Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Kent drabbade mig i precis rätt tidpunkt i livet, i de där tonåren när musik kan vara bland det viktigaste i livet. Samtidigt passade de mig som hand i handske: redan någorlunda etablerade med ett par utgivna skivor och mycket mer på väg, lagom pretentiösa även för en ung man från en håla än mindre än Eskilstuna. Förvisso gled de bort lite när jag hamnade på universitet med fast internetlina och plötsligt hade all världens musik tillgänglig, inte bara de cd-skivor jag kunde undvara pengar för och försöka lyssna på i en halvkass stereo hemmavid. Så vi gled isär, lite: efter att ha älskat Vapen & ammunition lyssnade jag mindre på det som kom efteråt, även om det till skillnad från mycket annat från ungdomsåren aldrig heller heller tonade bort.

Att plocka upp Linus Kuhlins bandbiografi Ett tidsfördriv att dö för var därför ett enkelt val: en chans att rekapitulera. Det är en på det hela taget kompetent, om än kanske ibland lite väl urskuldande eller stilosäker genomgång utifrån vad andra skrivit, och vad folk som stått bandet någorlunda nära sagt: inga av medlemmarna, vare sig de fyra som blev kvar eller de två som lämnade(s) har medverkat med intervjuer. Den här typen av böcker skrivs väl nu inte främst med total objektivitet som ledstjärna, så sådant kan för all del överses med.

Det mest spännande är väl kanske de intervjuer med olika fans som interfolierar de annars kronologiska kapitlen. En av de teser som drivs är hur nära Kent stod just fansen, och ville att dessa skulle få känna sig sedda och delaktiga. En annan är den om integritet: hur bandet rätt snabbt bestämde sig för att inte kompromissa med det viktiga (en del kommersiella samarbeten blev det, men mot skivbolag och media hölls linjerna). Annars är det någorlunda rakt på: spelningar, skivsläpp, recensioner, några interna bråk eller polisanmälningar, observationer om teman eller musikalisk utveckling.

Kuhlins biografi är väl ihopsatt och läsvärd för den med musikintresse, men om man inte älskade bandet tidigare finns knappast anledning att läsa. Gott nog ändå.

Read Full Post »

Den andra delen av Henriks Berggrens serie Landet utanför behandlar september 1940 till årsskiftet 1942-1943: mestadels tunga, slitiga dagar, då Sverige återigen tvingades kompromissa med hedern för att säkra freden. Permittenttrafiken till och från Norge hade redan medgetts, men nu önskades även truppöverföring till Finland som gett sig i Tysklands händer och med dem anfallit Sovjet (allt skylt av ett statsrättsligt fikonlöv).

Balansgången var nu ännu vanskligare: Tyskland var fortfarande starkt, men verkade kanske inte fullt lika orubbligt när det själv påtagit sig ett tvåfrontskrig och amerikanerna börjat öka sitt stöd. Sverige var omgivet av ockuperade eller tyskallierade länder. Tyskarna yrkade på censur, justitieministern var inte ovillig. I Göteborg låg en grupp norska handelsskepp i kvarstad. Allt fler rapporter inkom om tyska övergrepp, mot norrmän och judar.

Att hålla Sverige utanför kriget, och i slutändan ändå någotsånär okomprometterat, var en bedrift. Berggren skildrar dock inte enbart om politik: även sådant som idrott, folkhushållning och kultur får utrymme, även om det mesta naturligtvis färgas av kriget. Målet är att försöka skriva fram tiden som den upplevdes: vad visste regeringen vid midsommarkrisen? Och kanske viktigare: vad visste man innan, och hur försökte man parera?

Read Full Post »

Tilltaget är kanske inte så underligt som det kan verka, att låta en och samma bok behandla Röda rummet och bokutgivning (enkannerligen typografi), såsom Alexandra Borg och Nina Ulmaja gör i Strindbergs lilla röda, med den lika putslustiga undertiteln Boken om boken och typerna. Röda rummet är ju knappast vilken bok som helst: bara dess stora antal utgåvor från 1879 till idag gör den lämplig att använda som ledmotiv vid en exposé över boktryckarkonstens senare utveckling, men Strindberg var också en författare som hade åsikter om produkten som bokstavligt skulle sättas i bokköparnas händer. Till detta kommer den spirande modernismen, där enskilda boksidor kunde få i alla fall blekt återspegla andra trycksaker.

Nåväl: ett intressant koncept, men något svårfångat. Är detta en bok för den som vill lära mer om Strindberg, eller böcker i allmänhet? Det är i vilket fall inte främst en bok för den som söker litteraturvetenskaplig analys av Röda rummet, utan fokus ligger på utformning: sättning, val av papper, formgivning av omslag och illustrationer. Det är en introduktion till typografi, och undersökning av Strindbergs inställning till densamma. Han kommer och går i texten, och den som bara vill veta mer om honom bör nog främst vända sig annorstädes.

Det finns en del upprepningar som borde plockats bort (andra gången skillnaden mellan olika linjära typsnitt redogörs för borde ha fått vara den absolut sista). Förutsatta förkunskaper verkar variera mellan total nybörjare och någorlunda insatt. Vissa typografiska val är mer för sidans estetik än praktisk användbarhet.

Allt detta är dock snarast randanmärkningar: den viktigaste frågan är egentligen om bokens båda ämnen intresserar. I så fall kan man få sig en vacker, och intressant bok, med genomtänkt typografi och mycket självillustration, liksom ett mycket brett bildmaterial. I annat fall kan man söka vidare.

Read Full Post »

Det finns alltså även en andra volym av The Ankh-Morpork Archives , som handlar om stadsvakten, clowner, vampyrer och tidsmunkar. Till skillnad från del ett finns inget riktigt nummer som framstår som väldigt mycket svagare än de andra, även om delen om vakten till stor del upptas av diverse personer som det an vara bra för vakter att känna till, och det lustiga med clowner som främst muntrar upp genom att man ser att de har de värre än själv blir väl tunt i längden.

Väsentligen är alltså de fyra delarna detta: allmän genomgång av personer i Ankh-Morpork, skämt om ledsna clowner och offentliga skolor för fattiga, drift med stissiga vampyrnykterister (och personer som kanske söker sig till dem av fel skäl), samt drift med diverse visdomsläror och liknande. Enstaka partier är mycket roande, annat är väl passabelt. Jag är väl i stort sett nöjd med böckerna, men hade också klarat mig bra utan dem.

Read Full Post »

Lars Ericson Wolkes Stridens verklighet anknyter väl till hans tidigare verkningsområde inom främst svensk militärhistoria: undertiteln klargör att det är Sverige 1563-1814 som det gäller. I övrigt är det inte helt solklart vad ämnet är. Svenskar i strid, förvisso, och svenskar inom det militära, och omhändertagande av de döda, men känslan är att det inte riktigt finns någonting mer än det redovisande och lätt generaliserande.

Det är många öden som redovisas, både mer kända skildrare av strider som vanliga soldater som fiskats upp ur rullorna och nu får utgöra typexempel. Detta görs förtjänstfullt, liksom skildringarna av enskilda slag får fram hur blodiga och magvändande de kunde vara. Citaten har endast lätt vidrörts av redaktörspennan (så lätt att det är svårt att säga vad som eventuellt gjorts med dem), och när innehållet behöver förklaras eller utläggas så görs det ledigt och tydligt (förutom vid ett tillfälle då ordet »feg« på äldre sätt används i betydelsen ›dödsmärkt‹, medan författaren samtidigt använder det med dess moderna innebörd). Författaren ger sig på att generalisera lite utifrån dessa, men här är troligen bokens stora problem: det finns en genomgång tidigt av olika teorier kring vad som motiverar soldater, men de senare kapitlen anknyter inte speciellt starkt till dessa. Likaså är det avslutande kapitlet »Slutresonemang« snarast en sammanfattning av tidigare kapitel.

Det som främst saknas är därför något som riktigt driver på: de enskilda kapitlen skulle troligen gjort sig utmärkt som delar av översikter i mer berättande historier, men nu verkar de snarare som fragment utan att det framgår riktigt tydligt varför de valts ut. Boken är välskriven (med några mindre malörer) och intressant, och redogör för olika drabbningar och efterspel klart och tydligt: känsliga läsare bör varnas för realitetens osmak. Det finns massor av detaljer, även om det aldrig blir någon riktigt bra syntes av dem.

Read Full Post »

Även om engelsmännens segrar vid Crécy och Poitiers under hundraårskriget möjligen var större, så var den vid Azincourt helt oväntad: kanske sextusen engelsmän, de flesta ofrälse bågskyttar, plågade av hunger och dysenteri, mötte en fransk här som var flera gånger större, bestående av huvudsakligen tungt beväpnade krigare, på ett fält de senare valt, i en strid de också kunde välja om de faktiskt ville ge sig in i. Och engelsmännen inte bara vann och tog fångar, de gjorde det med minimala förluster.

Juliet Barkers Agincourt handlar inte främst om själva slaget: för detta är källorna för få och kortfattade, medan slagfältet inte är utgrävt. Boken handlar istället huvudsakligen om förspel och efterspel: varför var engelsmännen just i Azincourt, och vart var de på väg? Varför var de i Frankrike på kampanj överhuvudtaget? Och vem var den där Henrik V, och hur hade han fått landet med sig på ett krig?

Samtidigt är det en väldigt fokuserad bok: inte mycket energi ägnas åt resten av hundraårskriget, eller vad som kom efter slaget (segern utnyttjades inte förrän något år senare i en ny invasion). Huvudpersonen är tydligt Henrik V, som Barker verkar beundra (och som skildras med definitivt goda egenskaper som sparsamhet och rättvisa, inte bara en vilja till krig).

Är det något som saknas? Ja, beskrivningen av slaget är som sagt något kortfattad: dessutom sägs rätt mycket om stridens realiteter i inledningen snarare än i huvudkapitlet, och kanske med för lite stöd i själva texten. Hänförelsen inför Henrik V hade gärna fått skalas ner någon grad, även om Barker ansträngt sig för att vara rättvis mot de fransmän som stundom fått oförtjänt dåligt eftermäle (den franske kronprinsen tycks hon däremot haft svårt för).

Det är inte den bästa bok om ett enskilt slag jag läst, men den är levande, rik på intressanta detaljer och saknar till största delen mindre intressanta sådana, så för den som intresserar sig för ämnet kan den gott rekommenderas.

Read Full Post »

Som en extra bonusskrift fick jag genom Västergötlands fornminnesförening för ett par år sedan (högen med böcker att läsa är stor, ack så stor) en skrift om den för mig dittills okände Claës Johan Ljungström, vilken i undertiteln karaktäriseras som fornforskare, poet och präst. Ljungström var drivande vid sagda förenings bildande, och denna bok utgörs i huvudsak av diverse skrifter av hans egen penna, kompletterat med introduktion och detaljer ur bouppteckningen.

Att han var fornforskare tarvar kanske förtydligande: snarast verkar han ägnat sig åt allmän folklivsforskning. Han skrev beskrivningar över flera av de härader han verkat i, med omdömen om klädesdräkter, allmän moral, näringar och historia. Det hela framstår närmast linneanskt, dock utan något av dennes hänförelse över naturen, undantaget om den var uppodlad. Ibland är det mer uttalat historiskt, som texter över runstenar eller enskilda artefakter.

Visst förekommer upprop om att bilda en fornminnesförening, liksom fördömanden av de som vill förstöra lämningar, men lika mycket är han moralist, stundom i än idag aktuella frågor. Låt vara att de bilder av den gamla fattigdomens förnöjsamhet han målar blivit allt mer pekorala, men han säger även att enda sättet att stoppa barnatiggare är att inte ge pengar till dem direkt (dock möjligen utfordring), utan istället till fattigvården, något som ekar än idag.

Poesin är inte stort mycket att säga om: stilen är åldrig, ämnesvalen än mer, och även om det inte är något stort fel på den är den med rätta bortglömd. Liknande omdömen kan nog ges även om övriga texter, men där finns i alla fall en viss kulturhistorisk koppling som ger dem visst intresse. Hade boken dock inte kommit på köpet är det dock tveksamt om jag någonsin saknat den.

Read Full Post »

Man kan ana redan av titeln vad som är det stora felet med Kristina Ekero Erikssons Vikingatidens vagga: boken handlar i väldigt formell mening om vendeltiden, men den vill hela tiden halka in i åldern efter och prata om vikingatiden, och det är som en föregångare som åldern ibland presenteras, inte ett intressant ämne i sig självt.

Ett exempel: det är måhända oundvikligt att prata om den fornnordiska mytologin och vad Snorre skrev, men känslan är att författaren sprang dit lite för snabbt utan att fundera på om det behövs ännu en genomgång av vilka Oden, Tor och Freja var. Eller om det verkligen är nödvändigt att börja med en vikingattacken på Lindisfarne, trots att jämförelsen mellan vikingar och munkar är givande.

För det är inte så att boken är ointressant när den väl fokuserar på ämnet: ett samhälle som nyligen kollapsat efter en fimbulvinter (möjligen en värre katastrof än digerdöden), nya kontaktmönster, tecken på en begynnande lokal organisation, handel med värdefulla ämnen från fjärran nord. Gravmönster, storhallar, ringsvärd, guldgubbar, järnämnen. Och bildmaterialet är fantastiskt, med såväl arkeologiska fynd som något mer oväntade illustrationer

Mycket av boken verkar baseras på intervjuer med andra forskare – deras åsikter återges med hjälp av pratminus, istället för referat. Det ger ibland ett lite osjälvständigt intryck, som om författaren själv inte klarat av att själv ta ställning. Det blir lite irriterande ibland, och den möjlighet det ger att ge olika perspektiv på en och samma fråga utnyttjas inte riktigt. Bristen på direkta källhänvisningar blir ibland mer än irriterande – det ges exempelvis namn på Frejas katter, men dessa namn finner man inte i mer specialiserade böcker om mytologi, eller i någon av Eddorna, och utan hänvisning lämnas man att undra var tusan de kommer ifrån.

Detta är alltså inte riktigt den bok jag önskade mig. Den kommer nära, men missarna är lite för grova för att jag skall känna mig tillfreds.

Read Full Post »

Växternas Stockholm, i redaktion av Ann-Marie Hansson och Uaininn O’Meadhra (och där Hansson också är med- eller huvudförfattare till en stor del av texterna) är en bok av mycket underlig sammansättning. Den har tillkommit för att samla ihop uppgifter från olika forskningsrapporten om arkeobotaniska undersökningar (vanligen som del av någon större undersökning i samband med byggnationer eller rördragningar) som gjorts i Stockholm vid olika tillfällen men inte tidigare sammanförts. Inriktningen är främst mot medeltid och fram till ungefär 1700-talets början, även om vissa platser även innehåller yngre fynd än så.

Här finns onekligen stor lärdom, och på det hela taget en förmåga att meddela den till läsaren. Det finns ett rikt och vacker bildmaterial, en god uppsättning källhänvisningar, och ett brett uppslag (det enda som direkt saknas är ett register att slå efter). Det finns till och med en genomförd redaktionell ordning: de olika utgrävningslokalerna presenteras i tur och ordning, och i var och en ges en genomgång av de växter som hittats. De växter som då tidigare inte presenterats närmare får då en liten biografi: var kan den ha växt? När vet man att den kommit till Sverige? Finns den här idag?

Så långt är allt egentligen bara fint. Det problem jag har med boken är snarast att texterna känns ofärdiga. Det handlar om en mängd irritationsmoment som kursivering som fortsätter efter ett vetenskapligt namn, satskommatering (dock varken helt konsekvent eller korrekt) eller konstiga faktafel som att man får intrycket att vildpersilja skall vara vanlig i England upp till 61°N – vilket i sig är ett ganska otydligt sätt att beskriva något, speciellt som man när man kollar upp det ser att 61°N skär genom Shetlandsöarna (och Mora). När Laduviken presenteras har uppenbart två av författarna hittat varsin etymologi, men detta har bara hanterats genom att det lagts till påpekanden om att det finns fler än ett förslag. Meningsbyggen svajar ibland betänkligt.

Växternas Stockholm är en rik och givande bok. De problem som finns är sällan så allvarliga att vad som menas inte framgår, men man hade ändå önskat att den fått ta sig genom en kunnig förlagsredaktörs händer så resultatet kunnat bli ännu bättre.

Read Full Post »

Det ser tyvärr ut som att Sven-Tage Teodorssons arbete med Plutarkos Moralia inte kommer nå mer än halvvägs: än verkar i alla fall inte något förlag ha meddelat att de kommer ge ut de kvarvarande sista fem delarna efter Atlantis konkurs. I så fall blir Bordssamtal den avslutande delen. Sämre avslut kan man dock tänka sig: här är det enbart två texter som samsats, men den förra, »Vin och diskussion«, är en samling av kortare fragment av diskussioner vid symposier, och kan således sägas bestå av närmare hundra texter (av de ursprungliga nittiofem saknas ett tiotal helt eller till stora delar) .

Dessa samtal kan vara av de mest skilda slag, från varför man hör bättre om natten till varför muserna är nio. De kan vara uppbyggda som en dialog mellan talare som förfäktar helt skilda åsikter, eller utläggningar från en enda. De kan vara tämligen praktiska till esoteriska spekulationer om talteori. En hel del faller inom vad som idag skulle anses vara naturvetenskapens hägn, men annat är snarast god umgängeskonst – vi ligger inte längre på samma sätt till bords och samtalar, men frågor om hur många gäster som är lagom, huruvida man får ta med sig ytterligare gäster och om påbjuden bordsplacering är att föredra är fortfarande fullt giltiga.

Den avslutande texten är mer av en fri fantasi, där Greklands sju vise, tillsammans med ytterligare personer kända för sin klokskap, håller ett gemensamt symposion och därvid diskuterar vissa tämligen praktiska, men inte helt självklara frågor. Frågor om vad som gör att demokrati fungerar bäst är sannerligen inte någon liten eller enkel fråga, men det lättsamma formatet gör att det klaras av på någon sida.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »