Med tanke på titeln och att den anförs som en skrämmande bok skulle man kunna tro att Wilkie Collins The Woman in White är en spökhistoria. Så är det inte: det är visserligen en bok som har mycket gemensamt med sådana, men det finns inga påtagligt övernaturliga inslag (visst undantag möjligen för referenser till mesmerism). Det är dock en skräckhistoria: om unga kvinnor som tvingas in i kärlekslösa äktenskap och dårhus, om demoniska italienska adelsmän och ytligt charmanta engelska ädlingar, spioner och oansvariga förmyndare.
Det börjar dock lugnare, med teckningsläraren Walter Hartright som får en uppgift att instruera två unga, Laura Fairlie och Marian Halcombe kvinnor på ett gods i norra England. Det slutar med att han förälskar i sig i en av dem, som dock är bortlovad till baroneten Percival Glyde, en man om vilket officiellt inget ont finns att säga men som ändå tycks alltför kapabel att styra varje situation efter eget sinne. Han får tillslut sin brud, far iväg till kontinenten, och återvänder med en ännu farligare man: greve Fosco, uppblåst, charmerande (när ha så vill) och med mycket få hänsyn (trots hans elokventa försäkringar om motsatsen). Walter har lämnat landet när han blivit så besviken i kärlek, och Laura och Marian måste försöka försvara sig själva, så gott det nu går. Och hela tiden dyker titelns kvinna i vitt upp – Anne Catherick, förrymd från ett dårhus.
Som spänning är det bra: domptören Fosco tycks nästan ostoppbar, liksom Glyde var tidigare (det här är en av bokens strukturella svagheter: Glyde måste börja som ohejdbar, men sedan gå över och framstå som rätt svag för att ge greven möjlighet att glänsa), och hoppet tycks ett tag mycket svagt. Den tekniska lösningen med dokument producerade av olika personer är också mycket verksam – Collins är nästan som bäst när han skriver som en av de halvkomiska figurer vars svagheter gör att skurkarna får så lätt att komma undan. Man kan ifrågasätta om det är rimligt att lösningen skall ta formen av en ensam, stark mans kamp (med tanke på när boken är från så får kvinnorna visserligen en ovanligt stark representant i Marian, men hon säger sig uttryckligen förakta de flesta andra kvinnor för att de inte är lika starka).
Fosco må också vara styckets skurk (och en mycket bra sådan; inte fullt i klass med Long John Silver eller Rikard III, men likfullt minnesvärd), men ibland tycks tiden ha ställt sig på hans sida: inte i hur han tycks ha tämjt sin hustru från att av allt att döma ha varit rätt högljudd till mycket lydig, men när han diskuterar moral med de två unga kvinnorna är jag inte helt säker på att Collins ville att hans moraliska relativism skulle vara annat än något att förfasas över, medan det idag framstår som upplyst att påpeka att etik och moral varierar mellan länder och att ens egen inte nödvändigtvis är den korrekta. Och Mr Fairlie må vara en skrattretande invalid, men han har fått bokens bästa replik: »these vulgar fluctuations, which begin with unhappiness and end with tea«.
Det är en bra bok, med otillförlitliga berättare, en spännande historia och precis lagom tilltro till läsarna för att inte låta diverse charader pågå speciellt länge efter att de genomlistats. Den kan ha vissa fläckar i den långsamma inledningen och enstaka komponenter, men överlag fungerar den bra.
Read Full Post »
