Feeds:
Posts
Comments

Archive for maj, 2010

Nya FoF

Har nu läst omskrudade Forskning och framsteg: ny layout, nystädat innehåll (vissa tidigare fasta sektioner har försvunnit). Trevligt, luftigt, fortfarande välgörande intelligent och brett (till skillnad från vissa andra tidningars nyhetsrapportering. Ett par tips till DN: 1. Större hjärna innebär inte automatiskt högre intelligens (det kan lika gärna innebära förbättrade sinnen). 2. Vi tror oss nu inte bara veta att våra förfäder hade sex med neandertalare, utan att vissa av våra förfäder faktiskt var neandertalare (vilket är hela anledningen till att vi känner till det där med sexet)).

Fast en sak reagerade jag på: den märkliga artikeln om Södertörns tillträdande rektor Moira von Wright, vars postmodernistiska galenskaper gåtts igenom i en slags intervju med en uppenbart fientlig journalist. Visst är artikeln stundom mycket underhållande i all sin fientlighet (»›Här var jag otydlig‹, säger Moira von Wright, som är professor i pedagogik.« Aj.) Visst kan väl också journalister få ha åsikter, men skall de verkligen själva ställa sig som motståndare till sina intervjuobjekt så här? Den intressanta intervjun med den lundensiske professorn i parapsykologi Etzel Cardeña är ju betydligt mindre bitsk, även om det med all önskvärd tydlighet framgår hur lite resultat som hittills  framkommit.

Förutom detta finns det intressanta saker att läsa om blödarsjuka, storskaliga sätt att mixtra med klimatet för att sänka temperaturen, världens sinande fosfortillgångar, en bild på Dick Harrison i tolvhundratalskostym, artnamn som hyllar levande människor, och sjävlmordsstatistik.  Forskning och framsteg är helt klart värt prenumerationskostnade.

Read Full Post »

För den som händelsevis missade filmen så skildrar Alan Moores och David Lloyds serieroman V for Vendetta ett vid skrivandet framtida (vad är rimligt tempus för en framtid som aldrig blev av?) England, som visserligen inte drogs in självt i tredje världskriget men som ändå drabbades av kärnvapnen i form av ekologisk katastrof, vilket i sin tur ledde till socialt sammanbrott ur vilket till slut en nazistisk polisstat har rest sig (den kallas förvisso fascistisk, men med dess intresse för folks hudfärg och sexuella läggning och allmänna kulturfientlighet påminner den betydligt mer om Hitlers Tyskland än Mussolinis Italien).

Plötsligt dyker dock en maskerad hämnare upp; iförd Guy Fawkes-mask och slängkappa slår V till mot maktens symboler och oroar makteliten, och den gamla ordningen börjar till slut upplösas. Allt skildras främst genom det klassiska greppet att låta en bifigur, här den unga Evey (bokstaven »V« återkommer gång efter annan), som räddas av V från polisen och med tiden får mer och mer av hans mål förklarat för sig: att ge folket chansen att ersätta den totalitära ordningen med en anarkisk, där var och en måste ta ansvar för sig själv.

Stilen känns vid det här laget något daterad, med dess mörka skuggor, platta, bleka färger och avsaknad av linjer för att markera konturer, men den är effektivt använd för att skildra det sjaskiga, ovänliga klimatet – även om det finns de som fortfarande visar upp åtminstone ett modikum av mänsklighet, så är i det stora flertalet korrumperade, och även de som kanske egentligen skulle velat något bättre håller för det mesta tyst.

V for Vendetta är en nästan perfekt skriven dystopi, där inte ens »hjälten« är en perfekt figur (även om han aldrig tycks tvivla eller missta sig), där det enda som egentligen skulle kunnat förbättra den vore en något mindre entydig ondska: även om det öppnare slutet är en klar förbättring över filmen så hade kanske den relativa säkerheten i den ordning som dess stat trots allt medförde kunnat accentueras mer för att understryka lockelsen hos sådana ideologier – bakgrundshistoriens brist på logik gör inte så mycket då den den mest är en ursäkt för att få ställa upp totalitarism mot anarki. Att läsa den som politisk fabel lär dock bli otillfredsställande: det är som berättelse om mörkret i människan den fungerar bäst – och då är det riktigt, riktigt bra.

Read Full Post »

David Copperfield inleds med orden »Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan får dessa sidor utvisa.« Något analogt kan sägas om Anna Karenina i Lev Tolstojs bok; hade det inte varit för att hennes namn stått på omslaget hade det varit lätt att anse att boken snarare handlar om Konstantin Levin. Det är faktiskt inte svårt att se den som två böcker som slagits samman (vilket även sidantalet är ett tecken på): huvudpersonerna i de två huvudsakliga berättelserna delar endast ett fåtal scener, och är för det mesta ointresserade av varandra.

Samtidigt tyder ett sådant perspektiv på en läsart som i längden gör boken mindre intressant än vad den behöver vara: dess storhet ligger inte i de två berättelserna, utan snarare i person porträtten och omständigheterna: Levins kärlek är sanktionerad av samhället, och hans problem är snarare hur han skall finna mening i livet, medan Anna för att kunna leva ut sin måste ge upp all respektabilitet och till slut allt som tidigare betytt något för henne. Skildringen sav detta är väl habilt gjord, även om jag aldrig riktigt engagerade mig i huvudpersonerna, även om de är fint tecknade, utan fördömanden och pekpinnar. Styrkan här ligger snarare i hur de utvecklas: hur Anna går från älskande lycklig till kvävande klängande, och Levin från grubbelsjuk dysterhet till fromt lycklig. Anna Kareninas främsta styrka ligger dock kanske i de enskilda scenerna eller resonemangen: när Annas älskare Vronskij rider i hästkapplöpningen, när Levin besöker adelsmötet eller när hans son föds. Kan man inte ta tillvara på sådana stycken så kommer nog tyvärr mycket att te sig meningslöst; tomma skildringar av scener ur en förfluten tid som inte har någon inverkan på handlingen.

Förutom längden kan möjligen andra av den ryska romanens konventioner verka en smula avskräckande: dels tycks den ryska aristokratin ha varit ett kosmopolitiskt och språkkunnigt släkte med vana att utan förvarning växla till franska och ibland tyska eller engelska (se till att det finns noter), dels tycks de alla kunna kallas ungefär ett halvdussin varianter på sitt namn – i den lista över personer som finns bifogad upptas för Levins älskade Jekaterina inte mindre än fyra namnvarianter som alla används någon gång i boken, även om Tolstoj för det mesta håller sig till ett och samma för- eller smeknamn och bara dess följeslagare växla mellan att vara patronomikonet och släktnamnet, och det alltid tycks finnas logik i namnvalet.

I slutändan är dock Anna Karenina en roman som är lite mastigare än man egentligen vill ge den rätt att vara: även om vissa stycken är fantastiskt njutbara så känns den lite väl lång och lite väl mycket upphängd på just dessa stycken. Helt klart läsbart, men inte någon större favorit.

Read Full Post »

Daniel Kehlmanns Världens mått borde egentligen tilltala mig: med Gauss och Alexander von Humboldt som huvudpersoner så skall det inte vara svårt att skriva något intressant. Fast det var det tydligen, för jag känner i efterhand ingenting inför denna bok: jag förstår inte varför jag skall bry mig om dessa gaggiga gubbar, eller om det finns någon riktig poäng med boken förutom att ta lättköpta poäng på att låta verkliga personer i en roman uppröra sig över att de kan komma att bli romanfigurer. Visst, vissa kanske det finner det lustigt med halvt världsfrånvända forskare (ingendera förstår sig på personerna runt omkring dem, även om det är av olika anledningar: Gauss är vresigt överlägsen och Humboldt mest naiv), men för mig räcker det inte att hänga upp en bok på.

Titeln syftar på att de båda vid olika tillfällen ägnar sig åt lantmäteri, ett yrke som idag har högst begränsad tjuskraft men som i deras dagar fortfarande var ett aktat yrke. Tyvärr blir det inte mycket mer av det än lite jonglerande med mätinstrument, och den som förväntat sig någon form av ytterligare behandling blir snart besviken.

Slutligen skall väl kanske något romanens eventuella koppling till verkligheten sägas (skriver man historisk roman förväntas man ju inte göra alltför mycket våld på denna, även om vissa smärre skråmor kan tillåtas): jag vet ingenting om Humboldt, endast obetydligt om Gauss, men jag misstänker att den som läst biografier över de båda herrarna möjligen kan finna större nöje i Kehlmanns lek med dem. Själv tyckte jag hela upplevelsen mest var poänglös: inte direkt tråkig, men den gav i det närmaste ingenting. Hur den kan ha blivit en försäljningssuccé förstår jag inte alls.

Read Full Post »

Frans G. Bengtsson har inte fått en, utan två olika, essäsamlingar utgivna postumt: förutom den snart efter hans död av Ingvar Andersson kompilerade Folk som sjöng även det urval som trettio år senare gjordes av Rolf Arvidsson och Frans G. Bengtsson-sällskapet bland återstoden, publicerade under titeln Äreräddning för Campeadoren.

Postuma utgåvor är ofta tämligen suspekta varor: visst finns det uppenbara undantag som Kafka och Vergilius, men i de flesta fall så är outgivna verk outgivna eftersom författaren med rätta valt att hellre lägga kraft på saker med tydligare potential. Visst finner man även bland Bengtssons sådana kvarlåtenskaper ett par saker som förtjänat tryckas och bindas: skildringen av hur Röde Orm kom till, någon recension av mer biografiskt intresse, ett par gamla understreckare, men mycket, i synnerhet i denna andra samling, ger ett påtagligt sekunda eller oavslutat intryck.

Fast då skall man å andra sidan komma ihåg att även ett andra klassens verk av den Bengtssonska pennan står långt över det mesta som normalt publiceras; hans språkliga förmåga är sådan att även verk som tvingats in i dagstidningssidans prokrustesbädd sprakar av formuleringskraft och kunskap. Ty visst hittar man även i denna andra genomkrafsning av dödsboet ett par saker som fortfarande äger lyster: kortbiografin över general Sherman visar återigen på författarens intresse för och lärdom kring det amerikanska inbördeskriget; recensionerna av de tre första banden av en Boswell-översättning är visserligen fyllda av motvilja mot översättarens oförmåga, men man förstår att denna kommer av Bengtssons stora fascination inför den store doktor Johnson; även om skildringen av kardinal Mazarins systerdöttrar och dessas avkommor avslutas abrupt så är det ändå god läsning.

Till slut blir dock defekterna något för många: även om den stilistiska förmågan alltid förhindrar ledan från att tränga sig på så kan man konstatera att även om volymen kanske i viss mån gjort en vänligare stämd mot Campeadoren (kanske bättre känd under sitt andra smeknamn: »el Cid«), så gör det tyvärr inte mycket för att bättra på det Bengtssonska ryktet. Personer som inte redan fångats av hans prosakonst gör bättre i att låta någon av de under hans livstid utkomna samlingarna, helst De långhåriga merovingerna, göra detta arbete, och lämna denna bok till de stora entusiasterna.

Read Full Post »

Carl von Linnes Skånska resa blev hans sista på ständernas uppdrag, och är den mest utförligt skildrade: den lapidariska stilen med korta anteckningar om växter, djur, mineralier och sevärdheter har ersatts av mer utförliga skildringar av desamma, inklusive handledningar i hur man bygger hus, har död på vägglöss eller brygger vinbärsvin – de tvära kasten från ett ämne till ett annat består.

Den mer utförliga stilen gör att det finns fler saker att framhäva: hans insikt i att sandsten har bildats genom att sand pressats samman under ofattbart långa tidsperioder och att de »petrifikationer« man hittar stammar från djur som en gång levt i vatten, och hans totala acceptans av den naturliga följden att stora delar av Sverige en gång måste ha varit havsbotten är ett klart tecken på en skarp naturvetenskapare, liksom hans vilja att experimentera för att ta reda på just vilken växt det är som orsakar boskapssjuka. Nästan komiskt blir det när uttrycker sin skepsis mot slagrutor, som vid hans tid tydligen snarare detekterade metall än vatten, och hans fortsatta motvilja mot den trots att ett experiment som tydligen utföll i i alla fall någon mån i dess favör gör att man påminns om att skepticism mot sådana påfund ingalunda är något nytt fenomen.

Annars är några av hans favoritämnen flygsand – han återkommer gång på gång hur sådan skall stoppas –, tygfärgning – med hans samlade resor borde man kunna åstadkomma nästan vilken kulör man önskar – och därvid häftande merkantilism: varför skall man importera dyra växter söderifrån när man kan odla dem runt, säg, Ystad? I och för sig inser han – åtminstone ibland – denna teoris begränsningar, och förklarar varför man ifrån Skåne kan exportera säd samtidigt som man importerar till Stockholm, samt att det kanske inte är så jäkla lätt att hålla tobak eller valnöt i svenskt klimat. Liknande rättvisa visar han svedjebruket: trots att han är i grunden emot vad han ser som landförstörelse, så kan han ändå inse att det i vissa lägen är den enda möjliga bruksmetoden.

Tyvärr är det idéhistoriska materialet inte riktigt nog för att riktigt bära upp boken: den upprepar sig lite för mycket, blir ibland lite för långrandig vid beskrivning av husbyggen eller tygfärgning (däremot hade han gärna fått skriva mer om hur han tar reda på orsakerna till olika fäsjukdomar), även om det botaniska materialet i alla fall för det mesta är läsligt och inte bara består av beskrivningar på latin. Och trots att den skånska resan innehåller sina longörer, så är den nog tillsammans med den västgötska den av Linnés resor den mest lättillgängliga och intressanta.

Read Full Post »

« Newer Posts