När jag recenserade Olaf Stapledons Last and first men betvivlade jag att någon annan fiktion på samma skala stod att uppbringa. Håll min öl, sa väl inte Stapledon, men han hade i alla fall en bok till på lager: Star maker, som får den tidigare att framstå som direkt futtig. Upplägget är att en stackars engelsman en dag får sitt sinne utskjutet ur kroppen, och låter detta simma runt i universum fram till det stöter på andra liknande sinnen, och tillsammans med dessa upplever hela universums historia, från de första trevande civilisationerna fram tills dess entropin sakta slukar de sista lämningarna av intelligent liv.
Det är en hel del olika idéer om livet bortom stjärnorna som får paradera: symbiotiska intelligenta varelser, rörliga träd, insekter med svärmsinne och levande skepp. Idéerna med okroppsliga sinnen och telepatisk kontakt undviker en del av de problem som annars plågar storskalig science fiction, men eftersom de också möjliggör kontakt mellan olika tidpunkter förefaller de katastrofer som målas upp knappast så oundvikliga som det sägs.
Stapledons astrofysik är idag åldrad: han har fel om hur stjärnor åldras, han tycks tro att de är mestadels solida, och flera av de himlakroppar vi idag känner till finns inte på hans horisont. Hans celesta mekanik är likaledes suspekt. Hans syfte är dock kanske inte strikt sett vetenskapligt, utan snarare andligt. Titelns stjärnmakare är en svårgreppbar demiurg i färd med att skapa universum efter universum, med något outgrundligt syfte. I sista kapitlet framgår att denna demiurg är långt bortom de enkla etiketter vi normalt sätter på gudomligheter: allsmäktig, möjligen, men inte vad vi skulle kalla en kärleksfull gud.
Om detta måhända tycks svårvält så är det nästan värre med den självcentrering som trots allt finns: låt vara att boken skrevs 1937, men en av dess huvudpoänger är att en av de främsta kriserna i en arts utveckling är ungefär den jorden stod vid då, mellan vad vi kan kalla inskränkt nationalism och universell humanism. Likaså visar sig just vår galax vara en av de mest viktiga i detta universums historia. Det enda försonande draget i narcissismen är att människorna bara är en fotnot i denna.
Star maker är alltså en mycket egenartad bok. Den har ingen handling i konventionell mening, och trots ett berättarjag framstår den som lika delar filosofisk meditation som galaktisk historia. Den kommer troligen likt sin föregångare älskas av vissa läsare och starkt ogillas av lika många. Trots att många detaljer bevisligen är orimliga har den dock ett fast grepp om något väsentligt: vårt universum enorma skala, och alla de under som kan finnas där ute.
