Efter att igår ha producerat en ganska omfattande recension av Nordisk litteratur till tjeneste tänkte jag idag samla ihop några lösa tåtar som blev över efter läsningen, och som inte riktigt kunde vävas in i recensionen.
Till att börja med har vi ännu en aspekt på urvalet: de svenska (det vill säga sverigesvenska) texterna är till överväldigande del av den svårmodiga, pessimistiska sorten. Till att börja med har vi som sagt Ebbe Skammelsson, en inte alltför uppbyggelig text om vad man kan ta sig till om ens bror gifter sig med ens fästmö. Den blomstertid nu kommer kan förvisso inte med den bästa vilja i världen beskyllas för svårmod, men av Bellmans alster har man valt den inte helt lättsamma Ack du min moder, som balanseras av den mer uppspelta Ulla, min Ulla. Därefter blir det dock svartartare: först den evigt dystre Stagnelius och sedan Tegnérs Mjältsjukan (med en svartalf, som bits), varfter Almqvist får höja stämningen något med Det går an. Sedan tar Lagerlöf över med ett vackert naturlyriskt parti ur Gösta Berlings saga, innan Fröding för oss in på den rätta vägen med förgängelsebetraktelsen Atlantis och Strindberg ger oss Ett drömspel, med den klarsynta betraktelsen att »det är synd om människorna!«. Boye och Ekelöf är knappast några muntergökar de heller, och Lagerkvist Dvärgen är fantastiskt i skildringen av den rena ondskan. Ivar Lo-Johanssons Studenten och Statarpojken tecknar en inte helt vacker bild av missunsamheten i arbetarrörelsen, och därefter kommer den absoluta botten av misär: Dagermans Att döda ett barn, följd av Aniara. Tranströmer framstår som glädjesprutande i jämförelse, liksom Torgny Lindgren. Med dessa inträder ett mer neutralt parti, innan det hela avslutas med Eva Ströms Pärlemornacken, en dikt om en pedofil, alltid ett uppiggande ämne.
Roligare är det då att läsa den norska skalden Peter Dass, känd från Mosebacke monarkis norgevisa. Dennes Herre Gud, ditt dyre navn og ære går i princip ut på att även om människan skulle glömma att vörda Gud skulle skapelsen ändå göra det. Därmed räknas några djur upp som skulle göra detta i människans ställe. Hade det varit en sydländsk dikt hade det troligen varit fråga om lejon och elefanter och annat fint, hade den varit svensk hade det kanske varit aningen mer rustika björnar, vargar och älgar, men nu är den alltså norsk, och då är det löja, sej och torsk som upphöjer sina stämmor. Kommentarer är överflödiga.
Ett annat intressant ämne är den finska berättartekniken. I ett utdrag ur Kalevala berättas om djärve Lämminkäinen, och hur för att vinna Louhis dotters hand utför stordåd, enligt känt manér: först fångar han med Mielikkis bistånd Hiisiälgen (Hiisi är en form av andedjur, inte en nordisk parallell till Nemea). När han kommer med den till Louhi har hon naturligtvis ett uppdrag till: att betsla Hiisihästen, en bokstavligen eldfängd fåle (och alltså inte köttätande som Diomedes kusar), vilket med benäget bistånd av Ukko lyckas. Som alla utom lättsinnige Lämminkäinen kan förutse blir det naturligtvis ett uppdrag till: att skjuta Tuoniälvens svan med ett enda pilskott (Tuoni är det finska Hades; här har således de stymfaliska fåglarna legerats med Kerberos). Han begär sig återigen åstad, och kommer lyckligen till Tuoniälven. Och nu, när man tror att vår hjälte möjligen skall råka på en del svårighter som han lätt övervinner, vad händer nu? Jo, nu kommer »Pohjas gamle blind gubbe« (Pohja är ondskans nordliga rike, där Lougi härskar), och halar fram en orm, och stöter den genom hjärta och lever på Lämminkäinen, känd som vackre Kaukomieli, vars inre anatomi tycks något märklig, då ormen dessutom går in på vänstra sidan och ut genom högra skuldran. Lämminkäinen är nu inte en vekling som låter en orm genom hjärtat hindra honom från att säga något vackert innan han dör, och således beklagar han sig att hans mor inte lärt honom några maktord mot ormgift eller huggsår. Pohjagubben kastar honom så i älven och hugger isär honom med sitt svärd (som man kan tycka vore ett mer lätthanterligt vapen än en orm. Blindheten verkar dock hindra honom föga): fem bitar med ett hugg. Där slutar utdraget i antologin, men för den orolige kan meddelas att lättsinnige Lämminkäinens moder så småningom söker upp honom och sjunger ihop honom.
