Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Bör man egentligen göra såhär? Ta en över hundra år gammal översättning och ge ut idag, utan egentlig kommentar mer än att det är en »klassisk« översättning, komplett med pluralformer på verben och konjuktiver, fotnoter som översätter priser till ören och en del utmönstrade namnformer?

Förvisso: Modernistas utgåva av Johan Bergmans Seneca-tolkning Om livets korthet är billig, i alla fall på bokrean, och kan man stå ut med den åldriga stilen står sig nog tankeinnehållet. Det finns ju dock mer moderna översättningar: vid sökning hittar jag i alla fall en med såväl jämförbart innehåll som normalpris, och det är svårt att se att det skulle finnas en publik som är ute specifikt efter Bergmans språkdräkt.

Nåväl, de två längre texter, och den handfull kortare som här serveras verkar i alla fall rimligt som urval för den som nu vill ta del av en av de mer kända stoikernas tankar. Det är mycket prat om dygden för sin egen skull, om hur man bör vara likgiltig inför världen (eller kanske snarare inte fästa sig vid den: Seneca erkänner att även stoiker hellre ser sig ha pengar än sakna dem, hellre vara friska än sjuka, hellre segra än besegras). Ibland får man intryck av en sladdrighet i kanten, där ord som »dygd« och »naturlig« används om något självklart gott men inte riktigt definieras; möjligen är detta en följd av karaktären av urval.

De argument som förs i bokens två huvudsakliga avdelningar, två olika brev från filosofen, kan dock i korthet sammanfattas som att livet alls icke är för kort för den som vet att fylla det med väsentligheter och inte förslösar det på annat, samt att en viss njutning på sin höjd kan vara en följd av dygden, men inte får tas som mål; ett tydligt försök att avfärda epikuréernas lära, om än efter att först ha studerat den och sett att Epikureus själv inte var någon lättsinnig hedonist. Till dessa två brev har fogats ett kortare samt några spridda utkast.

Det är inte en bok jag egentligen ogillar i sig själv, men jag får en ganska dålig smak av utgåvan. Bergmans text är såpass gammaldags att den borde återfinnas på bibliotek och antikvariat, inte i nyutgåvor.

Read Full Post »

När sista delen av Henrik Berggrens Landet utanför tar vid har det värsta passerat: Tysklands stjärna har nått sin höjdpunkt, och efter Stalingrad, El Alamein och den amerikanska landstigningen i Nordafrika kommer den bara fortsätta dala.

Detta vet naturligtvis den svenska regeringen eller befolkningen inte säkert: det ser förvisso mer hoppfullt ut än på länge, men samtidigt finns det hundratusentals tyska soldater i Norge, och även om finska soldater ockuperar Fjärrkarelen tickar klockan till dess Stalin får loss resurser att kasta ur dem och kanske ockupera Finland. Så den svenska regeringen måste nog fortsatt acceptera transiteringar, och måste försöka övertala vännerna i öster om att det är dags att ta sin Mats ur skolan.

Fast när tiden går verkar de där transiteringarna och andra avtal med Tyskland allt mindre nödvändiga, och de allierade blir allt mindre förstående. Det är inte så att Sverige egentligen gillar Tyskland, men det tar längre tid att riktigt svänga bort från eftergiftspolitiken än som kanske är nödvändigt – man kan se hur den senare myten om neutraliteten börjar gro. Till slut vänder dock historien även i Sverige: man kränger sig undan en förnedrande eftergift efter en annan, antinazism går från något som främst utövas av ett fåtal modiga till att bli helt självklart, orienteringen börjar vridas västerut. Man gör också genuint värdefulla insatser: den tidigare oviljan mot flyktingar förvänds, och man hjälper till att rädda först Danmarks judar, sedan även Budapests, liksom balter, danskar, norrmän.

Den svenska erfarenheten under andra världskriget är egentligen inte särskilt uppbygglig. Man gjorde vad man kunde för att rädda freden, och kanske grannarna. Andra komprometterade sig förvisso än värre, och den svenska byken gick att till slut bleka ren. men tiden är fortfarande en vi kan lära mycket av, när makthungriga galningar och ogärningsmän tycks allt svårare att undvika. Det kanske inte är troligt att Sverige kommer bli en kvarvarande neutral ö, men det kanske går att undvika ett läge där man sitter med huvudsakligen dåliga kort och måste hoppas på andras ointresse för att överleva.

Read Full Post »

En TV-produktion om Lars Johansson, mer känd som Lucidor, bör ha goda chanser att ta komiska poänger mitt i allt elände: det var ju allt inte mycket som gick poetens väg under livet, trots goda anor, begåvning och utbildning. Föräldrarna dog när han var ung, någon tid senare även morfadern som fått överta vårdnaden. Arvet förskingrades, i alla fall en yngre bror kom att dömas för tjuveri. Själv fick han aldrig någon offentlig tjänst, trots språkkunskaper och kvick penna. Istället togs en av de tillfällighetsverser han skrev till bröllopet mellan Conrad Gyllenstierna och Märta Christina Ulfsparre för en förolämpning och han hamnade i finkan. Till slut dog han i ett kroggräl han själv provocerat fram.

Men komik saknas som sagt inte heller: han lyckades vid fängelsevistelsen bli sin egen borgensman, och även om man kan undra över syftet med att i en bröllopsdikt beskriva någon som dvärgalik, sned-, vind- och glosögd, ålskinnsläppt och med kinder som en skållad gris, så måste man än mer undra över den make som tillstår att han tolkat detta som syftande på sina nyblivna hustru: då framstår tolkningen av ordet »Continuerad« som en anspelning på namnet Conrad som närmast välbalanserat.

Mest parodiskt blir det dock när egentligen allt redan slutat i förskräckelse och Lucidors dråpare, Löjtnant Storm, arresterats. Han lyckas nämligen fly ur sitt fängelse genom att byta kläder med sin moder och därefter gå rakt ut genom dörren. För den stackars fångvaktaren slutade det hela mindre lustigt: han fängslades själv och avled i väntan på rättegång.

Allt detta, och en hel del därtill, går att läsa om i Annika Sandéns Jag, en olycklig spåman, en grundligt inläst bok, huvudsakligen välskriven (ett par gånger sliras det lite och personer som ännu inte riktigt presenterats dyker upp som vore de redan bekanta); greppet att gång på gång återvända till Lucidors sista kväll, på krogen Fimmelstången, fungerar väl, och även om materialet ofta är magert så blir det tätare när vi väl kommit till den där olycksaliga bröllopsdikten och dess efterspel – det svenska rättsmaskineriet verkar ha varit grundligt, och förutom det en dom som gick på tvärs med den mäktige Gyllenstiernas vilja producerade det åtskilligt med intressant källmaterial.

Read Full Post »

Dick Harrisons Fienden är en mycket påpasslig bok. Utkommen 2023, och med undertiteln Sveriges relation från vikingatiden till idag, svarar den tydligt på ett nytänt intresse för den östliga granne som ter sig allt mer hotfull. Andra skribenter har definitivt riktat blicken längre in i Putinland, men en genomgång av över tusen år av gemensam historia ter sig ändå som något lite för sig själv.

I alla fall tills man tittar lite närmare, och inser att detta nästan lika mycket är en kondenserad, gammaldags, historia om Sverige. Visst, visst, jag överdriver lite, men de senaste trehundra åren är det inget tvivel om att förhållandet till Ryssland är det centrum kring vilket nästan all övrig utrikes politik formerat sig – i alla fall om man utgår från vad det är Harrison skildrar.

För den där påpassligheten verkar ha medfört viss brådska. Visst kan man inte förvänta sig att någon med Harrisons publiceringstakt skall hinna driva någon större mängd grundforskning i varje bok, utan istället falla tillbaka på det han redan gjort (således präglas delen om medeltiden mycket av hans forskning om korståg, och nittonhundratalet mycket av vad regeringarna Erlander tog för sig), men det gör att det hela lite liknar sökandet efter nyckeln under gatlyktan: Kungar och krig är välkända och får därmed utrymme, och sedan får det bero lite på vad som råkar finnas tillgängligt.

Nittiotalet och det tidiga tvåtusentalets försök att investera i och bedriva bistånd i Ryssland nämns bara efterklokt ironiserande i samband med ett fynd från UD:s hemsida från 2022 som inte uppdaterats efter invasionen av Ukraina. Sven Hedin skildras som polemiker, men även om hans resor i Ryssland nämns så redogörs de inte för. Däremot har Harrison fått fatt i en genomgång av svenskar i 1800-talets Sankt Petersburg, så dessa ges visst utrymme.

Detta gör inte boken ointressant, men personligen tyckte jag att den ibland förlorade sig i sådant som egentligen inte spelar så stor roll: exakt hur det finska kriget fördes spelar kanske inte är så viktigt egentligen, eller vad som hände på slagfältet i Poltava, eller riktigt alla vändningar när svenska regeringen fåfängt sökte få Raoul Wallenberg frisläppt. Istället för att bara skildra turer i samband med nobelpris i litteratur hade det varit intressant med en mer allmän skildring av hur ländernas författare tagits emot, eller vetenskapligt utbyte, eller något annat som kunnat överraska mer.

Även om påpasslighet kanske inte är det mest översvallande omdöme man kan ge, får det nog sägas vara adekvat här: detta är en bok som tydligt har skrivits för att ges ut precis när den gavs ut, och även om den nog kommer kunna fortsätta läsas så är dess begränsningar tydliga.

Read Full Post »

Det kan vara så att bristen på tydligt avslut av Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna är tänkt att spegla en liknande tendens hos den gotiska litteratur som är hans huvudsakliga ämne: ena sekunden skriver han om Alexander Ahndorils Jaromir, nästa så är det notlista och källförteckning och tack och adjö. Det kan också bara vara en av få klara brister i detta försök att ringa in vad gotik egentligen innebär inom främst litteratur, men också musik, film och rollspel. Där kom vi in på också nästa klara brist, för beskrivningen av Dungeons and Dragons framstår som märklig (om också oväsentlig).

Sista bristen är det märkliga stycke som applicerar en teori av Michael Riffaterre på de tidiga gotiska texterna; ett par sidor av den typ av krångelprosa som används för att skrämma bort folk från litteraturfakulteter, dessutom med en i min nyutgåva påhängd fotnot som förklarar att detta tillkommit som ett krav från en handledare för att få in en teori som just då var på modet.

I övrigt skriver annars Fyhr på det hela taget klart och begripligt, och det enda problem som verkar aningen djupare är en känsla av att han vill ställa saker till rätta: få saker att kallas vid rätta namn, och få svenska läsare att inse att vi borde reservera ordet »skräck« för spökhistorier och liknande, medan mycket av det vi använder ordet om egentligen är »gotik« som snarare vill skildra människor i extrema sinneslägen än försätta läsaren i dem. Även en term som »skräckromantik« anges därför som mindre lyckad.

Efter att ha rengjort begreppsapparaten till egen tillfredsställelse fortsätter Fyhr med att redogöra för vad han anser utgöra gotikens kärna: subjektivitet, avsaknad av några aktörer som kan framtvinga en god ordning, förfall och undergång, olösbara situationer och de labyrintiska egenskaper som gett avhandlingen dess namn. Med detta uppställt och förklarat ägnas bokens andra halva åt försök att vrida på diverse verk för att visa på att dessa bär dessa gotiska inslag. Teorin provas på såväl diverse rockmusik som en uppsättning svenska romaner. Sedan tar det hela, som redan nämnts, hastigt slut.

Read Full Post »

Ett (eller kanske två) av världens små mysterier är varför det skall göras kokböcker baserade på diverse popkulturella företeelser, som böcker, datorspel och tv-serier (och varför jag köper dem). Jag ser inte riktigt att jag någonsin skulle vilja ordna fest med tema Game of Thrones, Minecraft eller Pac-man. Jag har förvisso varit med och ordnat efter-katastrofen-sittning, med inslag från Fallout, men inte fasen behövde vi någon sådan kokbok för detta; renskav med svamp hade troligen ändå inte funnits som recept.

Exemplen ovan är förvisso serier jag själv inte har något enormt intresse av, men inte ens när jag har det, som i fallet med Dragon age och The tastes of Thedas kan jag komma ifrån att det förmodligen hade varit bättre att köpa in, säg, Rutiga kokboken, och sedan slå upp någon mustig stuvning eller spansk maträtt. Då hade jag förvisso inte fått en tunn fiktion om någon kock som tydligen rest över alla de kända länderna och samlat på sig recept, eller foton med vackert upplagd mat och lätt plastiga bakgrunder, men det känns inte som särskilt tunga förluster.

Det skall väl erkännas att en del av recepten känns förvåningsvärt görbara: de försöker inte vara något särskilt exotiskt (mer än att de ibland låtsas att de från början var för att tillaga nugg istället för fläsk, eller gorrmage istället för kalkon), och flera har en sympatisk kort instruktion. Jag känner mig dock rätt säker på att boken bara kommer hamna på hyllan och inte komma ner. Detta är dock ett personligt tillkortakommande.

Read Full Post »

Om inte annat demonstrerar Randall Munroes Tänk om … 2 vad fysikens antropiska principer innebär: om man skulle skruva på diverse parametrar för hur universum eller bara jorden fungerar, så skulle snabbt de upphöra att göra det. I alla fall på ett sätt som människor finner meningsfullt. Eller, ja, skruva och skruva: vill man fylla solsystemet med soppa upp till Jupiter så får man hitta en stor skruv. Eller om man för den delen vill ha en stång från månen till jorden, eller förånga en kubikmeter järn, eller ha en minijupiter (planeten) som granne.

Allt är nu inte totalt katastrofalt, eller ens livsfarligt: magnetresonanskamerors störningar av kompasser går att kompensera för, att försöka läsa alla böcker som getts ut är väl mest fåfängt och att stå bredvid någon som är huvudet längre (eller kortare) och se på solnedgången låter ganska trevligt. Annat kommer snabbt sluta illa, som att försöka trycka Niagarafallet genom ett sugrör, eller omvandla planeter och småplaneter till grundämnet de delar namn med (här kommer dock Vän av Ordning och påpekar att Munroe glömt Titan, och egentligen även solen, jorden och månen samt Europa).

Det är inte speciellt djupt, eller speciellt nyttigt, men det är underhållande och lättsmält och ger i alla fall en del insikter i hur fysiker tänker, och det kan vara nog så bra.

Read Full Post »

Jag har en gång deltagit i en japansk teceremoni. I Kyoto, den gamla huvudstaden, i vad jag vill minnas sades vara ett osedvanligt gammalt tehus. Jag är inte säker: det är nu närmare tjugo år sedan och jag var student, tillsammans med ett par andra där på ett kort utbyte eftersom min handledare hade utmärkta kontakter i Japan. Av ceremonin minns jag främst hur koppen skulle hållas i handflatan och att man skulle dricka ur sidan samt att vidhängande tilltugg baserat på sockerböna var tämligen mjöligt.

Hade jag innan läst Okakura Kakuzōs lilla skrift Boken om te, vari han kort behandlar den underliggande estetiken, är det dock möjligt att jag uppskattat det hela mer: här gås mycket kort igenom historiken bakom och de filosofisk-estetiska värderingar som bygger upp de olika elementen: inte bara de sätt som finns för att bereda teet, utan även omkringliggande ceremoniel och tehusets uppbyggnad.

Boken utkom första gången några år in på nittonhundratalet, och åldern skiner stundtals igenom. Idag hade nog ingen författare lika tydligt delat upp världen i öst och väst, eller behövt lika tydligt försvara japansk civilisation.

Read Full Post »

Det är tyvärr aningen ledsamt att behöva börja en recension med felfinnande, speciellt av en bok som explicit vänder sig mot småaktigt sådant, men felet här undergräver tyvärr ett exempel som en del av argumentationen vilar på. Det gör inte påståendet som det skall understödja felaktigt, men vän av ordning kan inte låta vad som helst gå förbi okommenterat.

Boken i fråga är Nils Håkansons Dolda gudar, argumentet går ungefär ut på att litteratur som tilldelas lägre kulturellt värde (som barnböcker och deckare) får mer slarviga och yviga översättningar, och exemplet som anförs är J.R.R. Tolkiens Bilbo (även känt som Hobbiten, även känt som Hompen). Det är en bok som beståtts med tre svenska översättningar, alltså väl ämnad för jämförelser. Problemet är bara att Håkanson råkat ta fasta på en av de passager som författaren själv reviderat, och Tore Zetterholm har inte slarvat när han skildrar hur »Bimbo« möter Gollum (i alla fall inte mig veterligen). Att Britt G. Hallqvists och Erik Anderssons översättningar ligger närmare varandra beror alltså inte nödvändigtvis på att de båda översatt vad som då blivit föregångaren till en succéserie respektive en av nittonhundratalets mest älskade romaner.

Annars är just Tolkien snarast ett motexempel på ett annat av bokens argument: att vi till vardags inte uppmärksammar översättargärningen nämnvärt. Recensioner diskuterar sällan frågan, möjligen ges kort beröm. Översättarens gärning kan helt missas: att Tolkien och Gogol möt svenskar med ett språk som inte ligger i motsvarande stilregister som originalspråkets är ovedersägligt men också svårt att göra något åt. Saker som dock obestridligt inte borde ha skett är att revideringar presenterats och kritiserats som vore de nyöversättningar eller att översättningar har tillskrivits andra personer än den som faktiskt gjort jobbet.

Kort sagt: översättandets historia i Sverige är en lång jämmerdal, som man på senare år kanske lyckats kämpa sig upp från bara för att mötas av helt andra utmaningar, som att den marknad som tidigare kanske var njugg nu istället håller på att försvinna, att det enda språk som verkar efterfrågas är engelska och att många tror att AI kan ersätta översättare. Vill man lära sig mer om den, liksom om inställningarna till översättning genom tiderna, kan Håkansons bok rekommenderas. Trots enstaka missar i argumentationen.

Read Full Post »

Jag måste tillhöra den självklara målpubliken för Erik Anderssons Hem: inte nog med att jag uppskattar författaren, jag kommer från en av alla dessa västgötska socknar som innehåller ordet »hem« på något sätt. 49 har det som efterled, 1 som förled; av de 49 döljer många det, vanligen genom ombildning till »-um« eller bara »-m«. I Hömb har man slängt på en extra bokstav för att förvilla ännu mer, och i Norra Björke trodde man nog sig vara helt säkra.

Andersson låter sig dock inte luras, och utrustad med ortsnamnsforskning, smörgåsar och (vanligen) lämplig utstyrsel ger han sig ut i terrängen för att se vad som finns att upptäcka. Vanligen är detta inte mycket. Kor, oftast. Någon å (vatten finns det nästan alltid för mycket). Blommor. Kanske en sjö, eller lite halvt osynliga fornlämningar. Intressant geologi, om han har tur. Egentligen är det ju bara tre av alla socknar som har något tydligt turistmål: Askim, med badplatser för överhettade göteborgare, samt Gudhem och Varnhem med sina gamla kloster. Laske-Vedum borde rimligen kunnat producera något med tanke på att kopplingen till äldre västgötalagen, men icke.

Andersson vandrar kring i landskapet, funderar lite på varjehanda. Finnes inget som fångar ögat får han spinna fritt och hitta på annat. Ibland verkar han a ritat, med skakiga, osäkra linjer som fungerar bäst på djur och knappast alls för av människor byggda ting. Inget tydligt mål syns, mer än vandrandet för dess egen skull och det fria tänkandet. Och det kanske är gott nog?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »