Feeds:
Posts
Comments

Archive for mars, 2020

Nu börjar det bli tydligare varför man egentligen vill återkomma till böckerna om Maigret: det är inte för att de skulle vara särdeles välkonstruerade pussel för läsaren, eller riktigt olidligt spännande i sin jakt på ännu en förhärdad, knivskarp brottsling, utan snarare för de där vardagliga glimtarna som omger den vanligen ganska rättframma, långsamma jakten på mördaren.

Detta är tydligt i Maigret gillrar en fälla: vi får reda på vi är ute efter en seriemördare som med cirka en månads mellanrum fem gånger mördat unga, ensamma kvinnor i Montmartre, att det nästan inte finns några spår, och att Maigret beslutat sig för att lägga ut snaror, genom att låtsas ha tillfångatagit en misstänkt: tanken är att mördaren i sitt högmod då skall ge sig till känna på något sätt. Sedan löper det mesta på: ledtrådar hittas och analyseras, en misstänk vaskas fram, förhör hålls och vi får till slut ett svar på allt. Som detektivroman mycket rudimentärt, knappast mer än ett skelett.

På detta skelett hade de flesta lagt på kött främst i form av falska ledtrådar, missgrepp, underliga lagbestämmelser och annat liknande. Simenon lägger istället till människor: Maigret och hans hustru, underlydande, journalister, domare, samt vanor, platser, minnen. Det är faktiskt ganska stillsamt, trots att jakten och hettan i augusti gör att Maigret när allt är över är helt utpumpad.

Read Full Post »

På bokmässan övertalades jag att lösa medlemskap i den ärevördiga Västergötlands fornminnesförening, och fick som premie två bienalla årsböcker. Här gäller det 2017-2018 års Speglingar av vatten, där olika texter som på olika sätt utgår från vattenbruk i Västergötland samlats. Namnet på föreningen gör inte att enbart historiskt material fått utrymme, utan där finns även ett litet antal texter om ämnen som botanik, isskulptering och kulturminnesvård.

Det historiska materialet dominerar dock: texter om kvarnar i Mariestad, vattennivån i Vänern, byggena av Göta kanal och kraftstationer i Trollhättan, kurorter, dikning av åkrar, reningsverk och vattenledningar – om inte en viss text passar läsaren så finns det god chans att någon annan gör det, för bredden är imponerande. Några upprepningar förekommer, men i långt mindre grad än man kunde vänta av en bok med ett sådant stort antal bidragsgivare. I slutet finns också en samling rapporter i mer blandade antikvariska ämnen.

Den vetenskapliga standarden är god, redigeringen välgjord och trycket bra, med ett stort antal ofta mycket bra illustrationer. Om bredden gör att många lär hitta en hel del som intresserar dem medför den väl också att få lär sitta med kinder glödande av iver hela vägen igenom, men det är ett acceptabelt pris. En positiv överraskning.

Read Full Post »

Den sjunde boken om Viktor Kasparsson, Fädernas synder, är precis vad serien behövde: äntligen plockas olika trådar upp och förs samman i en rimlig helhet. Även om första halvan av Syndaätaren väl inte framstod som speciellt oavslutad bara för att den inte ändade i allmän slakt och krosskador, så får vi här ändå en uppföljare, som dessutom lyckas sammanfoga element ur andra berättelser och föra allt framåt.

Den övergripande kronologin för andra historier är fortfarande något oklar, men här får vi i alla fall en hel del att utgå ifrån: det hela utspelar sig direkt efter Helvetets fasor, Kasparsson har förlorat överkonstapel Rosendahls vänskap, men får å andra sidan en del nya. Förutom Syndaätaren refereras flera av de tidigare historierna, dessutom minst en som inte publicerats i albumform. Viktor får undersöka en häxkult, jagas av demonhundar, förhör en korp med smak för människokött, och försöker hindra en återfödd magiker från att återfå sin makt.

Förutom att historien är klart berättad kommer tecknarstilen ovanligt ofta till full rätt: Gustafsson har bäst hand med oroande böljande organiska former som demonhundar och förvridna häxor, och sådant finns det gott av. Tillsammans bådar detta gott för en avslutning av denna berättelse, om än inte Kasparssons äventyr, någon gång framöver.

Read Full Post »

Jag kanske skall ta tillbaka några tidigare omdömen om Maigret: han kan förvisso göra minst lika skarpa slutledningar som mer kända, engelska kollegor, men han gör det med betydligt mindre fanfarer, så att det framstår mindre som ett magiskt trick och mer som erfarenhet av världen. Till skillnad från dem har han dock inga problem med att arbeta utifrån större kunskaper om saker än läsaren, som i Maigret och hans mord, där en man som försökt få kontakt med honom för att klara sig undan förföljare hittas död utan identifikationspapper och utan att någon verkar veta vem han var, och viktiga delar i förklaringen till det hela inte framkommer förrän mer än halvvägs in i boken, närmast på slump.

Maigret får i vilket fall försöka ta reda på mannen var, varför han dumpats ur en gul Citroën på Place de la concorde, och vem som kan ha varit ute efter honom, med hjälp av egen förmåga och ett stort anal inspektörer och specialister. Han får tillfälle att leka cafévärd, besöka ruffiga kvarter likväl som en barnsäng och skicka folk att skugga misstänkta och förhöra sig på kapplöpningarna: mycket arbete, men så är det också ovanligt förhärdade mördare som varit i farten, och när förklaringarna kommer blir boken faktiskt ganska otrevlig på flera sätt. Det här var inte en favorit.

Read Full Post »

« Newer Posts