För den som tvivlar på möjligheterna att rädda hotade djurarter är Douglas Adams och Mark Carwardines Last chance to see uppiggande läsning. I den skildras resor till sex olika platser i världen, företagna för sisådär 25 år sedan, där de försökte söka upp sju olika hotade arter i deras naturliga miljö. För dessa gäller idag följande:
- Fingerdjur: nära hotad, men antalet djur är svårt att uppskatta.
- Bergsgorilla: akut hotad, men beståndet har ökat något
- Nordlig trubbnoshörning: Akut hotad. Inga individer finns kvar i naturen.
- Komodovaran: i stort sett oförändrad status. Sårbar, men inte akut hotad.
- Kakapo: Akut hotad, men beståndet har trefaldigats.
- Asiatisk floddelfin: troligen utdöd, eller funktionellt utdöd.
- Rodriguesflyghund: akut hotad, men beståndet har ökat.
(alla uppgifter hämtade från Wikipedia). I summa: två misslyckanden, tre klara framgångar, en liten framgång, en oförändrad och en som inte går att avgöra. Inte helt oävet, även om man kunde önska sig mer.
Om man istället ser på boken som litteratur så är det naturligtvis svårt att värja sig mot Adams humor, även om han vet att hålla den under kontroll så att det akuta i djurens situation framkommer. Ibland framstår det hela som lika mycket reseskildring som naturskydd, vilket ibland blir något märkligt. Det är dock fina skildringar av möten med djuren, insiktsfullt vad gäller försöken att antropomorfiera i synnerhet bergsgorillan och komodovaranen, sorgligt i skildringen av floddelfinens miljö och inkännande humoristiskt när det kommer till den märkliga kakapon, så även för den som inte skulle välja boken på grund av författarens övriga produktion har en hel del att hämta.
Last chance to see är en bok som tydligt har åldrats, men det har i varje fall skett med värdighet. Frågan är om inte vetskapen om vad som hänt efter att den skrevs snarast gör dess budskap än mer angeläget.
