Jag gillar Marlowes The Jew of Malta: det är inte varje dag man får en riktigt ordentlig teaterskurk, en som man riktigt kan se stå där tvinnandes sina mustascher (oberoende av faktisk ansiktsbehåring). Man kan resa invändningar om antisemitism, men dessa bygger främst på att det är en pjäs med en skurkaktig jude. Runt Barabas finns några förmildrande omständigheter, men det är ändå inte helt behagligt.
Barabas grundmotiv är hämnd; hämnd på de kristna som för att ge tribut till turken beslagtar hälften av alla judiska köpmäns ägodelar. Att han senare visar sig vara en ren skurk som dödar den ärlige kristne som hans dotter älskar, och sedan även sin dotter är förvisso även det sant, men då känner han sig redan övergiven av henne och är orolig för sin säkerhet. Vackert är det inte, ej heller förlåtligt, knappt förståeligt, men långt ifrån orimligt. Det finns även en förståelse för judar i allmänhet: Barabas kommer med sardoniska kommentarer om korsfästningar av barn och annat judar ryktades göra på ett sätt som i alla fall delvis väger upp hans egen gestalt.
Som drama är det något skakigt: de som till slut slår sönder Barabas säkerhet, som han kämpat så för att uppnå, är en tjuv och en hora som korrumperar hans tjänare och till slut får ur denne en bekännelse, och dessa två dyker upp lite för plötsligt och opåkallat för att man skall vara helt nöjd. Om Marlowe rent poetiskt håller en standard som är jämförbar med den samtide Shakespeare (låt vara att topparna är något lägre och färre), så är han som dramatiker något klenare. Å andra sidan är hans språk betydligt mer tillgängligt, så det kan gå på ett ut. Bra är The Jew of Malta likväl.
