och stundom konkurrent, och fru Elvsted, som förälskat sig i honom och verkar ha lyckats få någon ordning på det liv han tidigare ödde på skörlevnad. Hedda verkar mest tycka det verkar spännande att få makt att rubba deras banor, likgiltigt hur. Och i bakgrunden står domare Brack, betydligt mer målmedveten.

Mer av moralitet än politik, alltså, och inte ens den är helt tydlig: Hedda är tydligt inte någon förebild, men är samtidigt tillräckligt komplex för att inte kunna avfärdas hur som helst. Någonstans verkar det ha saknats bromsar, någon som kunnat hjälpa henne hitta möjligheter andra än att kasta sig in i ett äktenskap med en man hon inte ens kan respektera. Detta gör att det logiska slutet blir att Ibsen än en gång följer Tjechovs lag.

Read Full Post »

Jag hade inte väntat mig att andra delen i samlingen av Ibsens Samtidsdramatik väsentligen skulle vara en novell av John Ajvide Lindqvist, men det är nog så jag bäst kan beskriva Frun från havet: i ännu en av dessa norska småstäder vid havet bor doktor Wangel med sin andra hustru Ellida och de två döttrarna från förra äktenskapet, Bolette och Hilde. Två unga män dras till dessa, den lungjsuke konstnären Lyngstrand och Arnholm, döttrarnas tidigare lärare.

Ellida verkar inte ha knutit an ordentligt till barnen, och snart förklarar hon inte heller kunnat gå in i äktenskapet riktigt fullt och helt: hon hade innan det ingått en underlig förlovning med en sjöman som snarast verkar personifiera havet, som tycks ha förvänt bort hennes fria vilja men som hon inte vill veta av när han inte är närvarande.

Å andra sidan tycker inte hon att hon kan stanna kvar i äktenskapet om hon skall tvingas till det: det som tycks locka mest är friheten att välja, men det står mot Wangels egen tro att hon inte är fullt tillräknelig och att han bör ta besluten åt henne.

Allt detta känns kanske inte helt övertygande, och parallellismen hos de yngre är lite väl övertydlig. Att jag överraskades av innehållet beror inte bara på att delar av innehållet verkar otypiskt, utan också att det är tämligen okänt.

Read Full Post »

Strindbergs Spöksonaten var ingen framgång vid premiären, och förblev efter de tolv första föreställningarna ospelad i över trettio år. Varför är inte svårt att inse: detta är ingen kompakt, psykologiskt stark men realistisk pjäs likt hans allra främsta, utan en expressionistisk, öppen, abstrakt historia.

En ung student träffar en gubbe, som säger sig vill göra honom en välgärning. Detta leder in dem till en middag där alla deltagare på något sätt har solkade relationer med varandra, i synnerhet gubben: en överste, en tokig dam som gömts i en garderob, en mörk dam, en olycklig flicka. Gubben säger sig vilja blåsa ut allt, men är nog mer ute efter att plåga gamla trätobröder.

De motstridiga viljorna, både mellan och inom personerna, och kampen, känns mycket strindbergska, liksom den ständiga oron inför otrohet och oäkta barn. Men någon uttalad misogyni finns inte, även om knappast kärleken står högt i kurs: någon lycka verkar inte stå att finna. Det är synd om människorna.

Read Full Post »

Sista pjäsen ut i första bandet av Ibsens Samtidsdramatik, Rosmersholm, luktar nästan Strindberg – märk väl den sene Strindberg, med drag åt det mystiska. På Rosmersholm bor pastor Rosmers, vars hustru dränkt sig i älven. Sorgeåret är över, och nu vågar sig svågern, den ärkekonservativa rektor Kroll åter söka hans sällskap. Men Rosmer har inte bara förlorat hustru, utan även tro, och vill söka sig till de mer frisinnade, vilket Kroll omöjligt kan acceptera.

Snart börjar det framgå att hustrun troligen inte bara dränkte sig i tillfällig förvirring, utan haft andra motiv – och att dessa haft att göra med Rebecka West, som också bor på herrgården som pastorns vän, och försökt uppmuntra honom att verka i världen. Men i denna pjäs leder inte lögnen till något gott, och till slut finns inte många utvägar kvar.

Ibsens hållning är svår att ringa in: han skriver helt klart om politiskt ämnen, och sågs då som radikal, men idag är det svårare att se: det radikala låg i att överhuvudtaget tala om vissa hållningar, inte i att dess företrädare nödvändigtvis gestaltas sympatiskt. Rosmers är godhjärtad men velig, Rebecka låter målet helga medlen, redaktören Mortensgård framstår som taktiker mer än idealist. Kroll urskuldrar sig, framhåller sin intolerans men har samtidigt svårt att genomföra den helt. Idag framstår det hela mer som drama än pamflett, ett utveckling som förunnats få.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »