Att Carina Burmans Den tionde sånggudinnan inspirerats av Klara Johansons liv – i alla fall vissa fragment av det – står snart klart: inte så att detta helt tar över berättelsen, men fullt tillräckligt för att läsaren ibland kan gissa vad som skall hända, och ibland luras att hoppa i helt vansinniga tunnor.
För att börja om i en ända som kanske är för den oskuldsfulle mer rimlig, så är det hela berättelsen om hur docent Elisabeth Gran försöker leta upp och utge Sophia Elisabet Brenners brev. I bakgrunden lurar ett vad med hennes professor: om utgivningen ger några sensationer är hennes lycka gjord, om inte är hennes karriär död (jag undrar stillsamt hur detta skiljer sig från annan forskning – jag tvivlar på att ens humanioran tillåter att man i åratal sysselsätter sig med något som inte kräver mer än grundläggande filologiska färdigheter). Elisabeth får med sig ett par kollegor i arbetet – väninnan Choice (sa ju att det var K.J.) och hennes »väninna« Thea, och tillsammans kuskar de runt i 1910-talets Europa, med ett par väntade tidsmarkörer och ett par kärleksaffärer med inte alltför nöjsamt slut. Forskningsmässigt går det dock över förväntan: en sammanslutning av vittra kvinnor med syfte att främja fred börjar snart anas, blandande 1600-talsortodoxi med romersk religion. Man undrar nog om inte de tidigare resultaten ensamma skulle skapa ett namn bland historiker, fast måhända inte litteratur-sådana.
Som roman betraktat är det dock aningen svagt: det är smått pinsamt hur det för spänningens skull måste till hela tiden nya ursäkter till varför nya brev med alltmer belysande innehåll kommer till utgivarnas kännedom. När så en viktig del av upplösningen verkar bestå av ren dumhet, med en tillsats av tämligen poänglös mystik så blir man mest trött. Innan dess kan det stundvis vara rätt spännande eller intressant, men överlag är idéerna bättre än utförandet, och tidsskildringen mer intressant än handlingen.
