Oscar Wildes A Florentine Tragedy är något av en atavism: drama skrivet på blankvers, under 1800-talet, vafalls? Om ett sidenhandlarpar i Florens som får besök av hertigens enfödde son? Nåväl, det svartsjukedrama som sedan utspelar sig är något Strindberg kunnat nicka erkännande åt; den gode handlaren Simone försöker lura ut om hans hustru Bianca verkligen varit otrogen med Guido Bardi på diverse sätt, för att när han nått säkerhet agera direkt.
Kort och enkelt uppbyggt är det; inga bihandlingar finns här som kan irritera, bara ett rum fyllt med misstänksamhet, svartsjuka, skuldkänslor och avsky. Blankversen löper på, inte i Shakespeareska vändningar förutom för att särskilt markera vissa passager, men ändå vältaligt; speciellt nyttjas Shakespeares teknik att genom upprepningar få ett visst ord att verka suspekt, närmast ironiskt.
Att säga något mer låter sig nästan inte göras utan att avslöja slutet; pjäsen tillhör trots allt de mindre kända ur Wildes produktion, men även om den kanske inte har den urbant cyniska kulör man vant sig vid så är den ändå fullt njutbar, som en märklig kombination av två helt skildra traditioner.
