Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2011

Tredje boken, och nu börjar mörkret verkligen krypa in i Harry Potters liv. Inte nog med att skolan fylls av läskiga dementorer i Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, men nu börjar upptrappningen inför Voldemorts återvändande på allvar, och även om slutet är mestadels lyckligt finns det ändå ordentligt med bitterhet.

Samtidigt är det tydligt att Rowling lägger in mer och mer budskap i böckerna: förra gången var det rasism, nu är det den blinda rättvisan, i form av de obevekliga dementorerna, kampen för hippogriffen Buckbeaks liv och naturligtivs, titelns förrymde fånge. Samtidigt förstärks intrycket av att trollkarlsvärlden är lite märklig: man har tillgång till magi som kan göra det mesta, men använder den inte för att utröna sanningen, och anser det otänkbart att någon kan vara på två ställen samtidigt.

På lite avstånd är en del saker också rätt störande: detta eviga quidditch-spelande  och rivaliteten med Malfoy är rätt barnslig (vilket till viss del är tillåtet trettonåringar, men ändå skulle kunna beskrivas med lite mer dämpade termer).  Å andra sidan är det inte svårt att vid en omläsning sympatisera med andra personer, som stackars professor Lupin, eller notera med hur självklart enkelt Rowling planterar ledtrådar och döljer dem som gällde det något helt annat. Som detektivromaner torde böckerna vara helt oslagbara, eftersom man inte bara måste leta efter brottslingar, vilka dessutom kan ha funnits där sedan serien började, utan även efter brottet. Men för att gnälla lite mer: trollkarlar kan tydligen inte lägga scheman: det är en sak att Hermione har problem för att hon vill läsa allt, men ingen tycks finna det märkligt att man kan ha obligatoriska och valfria kurser (och examensskrivningar) samtidigt. Samtidigt är det märkligt att bara de lärare som undervisar Harry någonsin tycks göra någonting även utanför klassrummet.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban är den sista av de tre kortare inledningsböckerna, och kanske den bästa av de allihop: fortfarande massor av förundran inför trollkarlsvärlden, lite mer utfyllnad om vardagen, och så en aningen mörkare grundton än de båda tidigare (här dör ingen på scen, men döden är ändå närvarande). Perfekt.

Read Full Post »

William Beckfords Vathek är ett märkligt stycke litteratur, om kalif Vatheks väg ner i helvetet, ivrigt påhejad av mor och hustru: en blandning av gotik, orientalism och faustpakt.

Det hela börjar när den lyxlivslevande, på esoteriskt kunnande hungrige men inte alltför ohederlige kalifen en dag får besök av en oerhört ful man som säljer honom några skatter men sedan vägrar berätta var han själv kommer ifrån, vilket fyller Vatheks själ med osläckbar kunskapstörst som snart leder honom in på otrons väg: han offrar femtio av sina rådgivares gossebarn för att vinna insikt i helvetet, och tillsammans med hans förskräckliga moder Carathis ställer han till med hekatomber och bränner mumier och ormgift för helvetets demoners skull , varpå han får svar på hur hans skall vinna dess skatter: han skall dra mot Istakar. På vägen träffar han och förälskar sig i den vackra emirdottern Nouronihar, som följer honom på färden mot fördömelsen.

Som många böcker med omoraliska huvudpersoner är detta en bok med tydlig slutmoral – de tre personer som med förståndet i behåll ger sig i lag med mörkrets krafter går alla evig plåga till mötes, och döms att vandra i helvetet med bokstavligt brinnande hjärta, samtidigt som de som de försökt döda på sin väg mirakulöst och barnsligt räddas. Innan dess skildras dock bländande överflöd och dekadenta njutningar, märkliga offerritualer och lättja – det enda som tycks kunna hejda Vatheks färd mot den eviga pinan är hans dåliga uthållighet vid motgångar; han tycks inte så mycket ond som barnsligt oförmögen att tåla motgångar. Carathis är den som ständigt manar på, och det är svårt att inte annat än vämjas inför detta nidporträtt, samtidigt som man undrar inför vissa av hennes påhitt: hon har tydligen en vaktstyrka bestående av dövstumma negresser, med en elitavdelning som dessutom är enögda. Noronihar är å sin sida mest ärelysten, och tillsammans driver de två kvinnorna på Vathek till fördömelsen drabbat dem alla, och allt slutar således i helvetet, inte lika utförligt skildrat som i Dantes Inferno, men ändå nog så otäckt.

Även om Vathek kanske främst är betydelsefull för sina efterföljare – den inspirerade bland annat lord Byron – så är den trots viss barnslighet och episodisk struktur ändå läsvärd idag.

Read Full Post »

Livet som grekisk gud är inte vad det en gång var; krafterna är på upphällningen, de dödliga har ingen respekt längre, och man är tvungen att bo med sina odrägliga medgudar i ett litet smutsigt skyffe i London, och arbeta(!) som hundrastare (Artemis), svartklubbsägare (Dionysos), telefonsexförsäljare (Afrodite) eller TV-medium (Apollon). Eros har till och med gått och blivit kristen, väl medveten om att hela grejen med Jesus bara är nys. Lägg därtill att de andra ständigt håller vakt så man inte förslösar vad man har kvar av gudomlig kraft, och att man, liksom de, är en småaktig, hämndlysten jävel, och livet är definitivt inte vad det en gång var.

Sådant är upplägget i Marie Phillips’ Gods behaving badly, vilken alltså kan beskrivas som American Gods, fast i London och utan med betydligt större förståelse för att upplägget inte räcker till mer än tillfällig underhållning: komedi, ja, en smula spänning, visst, lite romantik, jodå, men inte något alltför litterärt.

Naturligtvis kommer gudarnas allt tråkigare tillvaro (inte ens Afrodite verkar ha eller bjuda på något speciellt kul; Ares och Hermes verkar vara de enda som har det någorlunda drägligt, då de är för upptagna för att hinna oroa sig) att vändas upp och ner, detta när ett par vanliga dödliga, ganska timida och tråkiga sådana till och med, helt plötsligt dras in i deras ränker och på något sätt tvingar dem att agera på nya sätt. En tripp till dödsriket, en inte helt oväntad vändning och ett mirakel senare, och saker ser annorlunda ut.

Huvudpoängen ligger dock  i karakteristiken: Apollon är en självupptagen liten skit, Athena förstår vad som är på gång men kan inte framföra det annat än på ogenomtränglig akademiska, Artemis käbblar med Afrodite och saknar sina hundar, Ares är egentligen inte en så otrevlig typ men gör ändå direkt att folk börjar bråka, och Afrodite är mest intresserad av skabrositeter. Zeus är gammal och ålderdomssvag och vaktas av Hera, så de syns inte så mycket till. Inget av detta är egentligen oväntat, men när grälen blir så här småaktiga blir de faktiskt nästan intressantare än motsvarande episoder när de resultatet blir tusentals skepp med kölarna riktade mot Mindre Asien.

Gods behaving badly tar dock sig inte på alltför stort allvar, och som förnöjelse för stunden fungerar det utmärkt.

Read Full Post »

Det är obestridligt att det enskilda verk som påverkat svenska språket allra mest är Bibeln; ur denna har folk tagit vändningar och talesätt genom århundradena, och i inte så få av fallen har den bibliska associationen helt försvunnit (ett ogenomskinligt uttryck som »kreti och pleti« kommer till exempel från namnet på två folkslag). Alltså fanns det gott om exempel för Carl Henrik Martling att ösa ur vid skrivandet av Döden i grytan (ytterligare ett exempel på bibelspråkets kraft är att detta citat ur andra konungaboken på senare tid även använts för en bok om tillsatser i maten).

Nu är dock böcker om ords historia knappast en nyhet, inte ens sådana som främst arbetar med uttryck. Döden i grytan siktar därför också mot att ge en komplett hänvisning till de passager som uttrycken utvecklats ur, och även hur de ter sig i senare översättningar (jämförelser som sällan är till dessas fördel); kanske inget som gör en knäsvag, men i alla fall tillräckligt för att boken skall kännas motiverad.

På minuskontot kan istället uppställas en viss benägenhet att ta upp ord som det verkar aningen misstänkt om de verkligen hämtats ur Bibeln; möjligen har de räddats av den, men knappast skapats för den. Det hade dessutom varit trevligt med ett litet förord av författaren som kunde förklara varför bibeln varit så framgångsrik och ge en mer sammanfattad bild. Detta är dock inga allvarligare brister, och Döden i grytan kommer troligen uppskattas av språkintresserade, speciellt om de dessutom har närmare intresse för Bibeln.

Read Full Post »

Med Harry Potter and the Chamber of Secrets börjar J.K. Rowling på allvar etablera de mönster som hon sedan skall bryta mot i de sista delarna av series: somrarna med Dursleys, trubbel mot slutet av dem, mysteriet som skall lösas med en uppenbar misstänkt som naturligtvis är någotsånär oskyldig, Harrys förmåga att bli utstött från övriga elever. Samtidigt finns där fröna till saker som skall bli viktiga eller viktigare senare, och saker som en gång verkade uppe i luften visar sig vara välplanterade från början.

Världen utvidgas också: vi får möta Weasleys, en första inblick i magiministeriet, se trollkarlsrasismen och förtrycket av husalver och annat som Rowling vill protestera mot (däremot inte som i första boken så mycket att barn spelar dataspel istället för att läsa). Ja, och så Gilderoy Lockhart, denne fantastiskt pompöst självupptaget inkompetente lärare. Och allt med internatskolemiljön, mysteriet med attackerna på elever och annat mystiskt som pågår.

Det är också faktiskt den sista boken där det fortfarande finns fog att säga slutet gott, allting gott: mycket möda läggs på att attackerna inte skall leda till några dödsfall, och när allt är slut finns det egentligen ingen anledning för Harry att klaga på något. Det skall dock snart ändras. Men än så länge kan Harry se fram emot somrar med enbart Dursleys att bekymra sig för.

Read Full Post »

Den sista bok Sture Linnér han ge ut innan han slöt sina dagar behandlade Pindaros, Solglitter över svarta djup, och det är den som orsakat de gångna dagarnas pindariska tema: jag fick den i min hand lite av misstag, och var därför mer eller mindre tvungen att också läsa Pindaros själv. Frågan är dock om inte Linnérs bakgrund och förklaring var mer givande än poesin själv: det kan ha varit mitt tålamod som varit ovanligt kort, men Pindaros hoppighet och dunkelhet imponerade inte särskilt.

Det gör däremot Linnérs lärdom, ty det är en grundlig introduktion som ges: till det lilla som är känt om Pindaros liv, till dennes samtid, till den grekiska idrotten, och till den lyriska tradition han verkade i. Man får veta att Pindaros var en aristokrat med tro på bördens kraft, from, beredd att dikta om myterna när dessa inte var vördnadsfulla nog, men vars religiositet inte direkt kan utläsas ur dikterna då dessa är att se som beställningsarbeten.

För idrotten ges en introduktion till de fyra spel vars vinnare Pindaros hyllade (främst de olympiska, för vilkas skull man visserligen inte ställde in några krig men som lyckades överleva i mer än ett årtusende), de olika grenar som tävlades i (löpning, kampsport, hästsport, femkamp, samt ibland också saker som poesi och trumpetblåseri) och den allmänt stora aktning man hade för idrottarna, som gav en konstnärlig avsättning utan motstycke.

Till slut finns också närläsningar av olika stycken, utredande, pekande på saker vi endast dunkelt anar liksom poetiska höjdpunkter. En viss tendens till upprepning finns här, och det saknas en ordentlig introduktion till hyllningsodets formella krav, vilka vi förstår fanns men måste pussla ihop själva.

I stort är väl dock Solglitter över svarta djup en bok som kanske inte kommer locka större skaror till Pindaros diktning, men måhända ökar njutningen hos dem som ändå hittar dit.

Read Full Post »

Förutom odena till vinnare vid de olympiska och pythiska spelen finns även Pindaros’ Nemeiska och istmiska oden bevarade; i Ingvar Björkessons översättning har de samlats tillsammans med ett urval av de bevarade fragment, som antingen finns citerade hos andra eller funna på egyptiska papyrus bevarade i ökensanden. De spel som hölls i Nemea (staden annars mest känt för det lejon som Herakles där skall ha besegrat) och på Isthmos (landtungan mellan kontinenten och Peloponessos) var förvisso inte lika prestigefyllda som de vid Pisa (nej, inte det Pisa. En liten grekisk håla invid vilken de olympiska spelen hölls och som annars inte tycks ha gjort mycket väsen av sig, ungefär som en del av de orter som fått arrangera vinter-OS) och Delfi, men detta syns knappast i odena.

Till dessa har översättare Ingvar Björkeson alltså bifogat ett urval bland fragmenten; nämligen sådana som är långa och välbevarade nog att låta sig tolkas någorlunda säkert.  Dessa är för de mesta inte speciellt mycket mer intressanta än odena, förutom möjligen det som riktas till  en hög flickor som en av de tidigare hyllade vinnarna ämnade skänka till Afrodites tempel för att invigas till tempelprostituerade, vilket onekligen ger en rätt sur smak i munnen, samt ett som bara bevarats i en enda rad, tydligen som citat:

Även av vännerna förråds de döda.

Sådana är nu inte de flesta andra dikter, utan där är det istället de mytologiska anspelningarna och varningarna för hybris som regerar. Fick man inte nog av sådant i den först utgivna volymen lär denna ge tillfällig otörst.

Read Full Post »

« Newer Posts