Jag vet inte vem som namngivit Bibelböckerna, men exakt varför de två böcker som skildrar Israels två första kungar skall uppkallas efter en domare som dör ett par sidor in är mer än vanligt mystiskt. De två kungarna är Saul, som upphöjs när Israels folk som vanligt är uppstudsiga mot Herren, vinner segrar mot filistéerna, och sedan förargar Herren genom att inte låta spilla allt liv i en nyintagen stad.
Därefter är Saul länge böckernas skurk, avundsjukt suktande efter Davids liv. Denne David är alltså den unge man som med sin slunga dödar Goljat och sedan spelar harpa för Saul för att lugna dennes själ. Snart hjälper dock inte detta längre, och David får under ett par år fly undan kungens vrede innan han själv kan inta tronen.
Även David förargar dock herren, bland annat genom äventyret med Bar-Seda och hennes man Uria, som David efter att ha gjort till hanrej placerar i främsta ledet och låter dödas. Att Herren inte tycker om detta är väl; med tanke på annat som han tycker är förkastelse av mord i lömsko inte något man kan ta för givet. David återfår dock snart gunsten genom att ångra sig, och Bat-Seba föder honom senare Salomo.
David har dock problem med andra sina barn, främst Absalom som efter att ha dödat en av sina bröder när denne våldtagit deras syster tvingas i exil, återvänder, försonas, och gör uppror, varvid David med kreti och pleti (egentligen »keretéer och peletéer«) drar sig undan innan Absalom dör och David jämrar sig.
Samuels böcker lyckas i stort undvika de värsta av Bibelns problem, och det är ibland en tämligen god berättelse, även om Herren fortfarande inte framstår i någon vidare god dager – på en halvsida hinner han både förkunna att han inte ångrar sig och sedan ångra ett av sina beslut.
