Feeds:
Posts
Comments

Archive for juni, 2011

OK, det mesta av innehållet i Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 har setts förut: såväl efter-katastrofen-scenariot med en hukande mänsklighet i en värld fylld av strålningsfara och märkliga nya livsformer som berättelsen om den unge mannen som måste ge sig ut på ett uppdrag för att frälsa sitt hem. Att placera det hela i Moskvametron är dock en god idé (även om man som utlänning får svårt att hålla koll på de ryska namnen), och att fylla denna metro med diverse redan existerande grupperingar är fantastiskt.

Varje metrostation är sitt eget lilla rike, styrt på diverse olika sätt: en del är bara fyllda av människor som vill leva i lugn och ro, andra styrs av kommunister, eller ett handelsförbund, eller nazister, eller en konfederation av forskare och militärer. Det finns Jehovas vittnen, satanister, galningar och heliga män: ingen nöjer sig med att försöka överleva, utan alla vill i någon mån att världen där nere skall styras efter någon princip de hyllade redan när världen fortfarande var ett gott ställe att leva på. Ofta leder detta till välbehövlig humor, som beskrivningarna av de olika kommunistgrupperingarna och hur den stora röda konfederationen anklagas av smågrupperingar för att ha övergett idén om revolutionen på alla linjer.

Den hjälte som har att navigera bland tunnlarna och deras mänskliga, omänskliga och halvmänskliga innevånare är den unge Artiom, född på tiden när människan fortfarande kunde njuta av solen, men som inte minns mycket av den tiden: han måste ge sig ut för att hitta ett sätt att stoppa de märkliga svarta monster som anfaller hans station och sprider skräck. På sin väg träffar han på allt möjligt och omöjligt, och måste växa och jada jada – helt enkelt den vanliga uppdragsstoryn. Som sagt, det originella ligger i metrovärlden, och även om denna är i stort sett välgenomförd, räcker den inte riktigt på egen hand till att göra en helgjuten berättelse. Metro 2033 är en bra bok, i synnerhet för de som gillar genren, men den är inte en fantastisk bok.

Read Full Post »

Efter 200 sidor undrade jag om jag verkligen gjorde rätt som läste Daphne du Mauriers Rebecca: förvisso var det inget större fel på historien om den unga, osäkra, på självförklenande dagdrömmar begivna berätterskan som träffar och gifter sig med en änkeman och måste ta upp kampen mot minnet av hans förra hustru, som dog för bara några månader sedan i en segelolycka, och vars minne fortfarande smärtar den annars inbundne maken, men det var heller inget som fick mig att fastna – vilket i och för sig kan ha berott på att jag främst läste på flygplatser och flygplan, i ett fall när jag satt bakom fem fjortisar helt utan tanke på andras eventuella sömnbehov. Nåväl, andra halvan var mycket bättre: tätt och väl konstruerat, och mycket spännande. Lägg därtill ett efterord som undergrävde mycket av vad som tidigare bara fått passera, och det blev förståeligt varför denna bok aldrig gått ur tryck.

Som antytts förblir huvudpersonen namnlös: från den första scenen när hon tänker tillbaka på herrgården Manderley (jag undrar om likheten med »Mandalay« bara är en slump?), som hon och sin make måst resa ifrån – från Manderley och från minnena –, till slutet när man får se varför de inte längre kan bo kvar. Namnlös, blek och självutplånande: i alla fall efter efterordet så undrar man om det är riktigt hälsosamt att hennes make Maxim de Winter sökte henne – är det månne mer än bara en reaktion mot minnet av den självständiga, starka, vackra Rebecca?

Rebeccas ande hemsöker boken: hon och minnet av henne är vad som huvudsakligen driver handlingen, och huvudpersonen måste ständigt finna sig i att bli jämförd, speciellt som Rebeccas gamla förtrogna fru Danvers fortfarande organiserar livet på Manderley, trots sin bitterhet över att ha fått en ny matmor. Till slut undrar man också om vem det egentligen är som dör, och vem som lever: huvudpersonen i sin grå exil, eller Rebecca som fortfarande tycks ha lojala vänner.

Nej, även om jag till en början undrade över Rebeccas storhet är jag nu fullt tillfredsställd. Någon gång skall jag nog återvända till Manderley och  prova den där läsarten som antyddes i slutordet också.

Read Full Post »

Det är inte mycket i Svenska folksagor som kan anklagas för att vara direkt originellt; likt bakterier har folksagor en tendenser att spridas och mutera, plocka upp partier ur andra och förlora dem igen, och det är förvånande ofta man kan känna igen material som berättade redan för flera årtusenden sen – en av sagorna är till exempel en direkt motsvarighet till Odysseus och Polyfemos, komplett med förblindning och ljugande om namn.

Annars är det för det mesta fråga om det gamla vanliga: unga män och kvinnor som försöker få dig en prins eller prinsessa att gifta sig med, eller en moralism om att man skall vara snäll och foglig, eller möjligen bara en skabrös historia om hur klockarn fick den snåle prästen att bli givmild: för det mesta ändå rätt oskyldigt i berättandet – unga gossars högsta dröm verkar vara att sova i samma säng som prinsessor, och även om man förstår vad som egentligen avses så låter det ändå på berättelsen som det vore just sömn som avses (unga flickor på äventyr siktar dock vanligen icke på att sova hos unga män, även om huvudpersonen i »Prins Hatt under jorden« kommer rätt nära detta).

Även om man som sagt känner igen mycket så är de mer kända sagorna något muterade från den variant man är van vid, och även en historia som den om Askungen kan bjuda på överraskningar. Sedan finns det ju de som faktiskt närmast blivit ordspråk, som »Kärringen mot strömmen« och »Goddag, yxskaft!«, eller de som på andra sätt blivit kända, som raderna »spelar min lind, sjunger min näktergal?« ur »Lilla Rosa och Långa Leda«.

Alvario Tapias fina illustrationer skall också berömmas; bra teckningar, ofta med mönster hämtade från tidigmedeltida föremål, vilket passar perfekt till berättelserna och förhöjer upplevelsen ytterligare ett par snäpp. 

Read Full Post »

Även om det inte är mycket att formellt invända mot att Shakespeare kallat ett av sina historiedramer för Henrik IV (del I) när det faktiskt utspelas under dennes regering och slutscenen är krossandet av 1403 års uppror vid Shrewsbury, så är det faktiskt inte för denne i pjäsen mestadels osynlige monark, ej heller dennes politiska motståndare – även om de på det hela taget är rätt intressanta personer de med –, som man vill läsa pjäsen: nej, Henry IV är först och främst pjäsen om den unge prins »Hal« och den magnifike Falstaff.

Vid pjäsens början är Prins Hal en vild ung man begiven på dålighetsliv, i synnerhet tillsammans med den aldrig svarslöse Falstaff – en ständig skämtare av bästa Shakespearemärke – de går på rövarjakt, hänger på tavernor, dricker öl, skämtar, och försöker i möjligaste mån undslippa allt ansvar. Falstaff, gammal, korpulent, feg, men alltid underhållande och sällan utan ett trick eller ett skämt för att ta sig ur den knipa som det förra satte honom i, är knappast lämpligt sällskap för en ung tronarvinge, men så länge stillheten råder kan nöjena fortgå.

Uppror är dock på gång: walesarna rör på sig under Owen Glendower, familjen Percy anser sig förbigångna av sin gamla allierade Henrik, och skottarna är alltid beredda att blanda sig i Englands förhållanden. Snart måste Hal lämna tavernan för att på slagfältet möta den jämnårige, men långt mer ärohöljde, Hotspur.

Som sagt, handling finns det visserligen, men nöjet ligger på ett helt annat område: Falstaff, omöjlig att vinna över med tungans vapen för andra än Hal, en pultron, en fuskare och rufflare, fullständigt korrupt, men ändå oemotståndlig på ett sätt som de dygdiga aldrig kan bli. Att han här är den som myntar att försiktighet är den bättre delen av tapperhet (i övrigt är detta inte en av de Shakespearepjäser som bjuder på ett överdåd av citat) är helt i sin ordning, liksom att han när det hela är över tycks ha landat på benen i allas ögon utom Hals. Det skall bli skoj att se vad det blir av honom i de senare pjäser han förekommer i.

Read Full Post »

Jag ställer mig något tvivlande till upplägget i Claes Thelianders Det medeltida Västergötland, med undertiteln En arkeologisk guidebok – i alla fall den där idén »guidebok«, för den verkar ha gjort att boken varken hanmnat här eller där: det är varken en översikt över Västergötlands (och Dals) medeltid med arkeologisk utgångspunkt eller en riktigt bra guidebok.

Boken är delad på tre avdelningar: städer, borgar och kyrkor, och redan här syns en viss inskränkning: det är i huvudsak fasta lämningar som behandlas. I viss mån gör det kanske inte så mycket, men man hade gott kunnat få en avdelning som tydligare meddelade vilka museer man skulle besöka för att få se andra lämningar, och inte bara ha en kort notis om eventuella museer belägna i de medeltida städerna. Dessutom är texterna om de enskilda platserna ofta skrivna för att förklara snarare varför något en gång var viktigt än vad som finns att bese: texten om Varnhem handlar mer om klostrets historia än varför man skulle vilja se det idag – kvar finns ju egentligen bara grunderna och ett enstaka valv: väldigt vackert, och det finns numer även en annan, riktigt gammal kyrka i närheten att bese, men knappast en sevärdhet av första rangen. Klosterkyrkan är välbevarad, men inget nämns om vad man skall titta på i den: kungars gravar och Birger jarl är trots allt inte kattskit. Detta gör väl å ena sidan att utrymme lämnas för ny kunskap, men man hade önskat att tydligare få veta om det är någon idé att verkligen åka till Nödinge, om man verkligen kan få se något om de märkliga gravar som hittats där.

Dispositionen är alltså Det medeltida Västergötland största fel: i övrigt är det en trevligt skriven bok, vad det verkar med stor kunskap och med ordentligt redovisande av vart den kunskapssökande kan vända sig för ytterligare information. Man skulle bara önskat att den antingen lagt sig närmare ett riktigt guideboksformat, eller distanserat sig mer från det. Denna halvmesyr fungerar faktiskt bättre som uppslagsverk än sitt föregivna syfte.

Read Full Post »

Jack Aubrey må i Desolation Island vara både lycklig och rik, men det innebär inte att allt står helt rätt till: med pengar har visserligen kommit familjero, och möjligheten att göra sig av med dem på spel och dåliga affärer, men till slut skall han ut på havet, och då verkar det bli på den gamla ruttna Leopard. Och med Diana Villiers tillbaka i Storbritannien verkar det osannolikt att Stephen Maturin vill följa med, speciellt som han dessutom verkar gå ner sig i ett opiemissbruk.

Stephen kan dock till. slut följa med, men livet till sjöss blir inte mycket bättre, ty olyckorna följer skeppet: Jack skall till Australien för att försöka hjälpa guvernör Bligh (jepp, han från Bounty) som tycks ha problem, och har tvingats ta med en grupp straffångar som skall deporteras, inklusive ett par kvinnor. När så vindarna sviker, tyfusen går och ett holländskt skepp inte tycks lämna honom ifred verkar allt sannerligen förpestat. Maturin har å sin sida inte bara tyfus, utan även den riktiga anledningen till att fångarna tagits med att bekymra sig över: en av kvinnorna är spion, vad det verkar endast halvt kompetent – men å andra sidan kan ju det vara ett tecken på stor förslagenhet. Och så var det ju det där med opieätandet…

Om tidigare böcker i stort sett varit framgångssagor, där kapten Aubrey vid slutet står på säkrare mark än han gjorde vid början, är det inte så säkert att så fortfarande gäller. Dessutom är detta tydligen första delen i en längre historia, där tidigare böcker varit tämligen fristående. Desolation Island är en bra bok i serien: inte helt perfekt, men ändå mycket läsvärd.

Read Full Post »

Egentligen är titeln till samlingen Dikter och fragment, med allt som bevarats från Sapfos hand, missvisande: fragment har vi massor av, men fullständiga dikter endast en. Annars finns det en handfull varav vi har mer än strof, en hel del där vi har en vers eller två, några där enstaka ord ur skilda strofer bevarats, och i enstaka fall bara enskilda ord: inte mycket, men tillräckligt för såväl filologisk möda som poetisk uppskattning. Allt detta har överförts till svenska av Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou, med genomgående gott resultat.

Förutom det med rätta berömda 31:a fragmentet, om den förlamande, förvirrande, förblindande förälskelsen i någon som sitter vid en man som verkar som gudarnas like gillade jag i synnerhet det 138:e. Bara två rader, men ändå:

Stå, som en vän, mitt emot mig
och sträck ut skönheten i dina ögon

Översättningen är överlag mycket fint utförd, och förtjänar berömmet av att vara i stort sett omärklig. Men en märklighet finns, som dock förutan den annars rätt sparsamma kommentarerna skulle gått mig förbi: i det 99:e fragmentet återfinns i original ordet olisbos, vilket i kommentarerna ges den vanliga betydelsen »›penisatrapp‹ av läder« (man undrar om de gamla grekerna även hade ord för penisatrapper i andra material); tydligen passar dock sådant inte sig i dikter av kvinnor, eller i alla fall inte av dikter av den annars mer mildtungade Sapfo, och således har översättarna valt att återge det med »plektronet«. Inte vet jag hur de spelar lyra hos William-Olsson och Papageorgiou, men jag tvivlar på att jag vill se och höra det.

Nåväl, utöver detta är det som sagt en trevlig översättning av en stor poets samlade kvarlåtenskaper, som fortfarande framstår som friska och läsvärda efter 2500 år.

Read Full Post »

« Newer Posts