Feeds:
Posts
Comments

Archive for februari, 2013

Det var ett tag sedan jag köpte och läste Prismas stora bok om mytologi; någon gång när jag nyss flyttat in i en riktig studentkorridor och jag ibland satt och läste i det gemensamma köket. Det är en ett försök till översikt över all världens myter (undantaget sådana formade inom monoteistiska trossystem (undantaget zoroastrismen)), och med tanke på att det innebär att varje region får ungefär halvdussinet uppslag (de grekiska myterna får mer, de sydostasiatiska mindre), och att t.ex. hela Amerika förs ihop till tre kapitel och Afrika till ett enda, så är det klart att det blir en mycket kortfattad behandling av varje.

För mytsystem man redan är någorlunda bekant med – för mig främst grekiska, romerska, fornnordiska, men också egyptiska, mesopotamiska och indiska – så gör det kanske inte så väldigt mycket: man har redan lite kunskap som man kan relatera all den packade informationen till, men när det istället handlar om mesoamerikanska gudar med exotiska namn och märkliga funktioner så överväldigas man till den grad att det till slut bar blir gröt av det hela. För polynesiska eller afrikanska myter där man inte ens har hört de konstiga namnen förut blir det ännu värre.

De stycken som redan var bekanta fungerar som sagt bättre, och om man redan känner till exempelvis myterna kring Jason och argonauterna så kan man få behövliga påminnelser och kanske lära sig något nytt. För mytområden där man kanske har lite vaga aningar kan den kanske också inspirera till vidare läsning (någon gång skall jag läsa de irländska myterna), och som uppslagsbok är den troligen också nyttig. Det är bara som nöjesläsning den blir lite väl mastig.

Read Full Post »

Vad som är skönt med Taken at the flood är att Poirot inte dyker upp på allvar förrän efter halva boken, och då håller han sig för det mesta i bakgrunden – man får förresten vänta ganska länge innan mordet sker, för här skall etableras motiv. Det finns inte mindre än sju personer som har anledning att döda Rosaleen Cloade, nyss bliven först fru åt och sedan änka efter den rike Gordon Cloade: hon har fått alla pengar, och hans nära släktingar står där utan den säkerhet de räknat med: Jeremy och Frances Cloade som behöver dem för att täcka förluster i advokatbyrån, Lionel och Katherine har hamnat på allmänt obestånd, räntorna på Mrs Marchmonts besparingar har gröpts ut av krig och skatter, och hennes dotter Lynn och hennes fästman Rowley behöver pengar för att kunna utvidga hans jordbruk så att det bär sig. Rosaleen verkar inte ovillig att hjälpa till lite, men hennes bror David vakar som en hök.

Men det är inte Rosaleen som hittas död, utan en utomstående – och en som hörts försöka pressa pengar  av David genom att påstå sig ha kunskaper om Rosaleens första make, som rapporterats dött i Afrika. Men David tycks vara välförsedd med alibi, och snart hopar sig andra underligheter: Rosaleen hävdar att den döde definitivt inte var hennes döde make – men snart dyker ett vittne upp och säger att det faktiskt var det. Snart börjar fler människor dö.

Bäst är kanske ändå inte mysteriet, utan miljön: det finns en känsla av nyss-efter-kriget, med dyrtid, klagomål på skatter och regering – snart går det ju bara inte att leva här med alla skatter och som priserna har stigit och allt tjänstefolk är ju bara så omöjligt och vad jag skall göra med min trädgård vet jag bara inte – och hemvändare som inte riktigt vet var de passar. Eftersom man dessutom får inblick i flera av Cloades så är det mer varierat än vanligt hos Christie, och det känns nästan som en bok som man skulle kunna läsa för mer än bara mysteriet, även om det är någorlunda habilt hanterat. Slutet känns dock som man borde springa skrikandes från – det där är beteende som verkligen inte borde uppmuntras, och sannerligen inte med sådana motiveringar.

Read Full Post »

Man skulle, om man vill vara småelak, kunna säga att Jared Diamond i Vete, vapen & virus driver en högst marxistisk tes: detta försök att skriva världens historia utgår nästan helt från produktionen, låt vara inte organisationen av den utan snarare vad som produceras, och då främst i form av mat.

Argumentet är ungefär följande: Euroasien har kommit att dominera jorden främst tack vare tillgång på ovanligt många lämpliga grödor och husdjur, samt ett stort område där man kan använda samma arter när de väl en gång domesticerats. Detta har sedan översatts i tidigare civilisation, högre specialisering och effektivare matproduktion och i slutändan tekniskt försprång. Till detta har kommit viss samevolution med diverse sjukdomar, vilka sedan kunnat slå ut andra folk när man uppfunnit oceangående skepp. Detta bekräftas av andra expansioner av jordbrukarkultur, främst i Stilla havet och östra och södra Afrika, som slagit ut befintliga folk eller funnit jungfruligt land. Å andra sidan har vissa lågproducerande eller sjukdomsplågade områden kunnat hålla stånd mot sådan expansion.

Detta berättas om på fyrahundra sidor, många tämligen överflödiga: det finns mycket upprepningar, och en del stycken som är rätt poänglösa i sammanhanget – skrivkonsten är förvisso en viktig uppfinning, men knappast i sig nog för att ge ett definitivt försteg, och uppkomsten av organiserade stater är bevisligen i sig självt varken nog eller nödvändigt för att en kultur skall expandera på en annans bekostnad, även om det naturligtvis är en förutsättning för den moderna kolonialismen.

Syftet är gott: att kunna rensa ut alla rasbiologiska förklaringar till varför européer kommit som erövrare till alla världens övriga hörn. Tyvärr är väl detta inte helt konsekvent genomfört: visst gör argumentationen att man, om man går med på premisserna, inte kan anse att det varit någon fördel i intelligens, moral, arbetsvillighet eller liknande som gett världsherravälde (att man har viss motståndskraft mot smittkoppor är heller knappast nog för att betraktas som övermänniska), men det finns ändå ibland en viss tendens att tala om »folk« främst i termer av arv, att sätta likhetstecken mellan materiell kultur och annan, och även om författaren gör ett par gester för att försöka förklara att han egentligen inte sätter stor vikt mellan uppdelningen av afrikaner i »vita, svarta, pygméer och khoikhoi« så är dessa rätt tomma, och han använder trots allt uppdelningen och anser den meningsfull.

Man kan troligen ifrågasätta mängder av detaljer här. Essensen – att det inte varit dumhet, utan snarare brist på lämpliga grödor och husdjur – som gjorde att de flesta av de folk européerna stötte på i andra världsdelar var »primitiva« förefaller dock övertygande. Fast nog hade det kunnat sägas kortare.

Read Full Post »

Innan Corrupted science: fraud, ideology and politics in science har John Grant tydligen skrivit en bok om förkastad vetenskap också, men den fanns inte i boklådan där jag plockade upp denna, och dess efterföljande om fuskvetenskap. I vilket fall, boken handlar om precis vad som står på omslaget: olika fall där av diverse anledningar vetenskap förvanskats, förfalskats eller helt ignorerats. Den spänner därmed från moraliskt relativt ofarliga fall där man helt enkelt övertolkat data, via forskare som fuskat för att vinna prestige eller pengar, militära vansinnesprojekt (jag saknar här min favorit: det atomdrivna flygplanet), och till slut forskning som fördärvats för att verkligheten ansågs ideologiskt misshaglig: såväl lysenkoism som kreationism, diverse nazistiska projekt (här finns också något av sådant som snarare är djupt oetiskt än direkt ovetenskapligt) och Bush-administrationens försök att nedmontera miljöskydd, »omoralisk« sexual- och familjepolitik och lite om lögnerna inför Irakkriget.

Det handlar alltså främst om enskilda fall, i synnerhet i kapitlen om de enskilda forskarna, med förklaringar varför sådant som sker – t.ex. byråkratiska krav på kvantitativ publicering istället för kvalitativ forskning, Tysk fysik eller allmän kristen fundamentalism (inklusive deras osedvanligt oklädsamma offerkofta). Något som däremot är ganska ovanligt är motbilder: det viktiga här är att förklara, säg, hur och varför evolutionsteorin attackeras, inte vad den egentligen går ut på: om det inte är nödvändigt att gå igenom människans utvecklingshistoria som den förstås idag för att man skall kunna inse de konsekvenserna av diverse spekulationer om olika »raser« lämnas det gladeligen därhän. Kanske finns det visst fog för detta, utöver önskan att spara plats: i alla fall finns det en kortare diskussion av de radioaktiva sönderfallen i jordens inre som visar att Grant inte förstått elementa i frågan och halva den attack han riktar mot en kreationist är därför helt felaktig (den andra halvan är däremot helt korrekt och i sig tillräcklig för att avfärda argumentet).

Nåväl, överlag är det en intressant, kanske något teknisk (men inte därför torr) genomgång av diverse tillfällen då personer av olika anledningar satt god vetenskap åt sidan, för det mesta med förskräckande resultat. Det hela är kanske något fokuserat på naturvetenskap, men det är å andra sidan lättare att visa på direkta felaktigheter där än inom humaniora.

Read Full Post »

« Newer Posts