Att läsa om böcker är en farlig sak: ofta gör man det väl i hågkomsten av en upplevelse man uppskattade, men tänk om boken inte lever upp till minnet av den? Tänk om det som en gång var gnistrande, förförande, magiskt, nu bara är grått, platt och tråkigt? Tänk om det till och med är så illa att man inte ens har minnet kvar av den där förra läsningen, så att allt som finns är en vag känsla av besvikelse? I de essäer som utgör Rereadings, redigerad av Anne Fadiman, ger sig en hop skribenter i kast med tidigare läsförälskelser som av olika anledningar fått vila i många, många år: medan böckerna i fråga oftast är någorlunda kända (ett par undantag finns, men några hade jag läst eller hade i alla fall någorlunda kunskaper om), så hade jag inte hört talas en om en enda av omläsarna.
Naturligtvis blir kvaliteten i en sådan här samling ojämn, även om det är frågan om ett urval bland ett antal bidrag till en fast post i en tidskrift Fadiman varit redaktör för: vissa skribenter talar direkt till en, andra verkar aldrig kunna få kontakt (essän om en av Walt Whitmans dikter hade både det faktum att jag inte kan ett skvatt om Whitman och att skribenten sysslade med dikten i yrket mot sig; det skall till en mycket skicklig skribent för att övervinna detta). I något fall lyckades de väcka intresset för nyläsning (Hamsuns Pan och Waughs Brideshead revisited), men i de flesta var jag någorlunda nöjd med essän som den var; tack och lov gör det faktum att det var fråga om omläsningar av omtyckta texter att alla texter tvangs sysselsätta sig med i alla fall två av de tre punkterna som essäister kan använda: det personliga och det enskilda, och ofta även det universella.
Ingen av essäerna når kanske upp till den allra högsta nivån – med så givet ämne finns inte alltför mycket utrymme till utvikningar och utläggningar – men normalnivån var ändå påfallande hög, och det var om inte med sorg så i alla fall med viss saknad som boken avslutades. Nu, var finns mina gamla favoritböcker?
