Det var ett tag sedan jag köpte och läste Prismas stora bok om mytologi; någon gång när jag nyss flyttat in i en riktig studentkorridor och jag ibland satt och läste i det gemensamma köket. Det är en ett försök till översikt över all världens myter (undantaget sådana formade inom monoteistiska trossystem (undantaget zoroastrismen)), och med tanke på att det innebär att varje region får ungefär halvdussinet uppslag (de grekiska myterna får mer, de sydostasiatiska mindre), och att t.ex. hela Amerika förs ihop till tre kapitel och Afrika till ett enda, så är det klart att det blir en mycket kortfattad behandling av varje.
För mytsystem man redan är någorlunda bekant med – för mig främst grekiska, romerska, fornnordiska, men också egyptiska, mesopotamiska och indiska – så gör det kanske inte så väldigt mycket: man har redan lite kunskap som man kan relatera all den packade informationen till, men när det istället handlar om mesoamerikanska gudar med exotiska namn och märkliga funktioner så överväldigas man till den grad att det till slut bar blir gröt av det hela. För polynesiska eller afrikanska myter där man inte ens har hört de konstiga namnen förut blir det ännu värre.
De stycken som redan var bekanta fungerar som sagt bättre, och om man redan känner till exempelvis myterna kring Jason och argonauterna så kan man få behövliga påminnelser och kanske lära sig något nytt. För mytområden där man kanske har lite vaga aningar kan den kanske också inspirera till vidare läsning (någon gång skall jag läsa de irländska myterna), och som uppslagsbok är den troligen också nyttig. Det är bara som nöjesläsning den blir lite väl mastig.
