Hur ser man att Edward II är en pjäs av Christoper Marlowe och inte Shakespeare? Svårligen. Det finns förvisso inga storslagna monologer, och ett av temana som dyker upp är Marlowes vanliga: högmodet och fallet, men även Shakespeare behandlade detta. Annars är det ungefär samma typ av krönikespel som, säg, Richard II: svag kung förlitar sig på dåliga rådgivare, uppror startas, kungen kastas ned, liksom i slutändan även upprorsmännen. Dessutom är det huvudsakligen baserat på Holinshead.
Det känns dock något som mer av en pjäs än Shakespearedramerna. Visst finns det en del trådar som slutar i ingenstans, men det finns ändå en sorts enhet i handlingen och en utveckling av rollpersonerna – Edward börjar som förledd, en kung mot vilken uppror framstår som förståeligt, men slutar som nästan tragisk figur, lord Mortimer börjar som en ursäktbar upprorsman och slutar som tyrann, drottning Isabella börjar som försmådd hustru och slutar som möjligen otrogen och intrigmakerska – som inte finns hos Shakespeare, och det finns hela tiden en starkare känsla av att sen en historia, inte historia; Shakespeare kräver nästan att man redan vet vad som skall hända, Marlowe har skapat en avskild handling där sammanhang framträder av sig själva.
Likväl är det ett krönikespel, och därmed inte en riktigt lika bra pjäs som hans övriga. Det är dock fortfarande något läsvärt och helgjutet.
