Jag borde förmodligen läst James Joyces A portrait of the artist as a young man för drygt ett år sedan, innan jag började med Ulysses: då hade jag vid läsandet av den senare haft en ranglig, men dock användbar krycka i form av kännedom om ett par av personerna att stödja mig på när stilexperimenten blev för tryckande.
Nå, Portrait är i vilket fall en jämförelsevis tillgänglig bok när den följer den unge Stephen Dedalus uppväxt och väg till hans frigörelse från förväntningarna samhället lägger på honom: som son, irländare, katolik. Det är knappast en öppen roman i vanlig mening, men undantaget de första sidorna när barndomens växande förmåga att använda språket får speglas i texten är det i varje fall aldrig svårt att lista ut vad det är som pågår, bara möjligen vad avsikten med vissa episoder är.
Det är i alla fall, som det nu så fint heter, baserat på en sann historia, från Stephens yngsta skolår då han bland annat straffas för att hans glasögon går sönder och han därför inte kan göra alla övningar innan han fått nya, inklusive den tilltagande fattigdomen, över ungdomsårens ostyrighet och en episod av religiös hängivelse, med en ordentlig dos oupptäckt högmod, fram till tiden som lättjefull student. Joyce skriver bra, men det händer då och då att man famlar i tomhet, utan att riktigt förstå allt vad som egentligen pågår eller diskuteras, i synnerhet i sista delen.
Portrait är knappast någon favorit, men den har sina stunder, och var åtminstone aldrig så tungrodd att jag frestades att erkänna mig ovärdig.
