För nöjes skull

Det babyloniska skapelseeposet Enuma Elish hör till de absolut äldsta bevarade litterära texterna. Det är berättelsen om hur den unge guden Marduk besegrar den åldriga kaosgudinnan Tiamat, en av de två gudomar som skapade världen, och hur han sedan från hennes kropp skapade jorden och himlen, samt hur han sedan hyllas som den högste av alla gudar. Översättning och kommentarer står Ola Wikander mycket förtjänstfullt för; i synnerhet den inledande bakgrunden klargjorde tydligt vad verkets bakgrund och syfte var – man förstår till exempel att undertiteln »Det babyloniska skapelseeposet« bör få en annan läsart än den närmast till hands, för det som skildras är långt ifrån hur alla babylonier alltid föreställde sig skapelsen, utan en bearbetning avsedd att framhäva Babylonien och dess beskyddare Marduk.

Själva historien går väl inte direkt utanpå andra liknande skapelsemyter: två urgudar möts i det urkaos som bara består av dem själva, avlar yngre gudar som med tiden uppreser sig mot sina anfäder och dödar dem varpå de skapar jorden och människorna. Detta sker faktiskt två gånger: först är det urfadern Apsu som stryker med när han klagat på att ungdomarna väsnats för mycket medan hans maka Tiamat visat sig mer överseende, men när sedan Marduk föds och får fyra vindar att roa sig med blir det för mycket även för Tiamat, som rustar sig för att slåss mot övriga gudar och skapar en samling hiskeliga demoner att ingå i sin armé: en lindorm och en drakorm, en lejondemon, en skorpionman och en tjurman samt vilda väderdemoner, liksom några vad det verkar mindre förfärliga varelser: en hårig man, en fiskman och en vild hund. Efter att Marduks far och farfar i tur och ordning misslyckats med att besegra Tiamat så utser de andra gudarna Marduk till sin härskare, och han besegrar snabbt henne, och liksom senare Oden med bröder så bygger han jorden från hennes kropp: ögonen får via en ordlek bli källor för Eufrat och Tigris, och hennes juver blir till berg. Sedan ordnar de lata gudarna fram människor för att själva slippa arbeta, och allt slutar med en rätt långtråkig uppräkning av Marduks femtio namn, som dock de språkintresserande babylonierna tycks ha funnit mycket spännande att fundera fram etymologier för.

Översättningen är i allmänhet bra, även om man kan tycka att ett epitet som »gudarnas kanalinspektör« förlorat lite av sin ståtlighet de senaste 3000 åren och kanske hade förtjänat en något mindre direkt översättning. Den akkadiska versen verkar inte ha varit speciellt sträng i formen, och mycket av det poetiska ligger i assonanser och liknande, vilket gör att mycket av de ursprungliga poängerna endast kan återges ofullkomligt. De inledande kommentarernas jämförelse med tidiga judiska myter är också intressant, även om jag undrar om parallellerna så entydigt pekar på påverkan mellan Enuma Elish och Herodios tidga syntes av den grekiska religionen? Så unikt är väl inte världens uppträdande ur ett urkaos och konflikter mellan äldre och yngre gudar (som sagt tycks det mig finnas en möjligen ännu starkare parallell i de nordiska myterna), men det är egentligen en petitess, en anmärkning på en enskild uppgift i en mycket utförlig introduktion.

Den som tycker att skapelsemyter och historier om gudar med underliga namn borgar för bra läsning lär i vilket fall i Enuma Elish få sitt lystmäte, och det är bara att tacka Wahlström och Widstrand för att de i sin klassikerserie valt att satsa även på lite mindre självklara nummer.

Read Full Post »