Domarboken är faktiskt ett stort steg framåt: här finner man flera episoder man faktiskt känner igen någorlunda, och som faktiskt har litterärt värde. Namnet »domare« har här inte har med juridik att göra, utan dessa är snarare av Herren utsedda personer med uppgift att styra upp saker och ting efter att Herren låtit Israels barns fiender växa sig starka när Israels barn vänt sig från honom.
Mest känd av dessa domare är nog Simson, denne superhjälte som kan slå ihjäl 1000 filistéer beväpnad endast med en åsnekäke. Ehuru stark och svår att tas med i strid, är han också något slö till sinnet, och verkar aldrig riktigt fatta att Delila håller på och förråder honom: tre gånger hittar han på olika falska sätt att ta hans styrka ifrån honom, varje gång förråder hon honom till filistéerna, och ändå så berättar han när hon en fjärde gång frågar att det styrkan sitter i håret, med förutsägbar utgång. Jag fattar ingenting. Simson får dock sin hämnd när styrkan tillfälligt återvänder och han välter de pelare vid vilka han kedjats fast och låter taket störta in över sig och sina väktare
Andra icke helt obekanta episoder: Gideon sänder bort stora delar av sin här och besegrar midjaniterna med endast de 300 man som dricker vatten genom att skopa upp det i sin hand, gileaditernas kontrollfråga angående uttalet av schibbolet, på det att ingen efraimit måtte undkomma, samt Jeftas offer av sin dotter. Bra grejer. Min favorit är dock Sangar, Anats son, om vilken det berättas att
Han slog filistéerna, 600 man, med en oxpik. Också han räddade Israel.
Lakonism är annars inte Bibelns starkaste gren, men just därför är det så välkommet.
Om Rut är inte mycket att säga: det är en liten moralitet om att man skall ta hand om sin svärmor så kanske hon skaffar en ny man åt en, rätt trevlig men alls inte märkvärdig.
