En liten malör gjorde att jag med Striding Folly råkade få tag i de sista berättelserna som Dorothy Sayers skrev om Lord Peter Wimsey, istället för att läsa dem alla i inbördes ordning. Nåväl, för mig var det inga större avslöjanden som väntade, ty jag visste redan att han skulle gifta sig, och med vem. Här blir han även far, och går nästan direkt från barnmorskan till detekterandet, låt gå i ett fall som visar sig tämligen harmlöst.
Boken börjar dock så allvarligt som tänkas kan: med ett mord, visserligen på en otrevlig person, men ändå. Det är dock inte en vanlig detektivhistoria, då mycket av berättelsen utgörs av först en drömsekvens och sedan två partier schack (huvudpersonen är den före detta schackspelaren Mr Mellilow). Berättelsen är egentligen mer av fantastik än detektivarbete, men är inte oäven för det, även om jag undrar lite vad poängen med att blanda in lord Peter är.
Sedan är det som sagt dags för Wimsey att lämna hustru och nyfödd arvinge, detta för att hjälpa en polisman som tror han narras av spöken. Vad som egentligen skett är inte helt omöjligt att gissa för läsaren, men det är ändå en rätt roande berättelse, speciellt när Wimsey skall klä ut sig till bohem och måste hitta kläder av en sort han normalt aldrig skulle bära.
Sista berättelsen är dock roligast: här har familjen Wimsey vuxit än mer, och äldste sonen Bredon är en liten upptågsmakare som i början blivit påkommen med att palla persikor hos en byggmästare, som skulle ställa upp med dem i den sortens tävling engelsmän tycks förvandla all trädgårdskonst till. Dagen efter visar sig alla persikor ha försvunnit, och Wimsey måste undersöka. Det är inte mycket till detektivhistoria, eftersom nästan alla ledtrådar förklaras så fort de dyker upp, men det är för det mesta skoj att se paret Wimsey som föräldrar, även om man idag kanske har mer sympati med deras halvt påtvingade gäst Miss Quirk än vad Sayers visar. Hon är visserligen väldigt snabb med att misstänka Bredon, men hennes protest mot barnaga idag knappast skulle skildras som så fånig som Sayers gör. Förutom detta tycks Wimsey vara en rätt kul förälder, och det är trevligt att tänka sig hans liv som familjefar.
Överhuvudtaget är det en rätt trevlig samling, förvisso mer för den som uppskattar lord Peter som person än som detektiv, men nöjsam läsning i vilket fall.
