Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Jag har väldigt, väldigt kluvna känslor inför familjen Roslings Factfulness. Namnet tyder på att målgruppen delvis är personer som bara läser böcker där inget får göra motstånd, och även upplägget tyder på att allt sådant noggrant slipats bort. Det är onekligen effektivt, och väl genomfört, med kapitel som inleds med en anekdot, sedan kastar runt lite data (ibland väldigt oförsiktigt, rent av med autodidaktens dödsförakt), och sedan en återkoppling till ankedoten och en sammanfattning i punktlista och återigen denna hemska titel.

Och syftet med allt detta är att lära ut att världen inte fungerar som de trott, och att man måste förstå och kunna tänka i annat än gamla spår: allt är inte elände, utfattigdomen är inte längre dominerande, och stora delar av världen är på väg att springa ikapp väst: de kanske inte har bilar eller badrum, men de har definitivt motorcyklar och rinnande vatten.

Något av den optimism (förlåt: ordet Rosling föredrar är »possibilism«, för att avlägsna sig från försynstro) som präglar boken har kanske avtagit de senaste åren: antalet extremfattiga minskar inte lika kraftigt som tidigare, krig och förföljelse har knappast avtagit de allra senaste åren. Exemplen är kanske inte heller alltid aktuella: det är problemet med en framställning som bygger så mycket på statistik.

Mitt stora problem är dock känslan av högmod: här kommer vi som förstått världen, och titta hur enkelt det egentligen är om man bara använder några jättesimpla tankesätt. Är det inte dags att du också går med i vår fina lilla klubb? Tack: jag ser att en del av vad ni säger är värdefullt, men jag är rätt säker på att även ni ibland överförenklar och småmyglar i presentationen av er statistik. Fortsätt gärna prata, men medlemskorten får ni behålla.

Read Full Post »

Låt oss säga det från början: om det är något jag lärt mig av Tim Jeals Explorers of the Nile, så är det att skildringar av personer som bestämmer sig för att genomgå stora lidanden enbart för att kunna fylla de vita fläckarna på europeiska kartor inte är något jag egentligen är intresserad av. Visst, visst, det herrar Burton, Speke, Grant, Livingstone och Stanley samt herr och fru Baker gjorde var på sitt sätt imponerande, men det var det egentligen på samma sätt som någon som klättrar upp för Mount Everest utan syrgas, eller ensamseglar runt jorden: det är extremt farligt och krävande, men i grund och botten är det adrenalinpåslag för västerlänningar utan egentliga problem.

Förvisso: vissa utnyttjade uppmärksamheten de fick för att argumentera för projekt menade att förbättra livet för afrikanerna (vilket kunde innebära såväl försök att stoppa slavhandel som europeisk kolonisation), eller tog till och med tjänst för att bygga upp kolonier, men i sig spelade det inte jättestor roll om det var Viktoriasjön eller Tanganiykasjön som var Nilens källa, och att då dra runt med expeditioner på ett par hundra personer, inklusive bärare, soldater, översättare, uppassare, herdar och sjukvårdare, packdjur, gåvor, medicin, bytesvaror och vetenskaplig utrustning, att drabbas av sjukdomar, magproblem, skavsår som utvecklas till bölder eller skalbaggar som kryper in i hörselgången, att förhandla med lokala hövdingar, kungar, slavhandlare, rädda bybor och expeditionsmedlemmar och att korsa floder, träsk, kullar och snårskogar, bara för att dra några linjer lite bättre på olika kartor verkar minst sagt suspekt.

Utfallen av alla dessa vandringståg blev också minst sagt blandade: förvisso beslutade sig Storbritannien för att stoppa den östafrikanska utförseln av slavar, men frågan är om de olika kolonier som kom efteråt, med gränser uppdragna i konferensrum och strategier där man tydligt favoriserade vissa folkgrupper i längden ledde till större stabilitet, och det är inte omöjligt att Stanleys samarbete med kung Leopold ledde till än värre lidande än de arabiska slavhandlarnas massmord.

Så, även om jag egentligen inte har mycket att invända mot Jeals sätt att hantera sitt ämne, och hans försök att ärerädda Speke (den förste europé att se Viktoriasjön) verkar välbehövligt, så är ämnet i sig inte ett jag är särskilt sugen på att återvända till.

Read Full Post »

När min farbror gick bort hade jag fritt val av de böcker som fanns i dödsboet: inte speciellt många, men i alla fall några fanns där jag tyckte verkade intressanta. En av dem var Tore Frängsmyrs Ostindiska kompaniet, en bok som känns lite oklar i sitt syfte. Den har en relativt spatiös tryckyta, med blank papper och ofta fina bilder, men det är inte direkt ett skrytverk, i alla fall enligt dagens mått. Texten verkar väl baserad i forskning (med källhänvisningar samlade i slutet), men är inte speciellt djupgående. Det är inte så att jag direkt misstycker om något, men jag undrar ändå över vem den är riktad till.

Det är många relativt korta kapitel om diverse relaterade ämnen, som kompaniets historia (kanske rättare: kompaniernas; företaget tenderade att ombildas var femtonde år när oktrojen skulle förnyas), de naturvetenskapliga undersökningar, som gjordes, olika köpmän, kineseriets påverkan på kulturen och enskilda resor. Inget är direkt malplacerat, allt är på sitt sätt relevant, men det känns som det nog hade gått att skriva minst dubbelt så mycket utan att tömma ämnet.

Jag vet inte om jag direkt skulle rekommendera någon att idag söka upp boken: i alla fall lär den specialintresserade kunna hitta mer grundliga skildringar. För den som bara vill ha en översikt som går in på många olika aspekter men aldrig hinner få dem att bli tråkiga kan det dock fortfarande vara trevlig läsning.

Read Full Post »

Min misstanke är att man för att verkligen uppskatta Ingmar Bergmans memoarer Laterna magica bör man egentligen vara väldigt inläst på Strindberg. Det är absolut inte så att Bergman stulit, men det verkar absolut finnas en hel drös scener där han omtolkar Strindberg (som när de båda unga pojkarna skräms upp av propaganda mot onani).

Men detta är inte bara Strindberg fast två generationer senare. Bergman har läst Freud. Bergman skriver mer associativt än kronologiskt. Bergman diskuterar sin konst. Båda tar dock chansen att skriva av sig aggressioner och irritation.

Förmodligen borde man också ha sett Bergmans filmer, om inte annat Fanny och Alexander, som är en något mer uppenbart bearbetad version av barndomsminnena (även om efterordet klargör att sanningen även här kanske är mer poetisk än bokstavlig). Om detta kan jag inte uttala mig.

Det är trots att jag aldrig egentligen intresserat mig närmare för Bergmans filmer faktiskt intressant läsning: skriva kunde han uppenbart, och även om han ibland tycks anstränga sig för att göra sig mer motbjudande, och exempelvis gör sig mer nazistisk än han nog var, så verkar det snarast som en konstig pikaresk; inte ens de vid ständiga sveken mot kvinnor (gärna när de nyligen fött hans barn) eller när han kommer till ålderns besvikelser, tryter egentligen humöret hos läsaren.

Read Full Post »

Den franska revolutionen pågick i tio år, och kom att förändra inte bara Frankrike utan hel Europa. Amerikanerna hade förvisso gjort uppror med liknande slagord halvannat decennium tidigare, men det var ju trots allt bara en av flera brittiska kolonier, långt bort och inget den gamla världens mäktiga bekymrade sig nämnvärt över. Men att Europas starkaste stat, den mest folkrika, skulle genomgå en sådan omvandling där all gammal auktoritet i princip förkastades, halshöggs eller tvingades fly, det var något helt annat: det var födslovåndorna till det långa artonhundratalet.

Om dessa omstörtande dagar har Dick Harrison satt samman en liten skrift för Historiska medias serie »Världens dramatiska historia«; av övriga delar kan man sluta sig till att detta är en serie för sådana som annars gärna läser om historia i tidningar med glassiga omslag som skulle kunna genereras av AI. Detta skall inte tolkas som att det är något grundläggande fel med skildringen, men den blir tveklöst aningen andfådd när tio års dramatik skall kondenseras till hundrasextio sidor. Den som tidigare bara kan redogöra för revolutionen i tämligen lösryckta termer får dock här åtminstone ett minimum av sammanhang och i alla fall något av förklaringar av exempelvis varför så många var så desperat hungrande.

Jag har alltså egentligen inget jag ärligt kan klaga på: jag förväntade mig näppeligen att boken skulle kunna vara mer än en sammanfattning av det man behöver kunna för att kunna kalla sig någorlunda bildad om ämnet. Ett index hade förvisso inte suttit fel, men bokens omfång är trots allt inte större än att man troligen ändå kan hitta vad man letar efter.

Read Full Post »

I det sista häftet med misslyckanden behandlar Helena Mattsson Bostadspolitiken. Misslyckandet hon vill framhålla där är inte miljonprogrammet, utan kanske reaktionen på den, och hur politiken som en följd i dag främst tycks utformad för mer välbärgade storstadsbor och internationella investerare, istället för att försöka förse envar med ett drägligt boende.

Återigen är det mest ett skelett av ett argument som målas upp, men dess viktigaste delar är dessa: de mest avskydda miljonprogramsområdena är som de är på grund av kommersiella intressen som tryckte på för mer butiksutrymmen och mer anpassning till bilåkning, samt mindre kollektivtrafik och mindre offentliga byggnader. Sedan brännmärktes resultatet riktigt ordentligt och så var den negativa spiralen av allt sämre rykten och allt mer social utslagning igång.

Att Mattsson ogillar den moderna bostadspolitiken och dess marknadslogik är tydligt; men samtidigt kan man undra om egentligen det socialdemokratiska alternativet var så lyckat. Att nygifta skulle stå flera år i bostadskö för att kunna flytta ihop var kanske inte en mer rimlig lösning än att helt avskaffa alla byggnormer. Så hur hade egentligen en lyckad bostadspolitik sett ut?

Read Full Post »

De problem som skrivs på den cartesisanska dualismens konto i inledningen av Cecilia Sjöholms korta text om Descartes och dualismen är var sig få eller små; det är i princip en provkarta av allt som åtminstone vänsterlutande personer anser vara problem i världen: kolonialism, naturförstöring, kapitalism. Att allt detta skall bero på tron att människans tänkande kan separeras helt från den kroppsliga existensen, och att denna uppdelning helt kan tillskrivas en fransk filosof med en kroppskonstitution olämplig för nordiska vintrar verkar inte helt konsekvent: om nu det inte finns något sådant som ren abstraktion så är det fascinerande att just idén att det gör det tillskrivs så många negativa följder.

Nåväl, det är inte detta som är Sjöholms huvudämne, utan hur Descartes själv tog sig an frågan om hur något som är ren tanke skulle kunna påverka något som är ren kropp. Det är naturligtvis inte enkelt att kondensera resultaten av en stor tänkares mödor till vad som väsentligen är en tidskriftsartikels längd, och jag kan inte avgöra om Sjöholm lyckats i detta, mer än att hon tydliggjort att Descartes definitivt inte ansåg att han kunde han luta sig vila på lagrarna bara för att han gett det rena förnuftet i alla fall ett resultat att alltid falla tillbaka på. Hans tankar är långt mer komplexa än så: han undersöker hur man kan karakterisera små barns tänkande, känslors uppkomst, kärleken. Sjöholm pekar också specifikt på likheter med Freuds tankar.

Oavsett så vet jag inte om textens syfte egentligen uppfylls: den starka dualismens begränsade värde kan de flesta nog inse, medan påståenden om att olika moraliskt förkastliga fenomen skall skrivas på dualismens konto knappast kan motverkas genom att hänvisa till Descartes själv var mer nyanserad eller att han också var föregångare till psykoanalysen. Sjöholms tankar är inte ointressanta, men de rör sig längs en annan axel än den föregivna.

Read Full Post »

Magnus Jacob Crusenstolpe är idag en tämligen bortglömd person, om något hågkommen som motståndare till Karl XIV Johan och författare till diverse libelliska skrifter, möjligen också som en av de första svenskar som skrev skönlitteratur för utkomstens skull. Detta har Bo Hammarlund velat ändra på med Den aristokratiske rebellen, vilket i praktiken blir ett försök att ge Crusenstolpe upprättelse och påvisa att han inte var fullt så ombytlig och hatfylld som han annars framstår i översiktverk och liknande.

Crusenstolpe är oavsett detta en utmärkt person att skildra det tidiga 1800-talets svenska politiska landskap genom: han blev vuxen ungefär vid tiden då Karl Johan tog över styret, och han dog samma år som den gamla ståndsriksdagen avskaffades. Hans i grunden liberala engagemang tycks ha varit djupt och ärligt, även om han snarare var partigängare än röstboskap. Han ansåg att en vittomfattande, om dock inte total, yttrande- och tryckfrihet var av högsta vikt, han såg tydligt behovet av en representationsreform (ehuru han som adelsman och i grunden reformistisk önskade rädda något av de gamla stånden), men han tyckte samtidigt att Norge var ett förskräckligt land, och kunde inte förstå hur andra liberaler kunde ha det som föredöme.

Politiskt visste han alltså vad moderation var, men polemiskt var han snarast gränslös: han sårade andra med infama porträtt, där han först gav en skopa beröm för att sedan med en ironisk skruv förvända betydelsen helt. Han attackerade snart allt och alla, men kunde samtidigt upprätthålla en bred vänskapskrets. I trots mot sin liberalism ledde han en tid en kungavänlig tidning, och motarbetade Hiertas liberala. Tål man inte motsägelser är han svår att uppskatta.

Huruvida Hammarlunds äreräddning är fullt förtjänt är därför också svårt att avgöra, även om den bild han tecknar inte verkar psykologiskt orimlig. Den period han skildrar framstår som levande, långt mer än en lång paus mellan 1809 års ofullständiga statsomvälvning och det sena 1800-talets långsamt begynnande demokratisering. Crusenstolpe är också som sagt en väl vald centralgestalt, så i botten finns egentligen här material för en fackbokssensation. Ack då, att Hammarlunds framställningsförmåga inte är paritet med subjektets: dispositionen är minst sagt rörig, med hänvisningar till saker som behandlas fullt senare och en hel del onödiga upprepningar. Framställningen av enskildheter är i motsats redlig och klar, fullt adekvat för ett historiskt arbete utan några större utsvävningar.

Det är således inte helt oreserverat som boken kan rekommenderas: den bärs snarare av sitt ämne än sin författare, men det är gott nog som det är.

Read Full Post »

Fall

Prokopios anses väl traditionellt vara ett av de sista ljusen innan det medeltida mörkret definitivt tog vid: senantikens siste store historiker, skildrande det sista försöket att återställa romerska riket till dess forna storhet som ens kom i närheten av att lyckas. På femhundratalet var förvisso Västrom förvisso inte längre mer än en dröm och ett minne, men i öst fanns fortsatt kraft. Kejsar Justinianus lyckades erövra Syditalien från ostrogoterna, och likaså Kartagos gamla domäner från vandaler och visigoter. Justinianus förnämste fältherre var Belisarius, och Prokopios var dennes rådgivare: således väl placerad att skildra de olika krig hans herre fick utkämpa: en av dessa skildringar har nu utgivits under titeln Perserkrigen.

Ett av dessa var den konflikt som ett århundrade senare till slut skulle knäcka båda de stridande rikena, och lämna dem försvarslösa när de nyomvända araberna stormade fram: det med persiska riket, minst lika rikt på traditioner, vars »odödliga« soldater en gång föranledde Herodotos att plocka fram skrivdonen. Den med Prokopios samtide kung Chosroes hade inte någon lätt väg till makten, och när han väl kom dit skildras han som en omättlig krigshetsare, som ständigt bryter avtal och drar över gränsen med hunger efter erövring och plundring, allt medan de romerska försvararna står hjälplösa att göra mer än att författa förnumstiga nådeskrifter.

Detta gör framställningen framtung: när första halvan av boken skildrar diverse händelser av olika slag, från palatsintriger till hästkapplöpningbusarnas uppror, blir senare delen mest marscherande och kontramarscherande, med sådana predikande tal till trupperna eller självrättfärdigande brev som antika författare älskade att fabricitera men som verkar helt utan retorisk finess annat än möjligen sådan som inte går att överföra till njutbar svenska. Där finns i alla fall en kort skildring av den justinianska pesten, vilket ger ett kortare avbrott, ehuru det inte verkat påverkat stridigheterna direkt.

Jag vet inte om det finns någon stor lärdom att ta med; allt verkar tämligen småttigt och rörigt; något slut kan inte anas (boken slutar abrupt efter en mindre romersk framgång). Det lidande som skildras har sedan länge överröstats av sådant som är nyare och skarpare, och inte ens tvångsflytten av Antiokias befolkning verkar idag som en så extrem händelse som den säkert framstod i samtiden. En dag blir vi också historia, och glöms sakta bort.

Read Full Post »

Kent drabbade mig i precis rätt tidpunkt i livet, i de där tonåren när musik kan vara bland det viktigaste i livet. Samtidigt passade de mig som hand i handske: redan någorlunda etablerade med ett par utgivna skivor och mycket mer på väg, lagom pretentiösa även för en ung man från en håla än mindre än Eskilstuna. Förvisso gled de bort lite när jag hamnade på universitet med fast internetlina och plötsligt hade all världens musik tillgänglig, inte bara de cd-skivor jag kunde undvara pengar för och försöka lyssna på i en halvkass stereo hemmavid. Så vi gled isär, lite: efter att ha älskat Vapen & ammunition lyssnade jag mindre på det som kom efteråt, även om det till skillnad från mycket annat från ungdomsåren aldrig heller heller tonade bort.

Att plocka upp Linus Kuhlins bandbiografi Ett tidsfördriv att dö för var därför ett enkelt val: en chans att rekapitulera. Det är en på det hela taget kompetent, om än kanske ibland lite väl urskuldande eller stilosäker genomgång utifrån vad andra skrivit, och vad folk som stått bandet någorlunda nära sagt: inga av medlemmarna, vare sig de fyra som blev kvar eller de två som lämnade(s) har medverkat med intervjuer. Den här typen av böcker skrivs väl nu inte främst med total objektivitet som ledstjärna, så sådant kan för all del överses med.

Det mest spännande är väl kanske de intervjuer med olika fans som interfolierar de annars kronologiska kapitlen. En av de teser som drivs är hur nära Kent stod just fansen, och ville att dessa skulle få känna sig sedda och delaktiga. En annan är den om integritet: hur bandet rätt snabbt bestämde sig för att inte kompromissa med det viktiga (en del kommersiella samarbeten blev det, men mot skivbolag och media hölls linjerna). Annars är det någorlunda rakt på: spelningar, skivsläpp, recensioner, några interna bråk eller polisanmälningar, observationer om teman eller musikalisk utveckling.

Kuhlins biografi är väl ihopsatt och läsvärd för den med musikintresse, men om man inte älskade bandet tidigare finns knappast anledning att läsa. Gott nog ändå.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »