Det finns något i mig som gör att det tar emot att läsa om Karl XII. De där inledande åren, då först Danmark snabbt tvangs till fred och ryssen kastades ur Narva, varefter han kuskade runt i Polen och slog ned lite vad han fick tag i, är inget större problem. Värre är det med 1708 och framåt, då han gick in i Ryssland och blev den förste att lära sig vad som händer om man försöker att gå mot Moskva (även om han tycks ha varit den mest klarsynte av de som försökt. Napoleon påstod att han inte skulle göra efter Karls misstag och uppfann istället en hop egna, än värre i sin världsfrånvända dumhet. Efter Holowczyn var hans agerande mest grundat i att göra det minst dåliga. Hitlers tokerier behöver inte ens omnämnas). Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har en sjunkande känsla av att det är en form av besviken storsvenskhet; en frustrerade känsla av det onödiga i katastrofen – och märk väl att det är den katastrof som rikets höga herrar upplevde; förlusten av de nyvunna provinserna. Vad som finns att göra för att bota detta vet jag inte, att läsa om det tycks inte hjälpa.
Nu har jag för tredje gången i år försökt mig på ett verk om honom. Eller rättare sagt, den katastrof som i mångt och mycket kom att forma eftervärldens bild av honom, som gjorde det möjligt att låta honom bli en tragisk hjälte som efter att länge ha varit hennes gunstling till slut överges av fru Fortuna. Verket i fråga, Peter Englunds Poltava, är dennes första, och det märks. Man ser klart fröna till den historieskrivning han gett prov på i Ofredsår och Den oövervinnerlige, där han sömlöst lämnar en skildrinig av ett skede för att fördjupa sig i någon detalj, liksom hans språkliga förmåga. Samtidigt ser man skillnaderna. Poltava är ett oerhört fokuserat verk, och det är inte många ord som inte läggs på antingen själva slaget, de människor som var inblandade i det (massor av personer får ett snabbt porträtt tecknat; hur de såg ut, vad de gjort i kriget tidigare, hur de dog), eller olika detaljer vad gäller vapenslagen. Skillnaden mot de två tidigare nämnda verken, som istället präglades av en vilja att skildra en hel tid, är således slående.
En nackdel med denna fokusering är dock att även all diskussion fått stryka på foten. Nästan allt uttrycks i ordalag som lämnar mycket lite utrymme för tvivel. Det regementet marscherade så, den personen sade det, den skvadronen försvann i rök och kaskader av kött och blod (det är påtagligt hur mycket kroppsvävnad och dito vätska som stänker omkring). I efterordet sägs att detta var ett medvetet val. Förvisso bör inte populärhistoria tyngas ned av för mycket resonerande, men ibland borde det framgå att något är en sannolik hypotes, inte accepterad sanning. Historieskrivning bygger på omdöme, och detta bör framgå. Detta speciellt som verket är så begränsat i omfång. Vill man läsa något generellt om stora nordiska kriget är det här inte en lämplig bok, för som sagt ligger fokus starkt på själva slaget. Detta gör tyvärr även att dess politiska konsekvenser behandlas tämligen kortfattat: Sveriges dagar som stormakt ändas, Rysslands tar sin början. Således är detta verk främst intressant för den som är intresserad av krigshistoria, eller har ett stort intresse av perioden i fråga. Sådana läsare kommer dock troligen finna mycket lite att klaga på.
