Om Salomé kanske inte riktigt var vad jag väntat mig av en Oscar Wilde-pjäs så infriade A Woman of no Importance förväntningarna desto bättre: högsocietet, adel som sprider cynismer omkring sig, en moralisk vidräkning med samtiden: gnistrande och skärande som diamant.
Historien är enkel och fokuserad: till ett party hos Lady Hunstanton kommer bland andra Lord Illingworth – aforismmakare, gentleman, genomrutten och på väg ut på diplomatiskt uppdrag – , Gerald Arbuthnot, som Illingworth vill ha som sin sekreterare, diverse herrar och damer med varierande egenheter (bland annat en ärkediakon vars hemlämnade hustru tycks lida av alla åldersvagheter som tänkas kan), den unga amerikanskan Hesther Worsley, och till slut även fru Arbuthnot själv, vars minnen av Illingworth inte är de bästa. Så kan dansen börja, skenbarligen efter melodramatiskt viktorianskt mönster, men egentligen underminerande detta och pläderande för en mindre manschauvinistisk moral.
Det är alltså både elegant och subversivt, moraliskt utan att vara predikande, cyniskt utan att ha förlorat allt hopp: helt enkelt mycket, mycket bra.
