En av de otvetydigt positiva konsekvenserna av göticismen (förutom herrar Geijer och Tegnérs övningar i poesi) är att det intresse för allt som var gammalt och fornt den medförde gjorde att Sverige fick världens första fornminneslag och att riksantikvarieämbetet instiftades. Detta riksantikvariämbete beträddes först av Johannes Bureus, som gjorde sotra insatser inom runforskningen. Än idag lever ämbetet kvar, och har nyligen offentliggjort Fornsök, som gör att man kan söka på fornlämningar på internet. Något besviken noterar jag att den närmaste lämningen till mitt hem är en gammal milsten. Denna finns å andra sidan beskriven i rörande detalj, som vore det en verklig raritet:
Milstolpe av kalksten på stenpostament. Kalkstensplattan är 1,25 mh, 0,44 m br (NÖ-SV) och 0,10 m tj. Stenen är avslagen 0,4 m fråntoppen och hopsatt med två järnkrampor. På SÖ sidan är under enkrona och två spegelvända C (Karl XII:s namnchiffer) texten: ”1/4MIIL” Ang utförandet se skiss i nr 2! Postament av kallmuradsten, 1,5×1,5 m (NÖ-SV) och 0,2-0,3 m h. Stenarna äro 0,2-0.7 mst med plocksten i mitten. Postamentet är troligen till stor delraserat och odlingssten pålagd. Obs! Ännu en milsten i Önum sn1400 m NV om denna är beskriven under nr 7 i Skarstad sn. Stenenlutar något åt SV.
Nåväl, om det är mindre tätt just där jag kommer ifrån så är det inte alltför långt ifrån en betydligt mer fyndtät plats: Levene. Idag är det en liten sömnig småort, men under tidig medeltid var det en ort av rang, och iinte mindre än två kungar hade stamort här. Inte alltför långt bort finns även Sparlösa, med sin berömda runsten (som jag, hemmablind, aldrig varit och besett. Man tycker att man borde blivit ditsläpad med skolan någon gång, men icke).
Fast nu var det ju inte om Varaslättens historiska betydelse jag skulle skriva (det finns i sp fall en hel del att ta upp), utan om hur en del människor missbrukat riksantikvariatets vänlighet. DN rapporterar nämligen att den utnyttjas av personer med rymligt samvete för att ta reda på var på Gotland det finns gott om fornlämningar, och varefter de reser dit med metalldetektor för att gräva mynt. Suck. Jag kommer närmast att tänka på en ungdomsbok som nu ligger hemma och skräpar, som hade ungefär det temat – förutom det där med internet då. Men visst, man förstår att folk vill göra en hacka, och att det kan tyckas relativt lätt att ta en detektor och gå runt på Gotland. Ändå undrar man – kan det verkligen läna sig? Får man verkligen så mycket för de enstaka mynt som torde vara det vanligaste fyndet? En snabb titt på Tradera visar i vilket fall att enstaka romerska mynt går för max ett par hundralappar, och att de flesta ligger på ett par tior. Om det verkligen skall löna sig att gå och leta borde det nästan vara så tätt att man kan strunta i detektorn och barta gräva där man står. Märkligt.
