Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Språk’ Category

En bok om språkets förändringar torde åldras snabbare än de flesta: vad som var nytt för tio år sedan är i dag slitet och glömt, hopplöst förglåmat och ibland redan bortglömt. Så är det också ibland närmast rörande att läsa Viveka Adelswärds Ord på glid, med sin förtjusning iför men också lätta bortkommenhet inför allt nyspråk som uppstått i samband med internet och mobiltelefoner (den tecknar till exempel sms-ande personer som något att förvånas över. Å tider!). Annat är något robustare, som styckena om ordbildningstrender (användandet av ändelser som -is och -o) eller vanliga språkfel eller östgötsk dialekt.

Temat är alltså egentligen språkförändringar i allmänhet, vilket ger ganska gott utrymme: ord på väg in, som lånord och nybildningar, ord med förändrade betydelser, och ord som är på väg in i glömskan (en del ord har gått hela vägen på de dussinet år som gått sedan boken skrevs: vem talar idag om wap eller håller öråd?). En del är lite långrandigt – internet var som sagt nytt och spännande då, men idag behöver man väl knappast ordlistor över förkortningar eller liknande (eller det kanske är precis vad som behövs – för de leksamma förkortningarna och språkexperimenten är väl idag andra än då, och kanske också sällsyntare) – men det är i alla fall inte en bok som spricker i indignation över att språket förändras, mer än möjligen när folk inte riktigt verkar förstå vad de är de egentligen säger: »att dra sig något till minnet« får mer ovett än att tycka någon »3vlig«.

Boken är nog idag snarare intressant som ett minne över var språket var än hur det höll på att ändras, men det gör inte så mycket. Läsbart är det, även om en del passerat bäst före-datumet.

Read Full Post »

När Lynne Truss Eats, shoots and leaves skulle överföras till svenska kom Eva Halldinger snabbt underfund med att det var ogörligt: boken behandlar interpunktionens ädla, stundom svåra, ofta ouppskattade konst, och denna skiljer sig åt mellan språken. Detta hade dock möjligen varit överkomligt med lite ändrignar, om den inte samtidigt varit så personlig. Lynne Truss kan uppröras över genitiv utan apostrof, men knappast genitiv med. Lynne Truss kan ilsket kasta sig in i en debatt om hur man skall göra med flerledade uttryck, men hon kan knappast rakt förkasta särskrivningar. Lynne Truss  kan debattera Oxfordkommat till döddagar, medan det på svenska knappt är värt att ta upp i kortare översikter över skiljeteckens användande. Alltså: Halldinger fick skriva en egen bok, inspirerad av och flitigt citerande Truss, men utgående från egna upplevelser och svenskt språk. Det blev Komma rätt, komma fel och komma till punkt.

Det är alltså en bok om skiljetecken och deras användning: inte i skepnad av en död grammatikas uppräkningar av de tio sätten man kan använda ett kolon, och de fem användningarna för punkt, utan i form av en utläggning om deras stilistiska värde, hur de kan brukas, och vad som blir fel när de missbrukas – just kolon tycks dock vara ett tecken som sällan hamnar där det inte hör hemma, till skillnad från semikolon och accenter (som ofta hamnar dubbelt fel: de tar plats där skribenten lika felaktigt ville placera apostrofer), men det blir ibland omvandlat till semikolon. Annars är kommat nog det tecken som lättast ger fel (om man nu inte vill räkna mellanrummet som ett tecken). Halldinger är förmodligen inte lika ilsk som Truss, men nog finns en uppgivenhet och en indignation: skall det vara så förbannat svårt för folk att skriva texter som ger intryck av att komma från vuxna människor?

Boken vill också mana till kamp mot alla denna okunskap och ovilja som florerar. Systemet med skiljetecken är inte svårare än att någon med ett minimum av begåvning skall kunna ta till sig det tillräckligt för att man inte skall tvingas betvivla denna begåvning (de tillfällen då en apostrof är såväl tillåtlig som nödvändig är långt färre än vad genomsnittsskribenten tror), och i händerna på de verkligen förtrogna med dem kan de få text att dansa. Kampviljan tycks förvisso låg, men kanske är den i alla fall i några fall tillräcklig för försök att åtminstone undvika att bli tagen som varnande exempel.

Read Full Post »

I inledningen till The story of English in 100 words säger David Crystal att syftet är att försöka nå en kompromiss i historieskrivningen, så att man inte likt normala översiktsverk i språkhistoria missar träden för all skog, eller råkar ut för det omvända som ofta sker med olika böcker om intressanta ord. Istället skall ord presenteras i en ordning som någorlunda motsvarar den de vann burskap i engelskan i, och de skall vara valda för att kunna säga något om den övergripande historien.

Gott så, och visst får man en viss känsla för skogen, men faktum återstår att det är en bok som utgår från enskilda ord och deras avläggare, så även om man får en viss känsla för det kringliggande landskapet är det en något suddig sådan, inte stort bättre än vad man skulle få av en snabb översikt på en tjugondel av utrymmet.

Inte för att detta drar ner det samlade intrycket: även böcker om enskilda ord är intressanta saker, och det finns en hel del att hämta här – jag gillar som exempel ordet »ink horn«, som valts för att symbolisera 1500-talsstrider mellan de som ville införa så många klassiska ord som möjligt, och deras motståndare, som i strid för den rena engelskan sade att deras motståndare var så långrandiga att de stank av bläck. Andra ord har valts för att de är lånord från en speciell krets, för deras koppling till Bibel-översättningar, för att de är lexikala fraser, för att det möjligen är det tidigaste belagda engelska (anglosaxiska) ordet (»roe«, ›rådjur‹, för den intresserade), för att det är en förkortning, eller fördubbling, eller kopplat till modern teknik, eller ett varumärke som lexikaliserats.

Det är för det mesta hyfsat rappt, ibland med oväntade insikter (nu vet jag att Theodens »Meduseld« betyder ›mjödhall‹, och slipper bry mig med underliga kopplingar mellan grekiska monster och lågor), någon gång möjligen lite väl kort, men aldrig tråkigt. Är man intresserad av ord, i synnerhet deras etymologi och laddning, så är det här en trevlig liten bok, men långt från omistlig.

Read Full Post »

Jag borde nog sluta köpa böcker om svenska språket. Jag börjar känna att det inte finns mycket mer att hämta i dem; att mängden med den sortens enkla genomgångar som kan tänkas acceptabel för läsande allmänhet nog har uttömts. Ändå är upplägget för Olle Engstrands Hur låter svenskan, ejengklien? till synes något ovanligt: här är det talspråket som skall stå i centrum.

Men ändå: det som är intressantast, uttalet, försvinner lite. Det är bara första kapitlet som egentligen handlar om detta, sedan blir det allmänt om vad som är ett språk till skillnad från läten, dialekter och språkhistoria, kopplingen språk-text, svenskans språkmelodi samt brytningar. Visst är detta intressant (speciellt vissa sidospår som annars är lite väl bortom – som att mellanslaget uppfanns av iriska munkar), men det är bara hälften av boken som kan sägas handla om det som titeln ger sken av.

Det som finns är förvisso hyfsat välskrivet och intressant, men som sagt: inte vad jag väntat mig. Något mer spännande är att författaren själv illustrerat texten. Modigt, men kanske inte helt välbetänkt: det finns väl viss talang här, men knappast mer än som skulle ge bra betyg i bild, och långt ifrån tränat nog för att verka professionellt nog. Att diskussionen av språkljud hålls i en ton förvånad över att ljuden passar in i en systematik som bygger på att det bara finns ett ändligt sätt att forma talapparaten om man vill få någorlunda separata läten ur sig är också lätt irriterande.

Det är egentligen inget fel på boken, men jag hade nog hoppats på lite mer fokus, och något fler nyheter.

Read Full Post »

Språkrådets Svenska skrivregler är en behändig liten volym med råd och regler om hur man skall utforma sina texter: inte så mycket vad gäller stavning och grammatik (även om det finns kapitel om detta också: särskrivning, ändelser och genus tas alla upp), utan mer sådant som ordböcker och grammatikor inte (alltid) hjälper med.

Det gås igenom lite om typsättning och textformer, hur man citerar och källhänvisar, hur man avstavar, versaliserar och förkortar, hur man hanterar tal, siffror, främmande symboler och ord, samt hur man sorterar. Det är inte alltid uttömmande, men nog detlajerat för de flesta skribenters behov. Ett par av råden kan tyckas lite fåniga (skriva »www« inom parentes för att markera att det är en webbplats?), men det mesta är användbart. Ett bra tillägg till bokhyllan för den som måste skriva professionellt.

Read Full Post »

Uttrycket »döda språk« är något märkligt: vanligen används det om språk som om de skall räknas som döda lämnat efter sig tillräckligt med kropp för att konstgjord andning skall vara möjligt: det finns inte mycket etrusikiska, men det som finns är hyfsat väl förstått. Sumeriskans rester finns främst bevarade tack vare akkadisktalande, men kvar finns dt. Hebreiskan har till och med fått nytt liv, låt vara modifierad, och något liknande vore möjligt med till exempel latin (fast det finns nog inte så många som vill använda Montaignes fostringsplan).

Likväl: elva språk i olika stadier av nedbrytning lyfts fram och undersöks i Ola Wikanders I döda språks sällskap, varigenom förhoppningsvis nya mängder konserveringsvätska kommer dem till nytta. Förutom de som nämns ovan (undantaget latinet) får man lära sig mer om bland annat anglosaxiska, sanskrit, koptiska  och oskiska: man meddelas kunskaper om vilka det var som talade språken, om och varför de slutade med detta, vad man kunnat lära sig från språken, en del om grammatik och ordförråd, och man får textexempel.

Det blir så klart inte speciellt djupt när ett språk och den kultur det använts i skall förklaras på dryga dussinet sidor, men det är ändå en försvarlig mängd kunskap som ryms, och den framförs med omisskännlig entusiasm (även om det faktum att en gud blir så arg att han sätter på sig skorna på fel fot troligen är roligare när man läser i originalet än när det traderas vidare). För en liten stunds språkstudier är detta trevlig läsning.

Read Full Post »

Bengt G Dagrins Stora fula ordboken är speciellt lämplig för den som vill finna nya sätt att chocka pryda personer: den samlar svär- och könsord och förklarar och exemplifierar dem, ger etymologi och bakgrund.

Man skulle förmodligen, om man är så lagd, kunna läsa från pärm till pärm utan problem, och lära sig vad ord som »skumpenskåd« (›sköka‹), »danga« (›skita‹), »fjunka« (›ha samlag‹), »plimbi« (›fitta‹) betyder. Själva ser jag inte riktigt behovet, men tror boken ändå kommer vara nyttig, i alla fall på två tänkbara sätt: dels när den vanlig ordboken misslyckas (i inledningen ges exempel på NEO:s dåliga forskningar efter tidiga belägg: den svenska treenigheten av fula ord finns ju trots allt samlade i en och samma vers av Stiernhielm, så varför bara ta belägg från 1800-talet?), dels om jag någon gång skulle vilja ha en hög omöjliga synonymer. Sedan kan man ju bara bläddra i den och förtjusas (eller för den delen förfasas).

Read Full Post »

Det är lätt att föreställa sig innehållet i en bok om tillämpad svensk språkvård från tidigt 40-tal, speciellt en med namnet Riktig svenska (not: min är andra utgåvan, fjärde och sista kom på 70-talet). Erik Wellanders bok är en klassiker på området, möjligen den sista av sitt slag: språkvård förväntas helt enkelt inte utföras på detta sätt längre. Men alltså: 40-tal, språkvård, språkvetare: kan det vara annat än konservativt, stelt, baserat på orimliga krav på språkets renhet och styrka? Tydligen.

Den svenska Wellander förespråkar framstår idag som föråldrad, men detta är inte huvudsakligen hans fel: i vissa fall har språkformer försvunnit ur allt skriftspråk, som verbens böjning efter numerus eller i konjunktiv, i andra har saker han varnat för inte skett, eller blivit helt accepterade. Vad han har att säga om sådant beror inte så mycket på hävd som mer rationella argument: pluralformer och konjunktiv skulle han begråta emedan avsaknaden gjorde språket mindre klart och uttrycksfullt, men att språket i stort är mindre formellt och klarare skulle han välsigna.

Grunderna för vad Wellander anser vara god svenska är nämligen enkelhet, klarhet, korthet och svenskhet. De två första punkterna är väl idag oifrågasatta inom all språkvård, den tredje är i allmänhet en god föresats, medan den fjärde åtminstone bör betänkas: de är väl få språkvårdare som ens idag skulle anse att alla inlån alltid är av godo, även om bannstrålarna numer är mer sparsamt använda, och gränserna för vilka låneord som är att anse som svåra flyttats.

Förutom allmänna råd och exempel på vad som är avgjort mindre god svenska (saker som felsyftningar, klumpiga konstruktioner och inslag som även idag snarast skulle signalera talspråk) så finns här även en hel del intressant om hur läsbar prosa skall sättas samman: saker som klang, redighet, goda sätt att formulera sig får plats, och kapitlen om dessa är fortfarande användbara. Dessutom presenteras tre typer av språk, av vilka en numera väl i stort är försvunnen: talad svenska, kanslisvenska, samt poetisk svenska. Dessa analyser är bra och intressanta, i synnerhet de av talspråket och vad man skall tänka på när man vill imitera sådant – genitivkonstruktioner skall till exempel undvikas för annat än egennamn.

På tal om genitiv kan det kanske vara läge att exemplifiera Wellinders ståndpunkter lite med vad han har att säga om de så kallade gruppgenitiven, det vill säga placeringen av ändelsen -s: skall den vara på själva objektet (Kungens av Danmarks bröstkarameller) eller i slutet av frasen (Kungen av Danmarks bröstkarameller)? Ingendera, föreslår han: i högre prosa förvisso på objektet, men detta ses annars som klumpigt och bör undvikas genom omskrivning (ett gott råd, som man dock inte alltid kan följa; idag är väl rådet snarast att inte sätta det på objektet, men gärna omformulera).

Så, är detta verk idag användbart? Möjligen. Den som skriver som Wellinder föreslår skulle nog idag framstå som ibland hopplöst gammaldags, men för det mesta tämligen klar och redig. En person som tror att verbens pluralformer är någon sorts högtidsdräkt som kan användas för att framställa texten som ännu gamblare bör dock inte hänvisas till styckena om pluralformerna, utan till de om att skriva på sätt som inte fullt behärskas. Bokens ålder gör dock att man snarare har glädje av styckena som allmänt resonerar om språkvård och vad som utmärker en god stil än till de enskilda råden: huvuddelen av dess är visserligen fortfarande goda, och en stor del av dem gör knappast skada, men vissa leder snarare till en stelhet som inte Wellinder själv skulle vilja att en text skulle uppvisa.

Read Full Post »

Vissa sorters böcker är svåra att gå förbi; det är mig mycket svårt att låta bli att köpa något som handlar om äldre svensk historia, eller böcker om böcker, eller språk. Därför har jag nu ytterligare en bok att klämma in på hyllan med språkrelaterad litteratur, Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige, som i korta kapitel avfärdar diverse språkmyter: förutom titelns det inte helt ovanliga etymologiska felslutet, konstiga idéer om att man kan räkna antalet ord i ett visst språk (eller antalet ord för ett visst begrepp), eller för den delen antalet språk i världen, att ordlistor bestämmer vilka ord som finns i språket och liknande.

Det mesta är som synes på en rätt allmän nivå, och det är sällan som man hamnar på detaljnivån som vilka språk ett visst ord finns i och liknande. Ibland kan man kanske bli lite förvånad över argumenten, som är något av det liberalaste i den vägen jag sett: nog kan vi trots allt vara överens om att även om begreppet »lagom« inte bara finns på svenska, så är väl i alla fall ›lagom‹ (än så länge) inte ett ord i den engelska vokabulären? Och visst är det fånigt att försöka räkna det exakta antalet ord i ett språk, men nog är det inte för mycket sagt att t.ex. engelska är rätt så rikt på synonymer för vardagliga ord, utan att man därmed måste se det som ett tecken på allmän överlägsenhet.

Nåväl, de flesta myter som attackeras förtjänar att bli det, speciellt diverse språkkverulanters eviga jeremiader: speciellt roligt blir det när de hävdar att vad det nu är de stör sig på bara blir vanligare och vanligare, när det i många fall är frågan om en äldre variant som tvärtom är på väg ut ur språket när folk börjar tala mer och mer likt skriftspråket. Lagom finns bara i Sverige är en bok man med tillförsikt kan sätta i händerna på en språkintresserad vän, såvida vännen inte anser att språkvetare är till för att berätta för dem vad som är korrekt språkbruk.

Read Full Post »

Hade jag bara sett Kerstin Johanson och Mia Carlstedts Holy smoke! – Milda makter innan jag beställde den hade jag aldrig gjort det; en så tunn bok tror jag knappt jag sett tidigare.

På varje uppslag presenteras ett engelskt idiom, med en svensk översättning och en enkel teckning. Detta är allt; inga ytterligare förklaringar förekommer , och man skulle som läsare i princip bli lika nöjd av att läsa igenom indexet, där idiomen förekommer med översättningar igen.

Nej, den enda anledningen att läsa igenom detta är att när man väl börjat tar det ungefär fem minuter att bli klar, och det gör åtminstone aldrig direkt ont under den tiden. Som bok betraktat är det dock ett fruktansvärt slöseri med papper och trycksvärta.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »