Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Det var länge sedan jag plockade upp Magekiller, den första boken i serien som nu avslutas med Dark fortress. Jag får säga att jag nu inte riktigt hade koll på alla detaljer, men i vilket fall är detta det sista depserata försöket att stoppa de onda magikerna från att trycka in rött lyrium i en ung alv för att på så sätt skapa någon som likt Fenris har oväntade krafter och tillräcklig makt för att kunna ta över världen.

I vilket fall: huvudrollsinnehavarna är i stort sett kända. De uppgifter de har att ta på sig kan förutses (Fenris behöver välja att inte döda en av Danarius avkommor, för att ta ett tidigt exempel). Det är således mest action, men inte alltid så tydlig sådan.

Jag vet inte om jag gillat det hela mer om jag läst allt i ett svep. Det hade möjligen varit något klarare, men jag vet inte om historien blivit så mycket bättre för det. Nåja, den är väl egentligen mest till för oss som väntar på nästa spel i serien. Bara några veckor kvar nu…

Read Full Post »

I.B. Singers Familjen Moskat är en roman där mycket av vikten ligger i slutet. I början är det den judiske patriarken Meshulam Moskat som härskar över sin familj: han är en de rikaste judarna i staden, hans söner är i stort sett en räcka besvikelser och hans svärsöner än värre. Det hela utvecklar sig långsamt, man lär känna familjen, liksom den unge Asa Heshel Bennet som nyligen tagit sig till Warszawa och blir insyltad i familjens affärer. Det är högtider, giftermålsplaner, fest, intriger och otrohetsaffärer. Några är strängt religiösa, andra rucklare. Man kanske inte riktigt gillar alla, men de är mänskliga i sina fel och brister

Åren går, de äldre dör, de yngre får barn, de yngsta växer upp. Asa Heshel gifter sig med fel kvinna, går ut i första världskriget, och lyckas ta sig hem igen. Trycket mot judarna blir värre, från att ha beaktats lite snett till speciallagar till att bli paria. Men: man hoppas, fast det bråkas i Tyskland och kommunistskräcken biter kring sig och antisemitismen blir allt mer ohöljd. Någon har i alla fall lyckats ta sig till Amerika, någon till Palestina. Och boken närmar sig alltmer slutet. Hopp för klanen Moskat i sin helhet finns knappast; man närmast gläds som läsare åt att vissa dör i fredstid. Det hopp som finns är snarast att historien på liknande sätt avbryts i tid.

Det är således ett ämne med en särdeles tung bakgrund, och även om handen är relativt lätt som tecknat det så är det bilden av ganska vardagliga människor mot denna bakgrund som är den stora effekten: de har sina uttryck, sina seder, och sin tendens att antingen vara högst världsliga eller strängt fromma. De rucklar, tar sig samman, älskar, skiljer sig uppfostrar barn, svälter, stjäl, lyckas och misslyckas. De som av vissa ses som helgon ses av andra som omöjligt världsfrånvända. De är i stort som människor är mest, och man kan omöjligen tänka sig att de skulle vara förtjänta av sitt öde.

Read Full Post »

I The Ankh-Morpork archives (volym 1) har samlats texter och bilder som tidigare gavs ut i form av kalendrar med olika teman. Här har alltså materialet som rör Osynliga universitetet, lönnmördar- och tjuvagillet samt postverket samlats.

Det rör sig alltså om lättare texter, som exempelvis lönnmördargillets skolverksamhet (liknande brittiska internatskolor), olika typer av tjuvar (vanliga som ovanliga), och postverkets historia. Avsnittet om Osynliga universitetet handlar dock endast i viss mån om detta, och lika mycket om olika ställen i staden där studenter kan äta billigt, vilka sevärdheter som finns och liknande. Inte ointressant, men spretigt. Kapitlet om postverket lider istället av en distinkt brist på narrativ styrka: universitet och internat är, liksom tjuvar, ämnen med långa litterära traditioner att utnyttja. Försändelser av post är det inte på samma sätt, och kapitlet kräver att man har Going postal i närminnet där de övriga känns mer generiska.

Förutom texterna (som sägs vara av Pratchett tillsammans med Stephen Briggs, men jag vet inte om fördelningen är den som omslaget ger sken av) så finns även en mängd illustrationer av Paul Kidby. Förbrytarfysiominerna är lite väl överdrivna, men övriga hamnar som vanligt nära den ton av humor blandad med hjärta och kunskap som präglade Pratchetts bästa verk.

Read Full Post »

Den sista av de böcker om Arsène Lupin jag införskaffat, Kristallproppen, är olik de tidigare i att här är det Lupins egna tankar vi får följa. Det är egentligen inte någon fördel. Lupins uppgift bör vara den ständigt gäckande skuggan, inte som här ljuskäglan som försöker ta fatt på de viktiga papper en betydligt mer skurkaktig skurk, deputerade Dubrecq, använder till utpressning, närmast för att rättsprocessen mot en av Lupins kumpaner, tillika son till hans (Dubrecqs) gamla kärlek, skall föras hela vägen till schavotten.

Denne Dubrecq är en förvisso en högst passande skurk, med hämndlystnad, brinnande åtrå efter att kontrollera sin gamla kärlek samt snabbhet i tanken som får Lupin att framstå som lika dum och förivrad som de som tidigare jagat honom. Lägg därtill att någon tycks ha legat steget före Lupin och kunnat bryta sig in honom, och mycket av hans mystik går förlorad.

Lupin-böckerna, och denna i synnerhet, får nog ses som ett slags förstudier till senare berätttelser om gentlemannatjuvar. Liksom Sherlock Holmes vinner Lupin lite för ofta på någonting som undanhålles läsarna, men hos Holmes har mysterierna mer detaljer som gör att man känner att man ändå har någon chans. En detektiv kan dessutom tillåtas vara något steg efter, men om en person som utmålats som övermänsklig skall agera detektiv måste den inte bara lyckas att precis parera sig till seger, utan förväntas antingen tidigt inse sakernas tillstånd eller ha någon osedvanligt elegant plan. Så även om det centrala mysteriet är tämligen vackert konstruerat, så är upplägget runt omkring på en nivå som får ses som tämligen primitiv, och det hela blir därför en besvikelse.

Read Full Post »

Tiden det tog mig att läsa E. M. Forsters A passage to India var ohemult lång: inte för att boken är det, utan för att den är skriven av en engelsman och handlar om Indien. Och indier. Och hur en utflykt leder till katastrof, en katastrof man ser komma långt i förväg.

En ofrånkomlig katastrof behöver inte vara ett hinder för läsning, men när den som här kombineras med dels ohöljd rasism från vissa av romanfigurerna (vilka dock oförnekligen skildras som osympatiska), samt med lite mer sofistikerade observationer från berättaren om österlänningar, hinduer, muslimer och britter, blev det väldigt svårt att hitta läslusten.

Historien handlar om den unga fröken Quested, som åker till Indien för att gifta sig med en tjänsteman, men kommer hem från en utflykt som den unge läkaren Aziz ordnat och anklagar honom för att ha antastat henne, vilket i en rasistiskt laddad atmosfär leder till upprorsstämning: britterna sluter sina led, kastar den utpekade förövaren i fängelse, och indierna svarar. En av få som försöker se bortom ras är läraren Fielding, och resten av romanen handlar om hans och Aziz vänskap.

Det tog tid att läsa, och jag har svårt att säga om jag var orättvis. Men oavsett var det skönt att till slut kunna lägga undan den.

Read Full Post »

Tredje boken om Arsène Lupin, Chifferskriften, är mer ambitiös än de båda tidigare: här har Lupin äntligen fått en motståndare som känns värdig, i form av den unge studenten Isidore Beautrelet, någon som äntligen uppvisar den slutledningsförmåga som rätteligen tillhör Sherlock Holmes, men som usurpatorn som uppträdde i den tidigare boken nästan helt verkar ha varit renons på.

Mysteriet här börjar på ett slott, där Lupin gör inbrott men blir skjuten, och Isidore dyker upp och lyckas plocka sönder nästan hela planen direkt. Sedan fortsätter det med kidnappningar, mordförsök, och till slut en lång skattjakt där nyckeln är titelns chiffer, där Lupin hela tiden tycks ligga steget före.

Och där ligger delvis hela seriernas problem: Lupin är helt enkelt så bra att det går ut över historierna. Han är vanligen aningen smartare än sina motståndare, vilket är helt OK, men han har dessutom en hel liga som hjälper honom, och även om ingen av hans medhjälpare har mycket till personlighet är de vanligen också så kompetenta att de inte innebär någon direkt svaghet, och dessutom en hel massa etablerade alias han skuffar av sig. Detta gör att det hela känns väldigt orättvist, eftersom även om Lupin inte är moraliskt helt fördärvad, så kan man inte heller heja på honom, och när slutet på boken fokuserar på Lupins önskningar och Beautrelet får vara en passiv åskådare känns det oförtjänt.

På det hela taget dock bättre än förra delen, men konstruktionens svagheter syns också allt tydligare.

Read Full Post »

Lindsey Davis The silver pigs är den typ av bok som är lite finurligare än den riktigt har råd att vara. Det gäller också huvudpersonen Marcus Didius Falco, en privatdetektiv (informerare) i det kejserliga Rom i en tid där den nytillträdde Vespasianus verkar kunna utlova något staden längtar efter: stabilitet.

Så synd då att det verkar finnas en konspiration, där tackor av silvermängt bly stulits och smugglats till staden för att muta praetoriangardet. En vacker ung flicka har tyvärr råkat ramla över konspirationen, och än värre för Falco har hon en kusin med betydligt mer vett och inte så mycket övers för honom.

Till en början tycks syftet ha varit att skriva Falco som den typ av hårdkokt detektiv man annars främst hittar i amerikanska storstäder: cynisk, fattig, ihärdig snarare än briljant, otursförföljd. Det ändras dock snart, och Markus Didius verkar snarare verkar på väg mot att ha ett personligt mål (gissningsvis kommer det vara avklarat efter tre eller fyra böcker), och istället för att vara en en lite ensam typ med som mest en exfru eller en enda utmattad syster har han en hel familj och andra personer i sin omgivning på ett sätt som främst verkar möjligt i serier med historiska romaner: varje bok står mer eller mindre på egna ben, samtidigt finns det en övergripande historia att följa.

Så, frågan är kanske inte i första hand om mysteriet är bra (och det är absolut inget fel på det), eller om man får se spännande miljöer (Rom, och det dimmiga Britannien), utan om figurerna drar in en och man är beredd att läsa kanske ytterligare tjugo böcker om Markus Didius och hans omgivning? Och där är nog svaret ja: jag vet inte om jag tänker köpa alla böcker som finns, men jag kan helt klar tänka mig att skaffa ytterligare ett par och se om serien fortsätter vara intressant.

Read Full Post »

Det ser tyvärr ut som att Sven-Tage Teodorssons arbete med Plutarkos Moralia inte kommer nå mer än halvvägs: än verkar i alla fall inte något förlag ha meddelat att de kommer ge ut de kvarvarande sista fem delarna efter Atlantis konkurs. I så fall blir Bordssamtal den avslutande delen. Sämre avslut kan man dock tänka sig: här är det enbart två texter som samsats, men den förra, »Vin och diskussion«, är en samling av kortare fragment av diskussioner vid symposier, och kan således sägas bestå av närmare hundra texter (av de ursprungliga nittiofem saknas ett tiotal helt eller till stora delar) .

Dessa samtal kan vara av de mest skilda slag, från varför man hör bättre om natten till varför muserna är nio. De kan vara uppbyggda som en dialog mellan talare som förfäktar helt skilda åsikter, eller utläggningar från en enda. De kan vara tämligen praktiska till esoteriska spekulationer om talteori. En hel del faller inom vad som idag skulle anses vara naturvetenskapens hägn, men annat är snarast god umgängeskonst – vi ligger inte längre på samma sätt till bords och samtalar, men frågor om hur många gäster som är lagom, huruvida man får ta med sig ytterligare gäster och om påbjuden bordsplacering är att föredra är fortfarande fullt giltiga.

Den avslutande texten är mer av en fri fantasi, där Greklands sju vise, tillsammans med ytterligare personer kända för sin klokskap, håller ett gemensamt symposion och därvid diskuterar vissa tämligen praktiska, men inte helt självklara frågor. Frågor om vad som gör att demokrati fungerar bäst är sannerligen inte någon liten eller enkel fråga, men det lättsamma formatet gör att det klaras av på någon sida.

Read Full Post »

På ett plan var mötet mellan Sherlock Holmes och Arsène Lupin oundvikligt: Hade inte Leblanc själv skrivit om det hade säkerligen någon författat en dubbel apokryf. Samtidigt är en sådan historia svårare att hantera än Leblanc förmådde: båda förväntas ju ha en liknande roll, fast där Lupin redan från början sett till att sitta med alla trumf skall Holmes skickligt söka sig till ett läge där så är fallet, utan att ha avslöjat mer än det allra minsta för Watson. Här får Holmes istället ta på sig rollen av en olycksam förföljare som flera gånger kollras bort.

Det är inte utan att man börjar att fundera på hur en Watsonsk förklaring skulle se ut för att Holmes är såpass oskicklig (och därtill våldsbenägen) – kokain, månne? Han begår flera blundrar, och sanningen kommer han över främst genom sin förmåga att maskera och gömma sig, inte genom skarpsinne. Han är grym mot Watson, beredd att skjuta en häst för att kunna arrestera ryttaren, hotar kvinnor till livet. Det är så man önskar att han hellre vore någon slags generisk detektiv, eller kanske en tydligare genomförd parodi på Holmes.

Lupins eskapader är väl annars inte sämre än normalt, men de är inte så hemskt många att boken klarar sig helt på dem. Jag hade hoppats på mer.

Read Full Post »

Arsène Lupin påstås ibland vara urtypen för gentlemannatjuven, liksom Sherlock Holmes är det för privatdetektiven. Ingen av dem var allra först, och Lupin är kanske inte ens lika känd som rövaren i Sherwoodskogen, men nog finns det en poänger att i att typen snarast kräver en urban miljö. För att fungera som protagonist dessutom bara charm, utan någon form av moral som gör att en tjuv framstår som att föredra framför riktigt skurkaktiga spioner och rikemän, liksom träaktiga detektiver.

Spänningen i historierna i Arsène Lupin, gentlemannatjuven liknar annars de i detektivhistorierna: ett brott begås, och bara Arsène Lupin förstår hur. Skillnaden mot Holmes ligger främst i att Lupins intelligens verkat innan brottet, samt att hans förklädnader ofta är det som skall listas ut, inte en liten överraskning mitt i. Conan Doyle är på så sett en mer generös författare än Maurice Leblanc, med fler demonstrationer av Holmes intelligens genom varje äventyr.

Äventyren i sig själva är inte så tokiga, men kanske inte heller så fantastiska som de tidiga Holmesberättelserna. Någon berättelse känns också som den kanske skulle anstått till en senare samling, när Lupin blivit en mer etablerad figur, eller ett sammanhang där han inte är fullt så självklar.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »