För nöjes skull

Av alla världens firade ämbeten har troligen marskalkarna den minst förnäma upprinnelsen. Där ordet vid en första anblick kan tyckas ogenomträngligt så ser man klart igenom det när man väl fått meddelat sig att det ursprungligen åsyftade en stallpojke, och att dess båda delar fortlever i modern svenska, ehuru användningen är mer blygsam än fordomdags. Dess rätta tolkning skall nämligen vara ›märr-skalk‹, en föga imponerande titel på någon med ansvar för ett dussin av  kungens hästar, ehuru tydligen tillräckligt viktig nog att stå upptaget bland de ämbeten som nämns i Alemannernas lag med fastställt bötesbelopp (fyrtio solidi) att avge när en förövare ihjälslagit innehavaren. Trots att ordet kan tyckas tyda på föga förtroendeingivande karaktärsegenskaper skall dock en mariscalcus regis ha innehaft den näst högsta posten i de frankiska konungsliga stallet.

Med tiden kom ansvarsområdet att utvidgas, och framåt högmedeltiden hade marskalkarna av Frankrike (det fanns till en början som mest två, sedermera fler) kommit upp sig tillräckligt för att ha den näst högsta militära befattningsgraden, och deras prestige var tydligen redan sådan att ordet lånades in en första gång på nordliga breddgrader, dock förkortat till det något kärvare ›marsk‹. Denna titel ersatte då det tidigare gångbara ›stallare‹, med liknande ursprung och befogenheter, ehuru de besläktade stallmästarna skulle leva och frodas även sedan marskarna åter omvandlats till riksmarskalkar. Detsamma kan dock inte sägas om de franska marskalkarnas överordnade, som vid ungefär samma tidpunkt som marskarna fick sina titlar förlängda till slut utmönstrades. Deras namn innehöll även det ordet stall: ursprungligen hade de hetat ›stallgrevar‹, eller comes stabuli, sedermera hopdraget till connétable. Så länge de existerade stod de dock över marskalkarna. Ordet har dock överlevt, ehuru dess status numera är långt lägre än dess historia torde berättiga till, varför inte många torde koppla samman forna tiders överbefälhavare med daens ›konstaplar‹. Å andra sidan har även marskalkarna rönt ett liknande öde på sina håll, och det nederländska gendarmeriet kallas således Marechaussee.

Det är dock inte bara på västeuropeiskt området som orden för stallpersonal gjort sådan karriär; även de ryska konjusjij skall ett tag ha varit befälhavare över armén. Ett fint exempel på att inte bara personer, utan även titlar kan arbeta sig upp från de lägsta till de högsta höjderna.

Read Full Post »

Det är ganska intressant att tänka på hur många av de uttlande som vi anser vara autentiska som inte är det. Sådana apokryfer faller generellt i tre grupper:

1. Saker som bara nästan sagts av den som tillskrivits dem
2. Saker som sagts av någon annan, någorlunda samtida person
3. Saker som hittats på i efterhand

Den första gruppen är förvisso den största, vilket kanske inte är så förvånande. Man får aldrig höra »Play it again, Sam« i Casablanca, eller Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes säga »elementärt, min käre Watson«, men väl saker som ligger väl så nära, och man får inte i Cajsa Wargs Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber aldrig läsa att »man tager vad man haver«, men däremot »Man tager om man så hafva kan …«.  Darth Vader svarade på ett påstående från Luke med »No, I am your father«, man fick inte höra »Beam me up, Scotty« annat än i en tecknad Star Trek-serie. Värst felciterat är dock troligen Edmund Hillarys svar på varförhan klättrade upp för Mount Everest, vilket i original var »för att jag var där«.

Ett genom en möjlig dubbel feltolkning märkligt exempel är Jesus påstående om rika män, himlen, kamelen och nålsögat. Det senaste föremålet har av vissa tolkats som en ovanligt liten port i Jerusalems stadsmur, men belägg för någon sådan saknas. En mer trolig förklaring är att det handlar om en miss någonstans, där antingen de hebreiska eller de grekiska orden för ›kamel‹ och ›rep‹ blandats ihop (fast att det går att förklara på detta sätt på båda språk finner jag aningen suspekt), vilket skulle göra nålsögat mer begripligt i sammanhanget.

Den andra gruppen är något mindre: Göring sträckte sig inte efter revolvern när han fick höra ordet kultur, utan i en pjäs som spelades på Hitlers födelsedag 1933, Freud verkar aldrig ha gett svaret att en cigarr ibland bara är en cigarr när en skämtlysten student ifrågasatte hans teorier och Marie Antoinette har mänskligt att döma inte föreslagit att utfodra massorna med tårta i brist på bröd, utan det har av Rousseau i dennes bekännelser attribuerats till »en prinsessa«, och möjligen åsyftande han därmed den mer än hundra år tidigare Maria Teresa av Spanien. Och det där med »Lögn, förbannad lögn och statistik« har Inte sagts av Mark Twain, ej heller av Disraeli som Twain ursprungligen angav som den ur vars mun det kom, utan av Leonard Courtney, och är således en dubbel felattribuering.

De om verkar hittats på i efterhand verkar dock vara få, men är å andra sidan tämligen livskraftiga: jag har endast funnit två goda exempel: Voltaire sa aldrig det där om att inte hålla med om någons åsikter, men att han ändå var beredd att dö för dem,  och Ludvig XIV ansåg inte att staten, det var han. Huruvida det finns någon anledning till denna fåtalighet lämnar jag dock osagt.

Read Full Post »

Genom den svenska historien tycks människor ha begåvats med de mest underliga namn. Sådana förekommer nu säkerligen även i andra länders historia – Frankrike ha till exempel Karl den tjocke, vars inkompetens var av sådan art att han ströks ur kungalängden, något som inte ens hans efterträdare på tronen Karl den enfaldige lyckats med (även om hans namn är en översättningsmiss, ›den ärlige‹ skall det vara). De enda som förefaller inte riktigt ha behärskat denna konst är romarna, vars främsta företrädare på denna arena är den värdige Quintus Fabius Maximus, kallad Cunctator, ›sölaren‹, på grund den långsamt verkande strategi han brukade mot Hannibal.

Nåväl, de svenska namnen tycks gruppera sig enligt vissa tider eller grupper. Förutom de latinska excesserna, som här får företrädas av bröderna Chesnecopherus (av allt att döma efter Ekeby), så har vi först två adliga grupper vars efternamn inte är helt genomträngliga, även om man betraktar den unika svenska sedvanan att ta namn efter vapenskölden: Bonde och Trolle. Den förste lyckades sätta upp den inte helt sympatiske Karl Knutsson på tronen, och även om han själv aldrig brukade detta namn torde således han vara den som gjort sig förtjänt av det missvisande, geijerska tillnamnet bondekonung. Hans främsta motståndare var ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna), och dennes position och unionsvänliga politik kom senare att ärvas av Gustav Trolle, vars eftermäle således blivit i klass med hans familjenamn, då dennes motståndares moral förvisso inte var stort bättre än Karls, men vars lycka var desto bättre, nämligen Gustav Vasa.

Makthavare har förvisso en tendens att bli begåvade med de bästa namnen. Möjligen kan man ana att detta har ett samband med Frans G Bengtssons observation att de nordiska öknamnens klass till stor del samvarierar med deras ålder: ju äldre namn dess bättre, och att det faktum att vi har fler kunganamn i behåll gör urvalet skevt på andra håll. Tyvärr har nu bröder Weibull med efterföljare berövat mig möjligheten att utan att ljuga kunna skriva in en person som Erik Väderhatt i den svenska historien, och jag får mig nöja med en del andra, förvisso inte helt oävna namn. Yngst, och således minst gott, är Jöran Persson, vars enda merit får sägas ligga i namnlikheten med en sentida svensk statsminister. Raskt över till nästa, Erik Läspe och Halte. Läspandet är väl inte mycket att säga om, men den tvivelaktiga äran att ha fått öknamn efter hälta delar han mig veterligen faktiskt med en enda person, Attilas och Djingis Khans siste efterföljare på posten som asiatisk hästburen erövrare, den huvudstaplande Timur Lenk. Huvudet är även det mest framträdande på den äldste här upptagne, Ragnvald Knaphövde (även om dennes fader hade det ännu roligare namnet Olof Näskonung. Kung verkar han dock inte ha varit), både eftersom han det mistade  efter att ha förolämpat västgötarna genom att inte ha velat lämna gisslan, och eftersom det har ingått i hans tillnamn. Det förefaller ju sig naturligt att då koppla samman dumheten med namnet och anta att »knap« syftar på att det var mindre väl beställt med innehållet i skulten, men enligt en äroräddande eftervärld skall det istället betyda att skallen var ovanligt runt. Fan trot.

De märkliga namnen verkar efter en nedgång under medeltiden ha åtnjutit en renässans under Gustav II Adolfs levnad. Själv benägen att föregå med gott exempel ingick han en kärleksaffär med en dam kallad Margareta Cabeliau, vars holländska familj lanserade den fisk som sedan dess bär deras efternamn. Detta faktum har nu dolts av senare forskning, som identifierat mätressen med Margareta Slots. Hon gav honom för övrigt en son, Gustaf Gustafsson af Vasaborg. Förvisso var sådant alls inte ämnat att minska faderns anseende vid denna tid, men troligen var dock Bengt Bengtsson Oxenstierna, senare given namnet Resare-Bengt, en större prydnad för sin ätt. Denne hedersman, broder till rikskanslern, har bland annat gett efterlämnat en anekdot från de vidsträckta resor som gett honom hans namn: när han kom till den persiska shahen visade honom både vederbörlig ära och sina främsta dyrbarheter. Den största av dessa hade han enligt utsago i sin trädgård, dit den svenske adelsmannen beviljades tillträde. Han blev dock troligen aningen paff när han där fann – en enbuske!

Den främste företrädaren för 1600-talets märkliga namn är dock den svenske fältherre som fick ta över 30-åriga kriget efter Johan Banér, som trots att han kallats Sveriges främste härförare är märkligt bortglömd – troligen för att martialiska bragder inte längre ha samma glans som förr. I vilket fall så avled denne 1641, efter att ha lett den svenska insatsen under 7 år och då lyckat reparera mycket av vad som brustit vid Nördlingen. I vilket fall behövdes någon att ta över efter honom, och då med hans egna ord endast en av hans underbefälhavare kunde passa på denna post, gick så äran till denne: den giktbrutne, vid artilleriet tränade, Lennart Torstenson. Nu kan man ju invända att hans namn inte är så speciellt, men detta är ju det fina i kråksången: Lennart Torstenson var Lennart Torstenson (eller snarare Linnardt Torstenson), varken mer eller mindre. Inga Banér, Lilliehökar eller Gyllenstiernor här, utan bara Torstenson. Detta namns krigiska ära är dock minst lika stor som någon annans, för tillsammans med Karl X Gustav är han den enda för vars segrar har varit i någon del blivit beständiga, och permanent utvidgat Sveriges landamären. Hans gikt blev dock till slut för mycket för honom, och han gav 1645 upp överbefälhavarskapet för att återvända hem, och de sista åren ägnade han åt generalguvernörskap över de västliga landskapen. Hans ätt kom sedan att slutas av hans sonsöner, tjänandes i Karl XII:s armé.

Read Full Post »