För nöjes skull

Det var nog lite väl mycket att vänta sig att ett häfte på 60 tämligen små sidor skulle kunna göra mycket mer än gräva på ytan av misslyckanden som generellt fenomen. Ett format som snarast är ett antologibidrag kommer lätt antingen bli väldigt snävt fokuserat eller väl tunt. Ändå hade jag nog hoppats på mer av Thomas Kaiserfelds Oanade följder, vilket får säga vara det introducerande bandet i den låda med essäer som Riksbankens jubileumsfond låtit utge med den övergripande titeln Misslyckat?

Det är inte så att jag vill se något radikalt annat än det som finns, men de analyser som görs är ibland väl grumliga. Två av de tidiga exempel som införs är Ikaros fall och Challengerolyckan. Ikaros fall kan får ses som ett misslyckande av Daidalos, men är det ett misslyckande i att förutse egenskaperna hos hans mekaniska skapelse, eller ett misslyckande i att tillräckligt inskärpa en förutsedd fara hos användare? Som Kaiserfeld återberättar det hela kan man tro att det är frågan om det förstnämnda.

Detta gör att han i likhet med Challenger kopplar ihop misslyckandet med påståendet att högmod går före fall, men jag saknar en viktig insikt om detta talesätt. Det nämns mycket riktigt att det snarast skriver misslyckanden på moralens snarare än intelligensens konto, men inte problemet i att uttrycket egentligen bara appliceras i efterhand: något misslyckades, alltså måste det ha föregåtts av högmod. Mer specifikt kkan man för Challengerfallet fråga sig om verkligen högmodet låg i att tro att högstadieläraren Christa McAuliffe skulle vara kapabel till en rymdresa? Om man vill peka på högmod, är det inte närmare att peka på tilltron till den allmänna säkerheten? Och var det inte snarare uppmärksamheten och den press den genererade som möjligen gjorde att man underskattade risken att skjuta upp med för kalla gummipackningar?

Vidare får väl också påpekas att den förklaring som ges av ost-med-hål-modellen för hur man undviker misslyckanden är bakvänd mot hur jag upplever den och hur den presenteras. Poängen med att framställa försvar mot misslyckanden som flera lager av hålbemängt pålägg är bara delvis att vissa åtgärder inte kan åtgärda samtliga problem, utan också att det kan räcka med att en sak blir rätt: en väg kan vara feldoserad, underlaget halkigt, bilföraren småtrött, kollisionsdetektorn igenimmad, hastigheten lite väl hög, men om viltstängslet är helt kommer älgen inte upp på vägen och ingen olycka sker.

Essän lyckas annars väl med att problematisera. Ibland går den väl långt: varnande exempel kan mycket väl vara användbara, men varken sådana eller det allmänna intresse som vissa katastrofer väckt kan egentligen någonsin helt göra att det ursprungliga misslyckandet framstår som något gott. Då hade det nog varit mer intressant med tankar om hur man bör lära sig av små misslyckanden så man kan undvika de stora.

Att kalla texten misslyckad vore att gå väl långt. Författaren har gjort vad han kunnat: finns det fel är det främst latent i utrymmet han tilldelats, och i mindre utsträckning i enskildheter. Möjligen ligger det till och med hos mig: är man verksam inom ett område där riskhantering är något som ständigt pågår är man troligen inte textens tänkta mottagare.

Read Full Post »