Det tycks vara något hos historiker som gör att de, så fort de får chansen, känner en oemotståndlig lust att avfärda begreppet »naturliga gränser« – gärna med en liten ironisk snärt. Obegripligt varför. Förvisso har de rätt i att i längst förflutna tider så var de vatten som nu tycks vara avskiljande förbindande, och att det är fullt logiskt att sydvästra Finland kom att ingå i den svenska kultursfären, liksom att det inte var något konstigt att Danmark kunde bygga upp ett korsfararvälde i Baltikum. På ett kulturellt och ekonomiskt plan så var de naturliga gränserna länge högst onaturliga.
Så långt allt väl. Problemet är bara att när staterna blev starkare, samtidigt som nationalismen knappt bestod i mer än att man släpade fram gamla böcker för att visa vilket land som var äldst och därmed bäst, så var det inte humanister och köpmän som ritade upp gränserna. Det var diplomater och krigare, och även om de kunde visa prov på både höga kulturella intressen och vara nog så näriga – ofta samtidigt – så var och förblev de militära realiteterna något annat. En havskust går att försvara. En skog, som var ett hinder för resande var änddock inte oöverstigligt. Därför har svenskar bränt och härjat i Skåne, liksom danskar har härjat i Västergötland och Småland. Under det skånska kriget innebar den svenska flottans sorgliga tillstånd att besittningarna på andra sidan Östersjön – som enligt de naturliga gränsernas belackare borde legat lika nära till hands som Skåne – lämnades nästan helt utan försvar, och endast kunde förbli svenska då Frankrike satte en ära i att (nästan) inget av dem skulle överlämnas. I Skåne och Halland kunde dock man, förvisso med underhållslinjerna ansträngda av snapphanar, föra krig utan att bry sig närmare om hur styrkeförhållandena till havs förhöll sig. I slutändan visade sig också de förment onaturliga gränserna vara de som kunde bestå, och de områden som befann sig närmare centrum av riket gick förlorade.
