Att recensera en bok av Agatha Christie är inte helt lätt. Har man läst ett par stycken känner man snart igen upplägget:
- Introduktion: Vem eller var är hjälten? (~20 sidor)
- Ett mord begås, och hjälten tar sig an fallet (~10 sidor)
- En massa oskyldiga personer intervjuas och misstänks. Även mördaren intervjuas, men misstänks inte (~100 sidor)
- Hjälten, eller dennes medhjälpare, pekar ut fel person, ibland flera gånger (~30 sidor)
- Sanningen uppdagas (~10 sidor)
Någonstans i detta klagar dessutom någon på hur himla dyrt det blivit med tjänstefolk.
När böckerna nu är så likartade, vad återstår då för en stackars recensent? Att gå in på detaljer är svårt att göra, eftersom det väsentliga egentligen bara är mordgåtan (även om det oftast även finns en kärlekshistoria med lyckligt slut inslängd). Detta gäller i hög grad för Murder is easy, vilken jag köpte tillsammans med ett tjog andra Christieböcker för ett par år sedan och som var den enda kvar i högen när orken tröt, varför jag först nu läst den. Den är på inget sätt en dålig Christiebok, för även om man vet att ovanstående gäller så är det ändå inte helt lätt att gissa vem mördaren är, men samtidigt är det inte en av de där riktigt bra, som Mordet på Orientexpressen eller Tio små negerpojkar, för det är trots allt fullt möjligt att gissa mördaren innan avslöjandets stund är inne.
Sålede inte en bok att avråda från, men heller knappast en som man skall rekommendera andra än Christiefantaster.
