Även om inte en av essäerna i Maja Hagermans Minnesbrunnen refererade till de vid skrivandet pågående rättssakerna mot de som stormade Capitolium skulle ändå den, tillsammans med den inledande texten ändå väldigt exakt kunna fastställa tillkomsttiden till 2021 eller 2022. Att denna text om ytterhögerns försök att påverka det historiska minnet ger ett möjligt första årtal för tillkomsten är uppenbart, likaså att en annan som diskuterar fotografiet som minnesmedium uppenbart är skriven innan generativ ”AI” klev fram i det allmänna medvetandet.
Oavsett detta hade jag nog bedömt denna meditation över fotografin och minnen som bokens svagaste del: den känns inte riktigt som den har ett lika tydligt ärende som övriga, även om också de är skrivna på ett inlindat, icke-linjärt sätt. Texten om revisionism har redan berörts, men det bör nog förtydligas att den egentligen främst handlar om försök att återväcka intresset för Rudolf Kjellén. De övriga tre handlar om gamla rasbiologiska alster i diverse museisamlingar, minnet av sankt Botvid samt minnet som ligger inbäddat i kulturlandskapet.
Även texten om mänskliga kvarlevor och mer eller mindre närgångna fotografier känns präglad av viss ambivalens, men en begriplig sådan: är det bättre att försöka skynda på att sådant material långsamt faller ned i glömskan, med risk för att det en dag skall dyka upp igen, eller skall man försöka se till att bevara minnet och riskera att man inte tillräckligt tydligt kan förklara att detta inte innebär att tankegodset därmed skall anses som acceptabelt?
Den längsta texten är den om Sankt Botvid, och pendlar mellan en kringvandring i dagens Botkyrka och en beskrivning av framväxten av helgonkulten och hur den sedan, tillsammans med minnet av den, snabbt utplånades under reformationen. De platser som går att förknippa med detta Sveriges första helgon behandlas idag inte mindre pietetsfullt när man drar fram motorvägar och bygger parkeringar.
Texten om växter och bevarandet är kanske den minst historiskt inriktade: även om minnet och dess kopplingar till växter, eller bara minnet av hur man skall bruka jorden för att bevara de höga naturvärden man uppmärksammat definitivt kopplar till ämnet känns den som den ligger något vid sidan av övriga.
Läsningen är väl överlag trevlig; några frågor om hur man skall hantera även minnen av mindre trevliga händelser och idéer kommer troligen stanna kvar även om jag kanske önskat lite mer borrande i dem.
