Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Klassiker’ Category

Jag har införskaffat en samlingsvolym med några av Molières mer kända komedier: inte fullt alla de som brukar finns i litteraturhistoriska översikter, men de flesta. Den inleds av ett trevligt allmänt förord av Sven Åke Heed som på dryga trettio sidor introducerar författaren och hans liv, och kastar sig sedan rakt in i De löjliga preciöserna utan så mycket som en rollista (sådana finns dock för senare verk).

Det är inte alltid lätt läsning: scenanvisningar saknas, så ibland tycks handlingen väl dunkel. Premissen är dock att de unga fröknarna Cathos och Magdelon börjat läsa romaner och nu vill visa sig som intellektuella damer, bli uppvaktade som i kärleksromaner och diskutera konst i salonger. De förkastar därför ett par solida friare, som i sin tur på något sätt skickar sina minst lika tjänare Mascarille och La Grange på dem (om de i grunden är lika fjantiga, eller de bara spelar är något oklart) och så blir det ett långt pjoller med dålig konst och tom jargong. Mycket lustigt, mycket svåröversatt, med allusioner som knappast går att göra begripliga på en scen.

Lars Forssell har uppenbart översatt just för scenen, och en publik som knappast finns kvar: att damerna istället för franska herdinnenamn nu vill kallas Kunigunda och Pomperipossa må kanske vara hänt, likaså en del anakronistiska uttryck, men den postmodernistiska kultursidesjargong som de ibland framvisar är väl snarast mer daterad än hänvisningarna till Mademoiselle de Scudéry. Det är fortfarande ganska roligt, men jag tror inte det skulle vara fullt spelbart idag.

Read Full Post »

I den fjärde cykeln av Fältskärns berättelser finns inte likt i den tredje en enda klar, bakomliggande historisk händelse, inget stort krig som alla förhåller sig till på ena eller andra sättet; där finns enbart den tidiga frihetstidens partipolitik: dess idiotiska krigsäventyr sker mellan delberättelserna, och den enda egentliga frågan som hålls vid liv berättelsen igenom är om Vasa stad skall ha stapelrättigheter, vilket får sägas vara en tämligen ringa fråga att be eftervärlden att engagera sig i.

Nej, detta är mer och mer en släktsaga, och nu till slut kommer familjen Larsson fram och spelar lika viktig roll som ätten Bertelsköld. De senare representeras främst av intrigören, politikern, ränksmidaren Torsten, som stödd på ringen försöker samlar krafter för att störta greve Horn och själv ta tyglarna, samt hans brorson Viktor, som verkar vara en mestadels redbar ung man med en passion för unga Ester Larsson, dotter till familjen Larssons överhuvud, den stålryggade riksdagsmannen för vällovliga borgarståndet i Vasa Lars Larsson.

Första berättelsen handlar dock om en helt annan gren, och egentligen en annan generation: det är tiden precis efter freden slutits, och poängen verkar främst vara att skildra den nöd som då rådde, och i någon mån utmåla Fredrik I:s olämplighet som kung. Ulrika Eleonora bestås då ett bättre betyg, då hon är den som får vara den monark som tillser dygdens belöning och alltings goda slut. Senare, i del tre, bestås Adolf Fredrik en något liknande roll, måhända med större moralisk rättvisa.

Den bästa scenen är dock den när Lars Larsson är den som för första gången visar på förstånd i fråga om hur man skall behandla någon som bär på konungens ring, då han medvetet får en särdeles ovärdig, krypande, lismande bärare att begå mened, och på så sätt för en stund står som moralisk segrare, innan hans oförsonlighet till slut knäcker honom och kanske på så sätt lämnar fältet fritt för en mer försonande upplösning på den ideologiska konflikt som tidigare annonserades men inte förrän denna bok kommit någotsånär i dagen.

Read Full Post »

Jag är inte imponerad av Julien Sorel. Huvudpersonen i Stendhals Rött och svart är en intellektuell landsortspojke som drömmer om ära och framgång. Hans främsta företräde är hans huvud, som är såväl vackert som kapabelt till halvt otroliga trick.

Till en början ser det mesta ut att gå i hans händer: han blir informator i småstadens förnämsta hem, han och husmor förälskar sig i varandra och har en affär, och när han koms på skickas han iväg till prästseminariet där han också tar sig fram. Sedan hamnar han i ett än mer förnämt hem i Paris, och så börjar ännu en kärleksaffär.

Handlingen låter sig alltså tämligen snabbt summeras: det som fyller boken är en oändlig psykologiseringsglädje, och små scener som skildrar hur hjärtana dansar runt varandra alltmer virvlande. Det är en romanstil jag inte finner stor glädje i: jag trivs inte i dessa inbilska sällskap, dessa trevande förställningar, dessa oförskämt lyckosamma förförelser per brevbok.

Sorels förakt för sin omgivning, hans karaktär byggd främst på ärelystnad, hans oförmåga att avstå från de tio fåglarna i skogen gör det inte lättare: han är så uppenbart en ung man som simmat ut på långt djupare vatten än han förstår. Det att nästan alla andra är lika överspända hjälper kanske lite grann, men i slutändan får jag konstatera att detta är ännu en av de böcker där mitt omdöme uppenbart inte stämmer med flera andras. Sådan ensamgång får väl i enlighet med bokens budskap ses som farligt: jag ber således om misskund.

Read Full Post »

Jag borde ju egentligen ägna det här utrymmet till att förklara hur Zacharias Topelius Fältskärns berättelser är en något oförskämt halvglömd svensk klassiker, en bok som efter att ha varit kanske det allra mest lästa svenska prosaverket först förvisats till pojkrummen men nu även lämnat dem och enbart finns i biblioteken hos de litteraturhistoriskt intresserade – men jag kan inte låta bli att istället spekulera om kopplingar till Tolkien. Den magiska ring som tjänar som berättelsens röda tråd tycks alltför lik den Enda för jag skall kunna göra något annat. Topelius ring skänker inte bara osårbarhet och mänsklig makt, den är dessutom en själens prövosten. Med tanke på Tolkiens förtjusning inför finska språket måste väl det ha verkat funnits en möjlighet för någon att gräva fram en faktisk koppling?

Nåväl, det är först i slutet av den första cykeln av fem som vi får lära oss mer om vad denna ring egentligen gör (mer än att den uppenbart tidigare gjort Gustav II Adolf hård mot stål). Innan dess får vi följa en ung krigsman från Österbotten, Gustav Bertila, i den svenska armén i Tyskland, och sedan på hemmaplan. Gustav är nu en ganska platt och lite tråkig huvudperson: förvisso båld i strid, men annars tämligen försagd. Som väl då finns det en utmärkt mustaschtvinnande skurk i form av jesuiten Hieronymus, som ständigt är beredd att offra trons innehåll för att dess namn skall vinna. Någon gång är hans tur väl överdrivet stor, men andra tillfällen så är hans planer sannerligen djävulska i sig själva.

Topelius pensel är väl ibland väl grov: om Hieronymus är en svart nidbild av en katolik är Gustav II Adolf en ren ljusgestalt, för god för denna värld. Gustav Bertila är överdrivet naiv, hans kamrat Lars Larsson lite för snabbkäftat levnadsglad för att snällt fogas in det schema som Topelius förbereder med en adlig och en ofrälse släkt. Å andra sidan: vem kan motstå glädjen i att se ett par högst världsliga herrar klädda i munkkåpor försöka bluffa sig fram med ett latin som endast sträcker sig till – »Pax vobiscum«?

Read Full Post »

Att Charles Dickens uppkallat Little Dorrit efter den kvinnliga huvudpersonen är rimligt: för en gångs skull har han lyckats teckna den sorts mänskliga ängel han normalt försöker sig på utan att hon blir olidlig. Unga Amy Dorrit har fötts som dotter till en fånge i Marshalseas fängelse för bankrutta, och växt upp därinne. Hennes far och äldre syskon utvecklat olika strategier för att på något sätt hålla skenet uppe, medan hon är en medberoende som på diverse sätt gör det möjligt för fadern att hålla liv i fiktionen om sig själv som en gentleman som inte behöver försörjas av arbete och tiggeri.

Den andre huvudpersonen, Mr Clennam, är en något äldre herre utan alltför starka konturer, som kommit hem till London efter att med sin nu avlidne fader skött familjens affärer i Kina. Han intresserar sig för Dorrit, och försöker på sitt sätt hjälpa familjen, bland annat mot ett opakt ämbetsverk vars främsta syfte tycks vara att undvika att någonting alls händer, en den rena byråkratins högborg.

Det är en ganska mörk roman: förvisso finns ett par av de vanliga komiska figurerna, men på det hela taget är det de mörka interiörerna från fängelset och huset Clennam, uråldrigt och gistet, fuktigt och dragit som ger grundton; de scener där högreståndspersoner umgås med finansfenomenet Merdle som då och då dyker upp är bara mer trevliga ur ett högst materiellt perspektiv. Som vanligt med Dickens ångar det hela på ett bra tag med enskilda scener innan de olika trådarna till slut någorlunda knyts ihop. Ett par av dessa, som den unga föräldralösa Harriet som »räddats« och nu är jungfru i en familj Clennam umgås med tycks såväl tämligen löst invävd som problematisk i sitt innehåll.

Trots att delar av tematiken har nog så stor relevans idag, och trots en hjältinna vars obestridliga godhet inte blir helt kväljande, tror jag inte detta är någon av mina favoriter: förvisso var endast kortare stycken plågsamma att läsa, som när Mr Dorrits livslögn blir alldeles för uppenbart nedtryckande, men mystifikationerna var aldrig särdeles spännande, samtidigt som lösningen på det sista kvarvarande problemet var lite för given.

Read Full Post »

Den andra delen av Lycksalighetens ö är betydligt vildare än den första. Den består av tre äventyr: först kommer Astolf och Felicia till insikt om att ödet tvingar honom åter till människornas värld, med veklagan och tvivel som plötsligt gör dem båda mer intressanta. Det är dock fortfarande i stil med tidigare delar med ömma känslor och hög lyrik.

I andra delen däremot, när Astolf åter är i Hyperboréernas land, urartar det hela: Att tiden gått och Astolf hamnat i en värld där han är en halvt glömd saga borde vara ett fruktbart ämne, och ett visst mål av opietet bland ättlingarna bara uppiggande, men detta är närmast en parodi på demokrati av en sort som inte stått sig särdeles väl: här finns idéer som idag framstår som direkt antidemokratiska, som att allas åsikter tas direkt ur tidningar, utbredd pultronism och ögontjäneri. Detta parti är antingen genialiskt i sin praktiska skildring av poesin upphörande när den ställs i dagspolitikens tjänst, eller direkt idiotiskt om författaren inte själv insett detta. Jag lutar åt det senare

Sista, och kortaste delen är egentligen mest en katastrof, ämnad att ta Felicias tanke från lycksalighet till salighet, från att längta efter kärlekens njutningar till trons högstämda allvar. Det är inte heller speciellt roligt, men är i alla fall vad man kan kallas poetiskt.

Mycket av detta är habilt utfört, speciellt i enskilda scener, som Astolf i sin egen krypta, men idéöverbyggnaden är idag inte helt lättsmält, vare sig i frågan om kristendomen som alltings mål och mening som även antika gudar inordnar sig i, eller de mer politiska delarna. Jag tvekar på att jag likt Astolf kommer vilja återvända.

Read Full Post »

På 100-talet e. Kr. skrev den annars i stort sett okände Longos (eller Longus, om man föredrar latinska namnformer) en liten pastoral, som min något märkliga utgåva gett namnet The Love of Daphnis and Chloe. Ramhistorian är sagans: två barns hittas diande en get respektive en tacka och adopteras av var sin familj. Med sig hade barnen fina kläder, så de har troligen satts ut av rika personer, till skillnad från de fattiga herdar som hittat dem.

Pojken Daphnis och flickan Chloe vaktar sina getter och får tillsammans, i närheten av nymfernas grotta, och blir med åren alltmer förälskade, men är nästan fånigt oskuldsfulla och håller händerna väl på täcket, trots att de också badar inför varandra och utbyter tusen kyssar. Det sker också vissa incidenter: Daphnis trillar ned i en varggrop, Chloe kidnappas av pirater, men de lyckas hjälpa varandra eller får hjälp av gudarna. Utomstående uppfylls av lust när de ser de vackra ungdomarna, men alla problem försvinner nästan lika snabbt som de dyker upp: tretusen upphittade drachmer, eller en koherde, eller en ung fru begiven på äventyr dyker snabbt upp.

Till slut visar de sig naturligtvis vara avkommor till öarnas rikaste, gifter sig med varandra, får sina fosterföräldrar frigivna och lever lyckligt lantliv i alla sina dagar.

Min billighetsutgåva har ingen direkt introduktion eller förklarande noter, men sådant behövs faktiskt knappast: en karta över Lesbos kunde kanske ha varit trevlig, och möjligen en grundläggande orientering i antik mytologi för, men på det hela taget är verket lättillgängligt. Det är inte någon stor berättelse med moderna mått, även om det finns viss psykologiskt djup och handling: all oskuld till trots är väl det här närmast att betrakta som erotik i den lättare skolan. Inte en dålig bok om man är beredd att väga in historiskt intresse, men definitivt inte någon bladvändare.

Read Full Post »

Den spontana tanken efter att ha avslutat Victor Hugos Ringaren i Notre Dame var »Vem tyckte att man skulle göra Disneyfilm på det här?« Det är liksom inte bara grymma detaljer som man kan skära bort likt askungens systrars hälar och tår, det är en alltigenom tämligen grym historia, om förtärande, obesvarad kärlek, medeltida grymhet, tortyr och död. För att inte tala om fördomarna mot romer och kroppsligt avvikande, vilka i sig är nog för att varna ömtåliga sinnen.

I vilket fall: ringaren Quasimodo är puckelryggad, enögd, ful och döv. Han misstros av de flesta, och även bokens berättare. Han är dock det närmsta boken kommer en hjälte, även om han till slut inte åstadkommer mycket. Centralgestalt i boken (förutom möjligen Notre Dame, som är det enda som nämns i originalets titel) är dock Esmeralda, som dansar och sjunger sig genom Paris, vacker som en dag. Hon förälskar sig i kapten Febus, en alltför enkel soldatsjäl. Förälskade i henne är Quasimodo, vars öde vi snart förstår länge varit sammantvinnat med hennes, samt den iskalle prelaten Frollo, vars tidigare älskare vetenskapen nu lämnar honom kall. Och så finns där en poet, men han verkar mer intresserad av Esmeraldas tama get. (Att säga att detta är en stor kärlekshistoria är till och med än galnare än att säga detsamma om Svindlande höjder).

Och så, bredvid det drama med mordförsök och häxanklagelser som driver handlingen mot sitt slut, så finns där det medeltida Paris, fyllt med underliga bifigurer, konst, arkitektur: Hugo hänger sig åt diverse essäer om olika aspekter av livet där i slutet av fjortonhundratalet, och även om de till viss del verkar överdrivna så ger de mer textur än den melodram han diktat fram, där de centrala personerna stöter på varandra för ofta och de mindre centrala för sällan. Hade det inte varit för den värld som frammanas hade den troligen varit utmönstrad från klassikerhyllan sedan länge.

Read Full Post »

Äldre tiders medicinska terminologi lever ofta kvar i språket även när de tillstånd som de skulle beskrivas inte längre anses vara vetenskapligt godtagbara: idioti är ej längre en diagnos, åderlåtning ej längre en behandling, och de fyra personlightetstyper som humoralpatologin laborerade med anses inte längre vara fullt så grundläggande. Koleriker får gå i terapi för att behärska sin ilska, flegmatiker har väl snarast lyckats skaffa en mer tilltalande etikett som introverter och sangvinikers framåtanda och självsäkerhet beundras och framhålls som ideal. Kvar i, eller möjligen snarare åter i, ett kemiskt problemkomplex är melankoliker, som numer skall medicineras ut ur sin tungsinthet.

Ovanstående är naturligtvis en förenklad bild av forna tiders personlighetslära: även då insåg man att människan var mer komplex än blandningar av fyra vätskor kunde medge, och i synnerhet att de fyra extremerna i sig kunde te sig väldigt olikartade. Detta inser man snart när man kommer till de bättre bitarna av Robert Burtons monumentala The anatomy of melancholy, ett av få vetenskapliga verk från 1600-talet som fortfarande läses. Detta är praktbarock: långa, komplicerade meningar, uppräkningar som aldrig tycks ta slut, utvikningar, en prosa som i bästa stunder är lika exakt som litterär, långa latinska citat (speciellt när mer delikata ämnen avhandlas), ett nogsamt fasthållande vid en övergripande plan för presentationen.

Långa stycken är oläsliga. Dit räknas inte bara det latin som utgivarna valt att inte översätta, även om de för det mesta förser läsaren med engelsk tolkning, utan även en del av de tekniska diskussionerna: dagens läsare är knappast intresserad av fyrahundra år gamla debatter om det var magen, mjälten, levern eller diafragman som orsakade melankoli. Däremot är det av intresse att läsa om häxor, att se Erik Väderhatt fladdra förbi, en lista med dietistisk rådgivning där i princip varenda tänkbart födoämne avråds från, idéer om magiska stenar, samt insiktsfull psykologi och religion blandas samman.

Melankoli var inte bara nedstämdhet i allmänhet: även olika vanföreställningar kunde räknas dit, inklusive religiösa, tvångstankar, sorg och kärlekssjuka: ämnet tycks ha varit närmast outtömligt, även om Burton gjorde ett tappert försök och under levnaden fyllde på med ytterligare inskott. Ibland upprepar han sig, ibland motsäger han sig. Kapitel kan utgöras av långa argument för en viss ståndpunkt, och sedan en helomvändning och refuserande av vad som nyss sagts. Inget tycks helt säkert, mer än den protestantiska religionens korrekthet: i allt annat tycks Burton beredd att prova olika tankar och hitta medelvägar.

Burton långt ifrån den enda klassikern med essäistiskt anslag, men han är förmodligen den som gått längst i att försöka avhandla ett specifikt ämne. I likhet med andra är det inte alltid vad han säger, utan hur han gör det, som idag framstår som behållningen.

Read Full Post »

När Arkadij Nikolajitj Kirsanov efter sina studier återvänder till herrgården på den ryska landsbygden har han med sig en ny kamrat: Jevgenij Vasiljev Bazarov, mycket beundrad av andra unga för sin respektlöshet och intelligens. Arkadij själv är en lugnare natur, men har anammat de nihilistiska åsikter Bazarov torgför, till sin faders och farbror förtvivlan.

Den konflikt mellan yngre och äldre som på detta sätt skisseras i Ivan Turgenjevs Fäder och söner är inte lika våldsam som ordet »nihilist« kanske kan antyda (även om det faktiskt i ett fall leder till blodsutgjutelse): även om det är en historia om generationer med skilda livsåskådningar (och där den yngre helst inte vill kännas vid sådana ord), så sker inga slutliga brytningar mellan anförvanter, inga gräl som splittrar familjer. Innan något sådant riktigt hinner hota drar ungherrarna vidare, först till en närliggande stad, och sedan till en ung arvtagarinnas gods i närheten, och slutligen även till Bazarovs föräldrar. Den från början charmfullt fräcke Bazarovs strålglans mattas, flickor kommer vännerna emellan.

Även om det är behagfullt berättat, så känns det svårt att riktigt hitta smärtpunkten: ynglingarnas övermod är evigt, likaså den melankoliska kärlek de äldre hyser för dem (i synnerhet Bazarovs enkla föräldrar har svårt att riktigt hitta hur de skall bete sig för att inte stöta honom ifrån sig). Dock saknas den riktiga konflikten: Arkadij är en för godartad ung man för att på allvar göra sina föräldrar besviken, och Bazarovs stora ord och idéer är mest ett hinder för honom själv, och han gör sina föräldrar besvikna snarare än förargade.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »