Jag ville verkligen gilla Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Skriven av en nobelpristagare, framröstad till århundratdets kärleksroman av Sveriges radios lyssnare, det borde vara bra. Men nej, jag måste nästan tvinga mig att läsa. På en vecka har jag kommit ungefär tvåhundra sidor; där tog första delen slut och jag känner att jag kan säga att jag gett den en ärlig chans.
Problemen jag har är två: jag tycker inte om berättelsen, och jag tycker inte om språket. Vad gäller språket vet jag inte om det är författarens eller översättarens fel att det blandar stilarter så okänsligt, men jag lutar åt det senare. Stilen ger nämligen starkt intryck av att den från början var typisk normalprosa, med lämpliga enstaka ord insmugna för tidsfärg, varefter någon fått tag på ett ordbehandlingsprogram och infogat »slikt« och »mö« överallt där det varit formellt korrekt. Problemet blir då att dessa ord nästan alltid bryter av mot omgivande text, och i synnerhet det senare gör ett otäckt klibbigt intryck, som om unga kvinnors främsta egenskap är huruvida de är oskulder eller ej.
Nu är förvisso detta med oskulden inte en helt oviktig komponent. Berättelsen i den lästa första delen går i princip på att högättade Kristin Lavransdotter möter slarver till karl (naturligtvis även han högättad), blir förälskad, har sex med honom, och vill slå upp sin förlovning med ett vad det verkar ett någorlunda bra parti. Därigenom gör hon fadern grymt besviken, och han motsätter sig den nya förlovningen. Detta ältas alltså på de första 200 sidorna, och aldrig verkar någon någonsin riktigt nöjd med någonting. Jag kan köpa omöjlig kärlek-temat i allmänhet, men här verkar det inte ens göra de älskande lyckliga. Möjligen blir det bättre i följande delar, men just nu känner jag mig inte på humör att prova dem. Möjligen plockar jag upp boken vid ett senare tillfälle, men för tillfället får det lov att vara.
Lämna ett svar