Man kan bråka över om vilken av Christopher Marlowes dramer som varit mest inflytelserikt – Tamburlaine the Great var en av de pjäser som var med och gav den elizabethanska dramatiken dess form, men Doctor Faustus har övat mer direkt inspiration genom tiderna, och är den första av de stora behandlingarna av Faust-temat.
Pjäsen föreligger i två olika versioner, som båda inkluderats i min utgåva: A- och B-texten, där den första enligt redaktörerna skall motsvara den pjäs som Marlowe tillsammans med en kompanjon färdigställde, medan B-texten vid något tillfälle efter hans död utökats och modifierats. Från en akademisk ståndpunkt är väl därför den förra att föredra, men som pjäs är den senare betydligt starkare, med ordentligt avrundade bihandlingar och sidoepisoder.
Kärnhistorien om den tyske doktorn som säljer sin själ till djävulen mot magiska krafter är väl känt. Här är det inte så mycket mer än så: man får även se vad Faustus gör med sina krafter, samt en pedagogisk förklaring av vad kristen teologi har att säga om synd, ty inte ens doktor Faustus är bortom nåden, men han måste då uppriktigt söka den, och som den onda av de båda änglar som då och då dyker upp för att kommentera skeendet säger så kommer Faustus aldrig göra detta.
Annars finns här några komiska scener med tjänstefolk som råkar komma över Faustus svartkonstböcker, en hästhandlare som Faustus säljer en fin häst till och uppmanar honom att inte rida den ner i vatten, vilket han naturligtvis gör och får se den fina hästen förvandlad till en bal hö. Faustus jäklas även med påven, frammanar Sköna Helena och kysser henne (och myntar också uttrycket om ansiktet som sjösatte tusen skepp), och annat passande (men mer och mer futtigt med tiden: från att utforska universum blir hans begär allt småttigare). Till slut inser han dock vilket misstag han gjort när han sålt sin själ, men trots sin ånger så kan han inte söka nåden och hamnar så till slut i helvetet.
Estetiskt är som sagt i synnerhet B-texten tillfredsställande. På ett lite mer intellektuellt plan är också behandlingen av fördömelsetemat intressant, i synnerhet när Mefistofeles förklarar att Helvetet inte är så mycket en plats som ett tillstånd, och att det befinner sig var också han, eller någon annan djävul, befinner sig. På det hela taget en mycket bra pjäs.
