För ett par år sedan, bestämde sig Folkpartiet för att en Svensk Litteraturkanon skulle inrättas, för att rätta upp ungdomarna och få dem att läsa litteratur. Jag är tveksam till sådana projekt; när jag läst sådan litteratur har det snarare varit trots än tack vare att jag varit tvungen att läsa ett visst verk (möjligen undantaget Bellman; i gymnasiet hade vår svensklärare vett att spela Thåströms Märk hur vår skugga, vilket jag minns jag tyckte var trevligt). Fast viss nytta gjorde det ändå: Jag vet nu att jag inte behöver försöka mig på heliga Birgittas uppenbarelser, för de jag redan läst var träiga nog. Nåväl, någon som fått mer gehör för liknande idéer är i vilket fall den danske undervisningsministern Bertel Haarder, som lyckades övertala Nordiska rådet att upprätta en sådan. Uppdraget gick till herrar Torben Brostrøm och Anders Juhl Rasmussen, som var färdiga i mars i år. Först nu tycks de svenska tidningsdrakarna reagerat, DN främst på att de svenska rådgivarna inte tycks haft den insyn i arbetet man kunnat hoppas på, vilket kanske får sägas vara ett perifert problem.
Den kritik som SvD kommer med är då värre, eftersom den i princip underkänner hela projektet som »maktspråk«, ett sätt för danskarna att exportera det inskränkta synsätt som företräds av Dansk Folkeparti. Med den saken får det vara hur det vill, men man kan undra varför det klaga så på att det blir en »snuttifiering«? Skall man täcka hela norden på bara(!) 700 sidor kan man inte göra annat än kapa, kapa, och kapa än mer; antingen blir det få författare med gott om exempel från dessa, eller många författare med korta exempel. Som syftet var att ge smakprov på all möjlig nordisk litteratur är det knappast förvånande att det blev det senare alternativet.
Betydligt snabbare att reagera på nyheten var Berlingske tiderne, som recenserade det hela redan i mars. Upphovet till klagomålen därifrån är inte syftet i sig, utan urvalet, som anklagas för att vara för konservativt, kanske till och med reaktionärt, vilket innebär att antologin inte, som utlovat, sträcker sig »fra de ældste tider til nutiden«, utan gör halt någon gång 1970. Vilket förstås är mindre bra, om man nu verkligen skall ge en komplett bild. Det är förvisso inte en helt enkelt sak att avgöra vilka av samtidens författare som skall komma att stå rycken, men det kan man nog inte förvänta sig att alla äldre författare skall göra heller. Och då riskerar man verkligen att det hela blir ett utryck för inskränktheten, om man inte släpper fram författare som skriver om de problem som faktiskt är specifika för dagens samhälle; inte bara i form av den moderna kampen för ett mer jämlikt samhälle.
Lämna ett svar