Det är lätt att föreställa sig innehållet i en bok om tillämpad svensk språkvård från tidigt 40-tal, speciellt en med namnet Riktig svenska (not: min är andra utgåvan, fjärde och sista kom på 70-talet). Erik Wellanders bok är en klassiker på området, möjligen den sista av sitt slag: språkvård förväntas helt enkelt inte utföras på detta sätt längre. Men alltså: 40-tal, språkvård, språkvetare: kan det vara annat än konservativt, stelt, baserat på orimliga krav på språkets renhet och styrka? Tydligen.
Den svenska Wellander förespråkar framstår idag som föråldrad, men detta är inte huvudsakligen hans fel: i vissa fall har språkformer försvunnit ur allt skriftspråk, som verbens böjning efter numerus eller i konjunktiv, i andra har saker han varnat för inte skett, eller blivit helt accepterade. Vad han har att säga om sådant beror inte så mycket på hävd som mer rationella argument: pluralformer och konjunktiv skulle han begråta emedan avsaknaden gjorde språket mindre klart och uttrycksfullt, men att språket i stort är mindre formellt och klarare skulle han välsigna.
Grunderna för vad Wellander anser vara god svenska är nämligen enkelhet, klarhet, korthet och svenskhet. De två första punkterna är väl idag oifrågasatta inom all språkvård, den tredje är i allmänhet en god föresats, medan den fjärde åtminstone bör betänkas: de är väl få språkvårdare som ens idag skulle anse att alla inlån alltid är av godo, även om bannstrålarna numer är mer sparsamt använda, och gränserna för vilka låneord som är att anse som svåra flyttats.
Förutom allmänna råd och exempel på vad som är avgjort mindre god svenska (saker som felsyftningar, klumpiga konstruktioner och inslag som även idag snarast skulle signalera talspråk) så finns här även en hel del intressant om hur läsbar prosa skall sättas samman: saker som klang, redighet, goda sätt att formulera sig får plats, och kapitlen om dessa är fortfarande användbara. Dessutom presenteras tre typer av språk, av vilka en numera väl i stort är försvunnen: talad svenska, kanslisvenska, samt poetisk svenska. Dessa analyser är bra och intressanta, i synnerhet de av talspråket och vad man skall tänka på när man vill imitera sådant – genitivkonstruktioner skall till exempel undvikas för annat än egennamn.
På tal om genitiv kan det kanske vara läge att exemplifiera Wellinders ståndpunkter lite med vad han har att säga om de så kallade gruppgenitiven, det vill säga placeringen av ändelsen -s: skall den vara på själva objektet (Kungens av Danmarks bröstkarameller) eller i slutet av frasen (Kungen av Danmarks bröstkarameller)? Ingendera, föreslår han: i högre prosa förvisso på objektet, men detta ses annars som klumpigt och bör undvikas genom omskrivning (ett gott råd, som man dock inte alltid kan följa; idag är väl rådet snarast att inte sätta det på objektet, men gärna omformulera).
Så, är detta verk idag användbart? Möjligen. Den som skriver som Wellinder föreslår skulle nog idag framstå som ibland hopplöst gammaldags, men för det mesta tämligen klar och redig. En person som tror att verbens pluralformer är någon sorts högtidsdräkt som kan användas för att framställa texten som ännu gamblare bör dock inte hänvisas till styckena om pluralformerna, utan till de om att skriva på sätt som inte fullt behärskas. Bokens ålder gör dock att man snarare har glädje av styckena som allmänt resonerar om språkvård och vad som utmärker en god stil än till de enskilda råden: huvuddelen av dess är visserligen fortfarande goda, och en stor del av dem gör knappast skada, men vissa leder snarare till en stelhet som inte Wellinder själv skulle vilja att en text skulle uppvisa.
Read Full Post »
