Vad gör man, när det yrke man tränat till ersatts av en maskin? När man inte längre har pengar? När man bara känner ovilja inför arbetssamhället, när det som en gång var ett sätt att försörja sig nu blivit ett moraliskt imperativ? Hur bryta sig loss? Bolle gör det genom att gå på luffen. När cigarrmakare ersätts av cigarettmaskiner, och han, efter ett försök att tillsammans med en kollega tjäna tillräckligt med pengar genom ett gemensamt företag för att ta sig till Amerika bara lyckas skicka över kollegan, så tar han till vägarna.
Huvuddelen av Harry Martinssons Vägen till Klockrike handlar sedan om hans erfarenheter: hur han tvingas anpassa sig för att ses som ofarlig, som en riktig luffare, som en som undviker sanningen och som håller ögonen nedvända. Han måste vänja sig vid andras förakt, vid ensamheten, vid rädslan. Å andra sidan finns det de vänliga som alltid ger mat, och de sjuka och ensamma som alltid välkomnar någon som är villiga att prata. Och så de andra luffarna: kamrater man kan gå med, eller otrevliga sällar man måste undvika.
Han träffar elaka bönder och en stackars sjukling med vattenskalle, han förlorar sina papper, hamnar i arbetsanstalten Berget, träffar en ensam vallkvinna och har en tvåveckors kärleksaffär och ser en man ro en halmdocka över en sjö. Det är dock inte så mycket en bok om handlingar som om stämningar: en känsla av förlust och nostalgi till den gamla världen, den förmaskinella tiden, när vandrare var bärare av nyheter, när arbete fortfarande främst skedde för hand och när samhället fortfarande var i huvudsak agrart.
Jag gillar Martinssons språk: det är lyriskt men inte påfrestande så. På samma sätt är det tydligt att det är en bok från en arbetarförfattare, trots att det är en sorts lättjans lov, utan att detta hamnar i förgrunden: Bolle är inte främst ett språkrör, även om det görs tydliga politiska poänger. Vägen till Klockrike är först och främst en bok, och en bra sådan.
