Man kunde hoppas att en bok som Torbjörn Nilssons Guide till Sveriges historia i Europa skulle kunna täcka lite mer okända bitar historia: det känns något poänglöst att återigen läsa om stormaktstidens slagfält, vikingatåg i österled, och Bernadotterna från Pau: detta är inget man behöver en specialbok för att känna till. Samtidigt slår det ibland över åt andra sidan: visst är klostren i Meteora intressanta, men förutom att det en svensk skrivit en av de mer ingående skildringarna undrar man lite vad de har i boken att göra, eller varför man skall läsa om jordbävningen i Lissabon när den inte verkar haft någon nämnvärd anknytning till Sverige.
Några gånger är det dock riktigt intressant och bra: de svenska frivilliga i finska inbördeskriget som slogs i Tammerfors (ha! 10 poäng i På spåret!), den svenske prästen Birger Forell som räddade judar i Berlin, abortresorna till Polen; tämligen begränsade ämnen som man i vanliga historieböcker skulle kunna passera utan mer än en blick men nog så intressanta.
Dessa ämnen är dock tämligen få i förhållande till de där det känns som författaren gapat efter alldeles för mycket; det går helt enkelt inte att på en handfull sidor skriva om bondesveriges omvandling till en militärstat eller redogöra för Kreugerkraschen, och även om det görs ett tappert försök så känns kopplingen till Breitenfeld respektive Paris i sammanhanget mest som ursäkter.
Nej, boken skulle nog mått bättre om man försökt undvika de stora händelserna helt och istället fokuserat lite mer på att hitta intressant och inte så upptrampad mark, och sedan verkligen kopplat dem till platserna istället för att försöka sig på att skriva om helt andra ämnen.
Lämna ett svar