På ett plan var mötet mellan Sherlock Holmes och Arsène Lupin oundvikligt: Hade inte Leblanc själv skrivit om det hade säkerligen någon författat en dubbel apokryf. Samtidigt är en sådan historia svårare att hantera än Leblanc förmådde: båda förväntas ju ha en liknande roll, fast där Lupin redan från början sett till att sitta med alla trumf skall Holmes skickligt söka sig till ett läge där så är fallet, utan att ha avslöjat mer än det allra minsta för Watson. Här får Holmes istället ta på sig rollen av en olycksam förföljare som flera gånger kollras bort.
Det är inte utan att man börjar att fundera på hur en Watsonsk förklaring skulle se ut för att Holmes är såpass oskicklig (och därtill våldsbenägen) – kokain, månne? Han begår flera blundrar, och sanningen kommer han över främst genom sin förmåga att maskera och gömma sig, inte genom skarpsinne. Han är grym mot Watson, beredd att skjuta en häst för att kunna arrestera ryttaren, hotar kvinnor till livet. Det är så man önskar att han hellre vore någon slags generisk detektiv, eller kanske en tydligare genomförd parodi på Holmes.
Lupins eskapader är väl annars inte sämre än normalt, men de är inte så hemskt många att boken klarar sig helt på dem. Jag hade hoppats på mer.
